Försvarsbeslut – att agera eller reagera i försvarspolitiken

1. Illusion!

Riksrevisionen konstaterar i december 2013 i sin unika granskning av Försvarsmaktens förmåga att leverera att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som Regeringen föreslagit och Riksdagen fastställt. Därmed åskådliggör Riksrevisionen även indirekt ett antal problem som sedan lång tid har följt med såväl politiken som Försvarsmakten. När Riksrevisionen därtill bedömer att det även brister i förmågan att leva upp till kraven då insatsorganisation 2014 ska vara fullt införd, så belyser de i huvudsak en sedan länge djupt inympad och rotad tradition. En sedan länge institutionaliserad normaliseringsprocess hos tre parter; Försvarsmakt, Regering och Riksdag. En normaliseringsprocess som bl.a. inbegriper en illusion. En illusion som handlar om att vårt försvar styrts genom medvetna noggrant kalkylerade politiska överväganden och beslut baserade i vårt lands aktuella behov av försvar.

Men de från början styrande doktrinerna blev efterhand – med en tydlig grund i FB68 – alltmer beskrivande. De mejslades i delar fram efteråt och bestämdes indirekt utifrån vad som redan hade börjat ske. Doktriner blir i en sådan situation ett sätt att legitimera och kodifiera. Hotbilderna kommer i ett sådant förhållningssätt med tiden att anpassas till den nivå som motsvarar vår förmåga. Detta oavsett om vi talar om invasionsförsvar eller insatsförsvar. Det är en normaliseringsprocess som över tiden övergår till att bli institutionaliserad. Men den beslutsfattare som i dag har att förhålla sig till indata och bearbetad information har en rentav svårare uppgift än beslutsfattaren under kalla kriget. Då hade vi en klart definierad motståndare. Ändå blev det fel i analyser, slutsatser och beslut.

I dag saknar vi denna relativt klara bild. Skapar vi en eller flera motståndare i brist på en reell motståndare? De hot som utpekats sedan 1996 är kanske reella hot eller enbart risker, men det är kanske inte dessa hot eller risker som vi i första hand behöver hålla ett vakande öga på. Rentav kanske dessa hot eller risker ersätter den väldefinierade motståndaren som vi hade förr. En motståndare som strax uppträder igen, men kanske med andra målbilder än de vi var vana vid från förr när det begav sig. Men varför nöja sig med en motståndare. Hot, risk och motståndare kan förstås vara en omfattande mix i sig men också en blandning av nytt och gammalt, välbekant och obekant, förståeligt och oförståeligt samt avsikter och icke-avsikter. Ser vi den hand som förevisas oss eller ser vi det som sker runtomkring oss under förevisningen?

Klarar vi att öppna sinnena inför informationer om hur den framtida operations- och stridsmiljön kan komma att att se ut? En miljö där fullskalig invasion i princip är ointressant, men där kraftfull kirurgiskt utformad maktprojicering mot flöden och noder är ett fullt hanterbart försvars- och säkerhetspolitiskt förfarande. Där lån av territorium är ett hanterbart politiskt pris.

Kan vi föreställa oss en motståndare som med stöd av en mängd sensorer och genom sensorfusion klarar att bearbeta enorma mängder data vilka hanteras i snabbdatalänkar där måldata skickas till allehanda bekämpningssystem i realtid. Bekämpningssystem baserade på ytterst långa avstånd? Där striden är avgränsad till avgörande mål och där tempot övergår allt vi känner till i dag? Där egen deployering och omedelbart stöd är avgörande för vår förmåga att hävda vårt territorium och suveränitet? Klarar vi ens av att förstå dagens förutsättningar. Är det möjligt att fatta proaktiva politiska beslut med nytta för vår framtida förmåga? Hur bör dessa beslut utformas?

2. Försvarsbesluten

Under flera decennier efter andra världskriget var försvarsfrågan något som i allt väsentligt innefattade partipolitisk enighet. Det fanns en politisk enighet om att det dels fanns ett hot mot Sverige dels att hotet skulle mötas med ett starkt försvar. Vi kan bl.a. konstatera att under perioden 1949 till 1954 steg försvarsutgifterna med nästan 70 procent. Önskan var att genom enighet skapa respekt för det alliansfria Sverige.

En partipolitisk enighet var förstås möjlig i tider av relativt god resurstillförsel där olika intressen kunde tillfredsställas, men i den stund diskrepansen mellan resurser och beställning och resultat blev så stor att de olika partipolitiska intressena lyste igenom kulissen så upphörde enigheten, åtminstone i retoriken.

En indikation om detta ges i FB72 där det för första gången uttalas klart att Sverige ska sänka sin militära förmåga. En kombination av kraftigt försämrade statsfinansiella förutsättningar, nya ideologiska inslag i säkerhetspolitiken (bl.a. en mer uttalad politisk linje mellan militärblocken vilket kom att påverka det hemliga förberedelsearbetet med Nato) och en förändrad bedömning av det militära hotet ligger bakom denna uttalade ambitionssänkning. Med FB77 syns tydligt brytningen mellan de borgerliga och socialdemokraterna.

När sedan nästa kalla krig växer fram i slutet av 70-talet verkar den svenska försvarspolitiken och planeringen fortfarande släpa efter. Sveriges förmåga relativt vår omvärld synes allt sämre. Inte förrän under mitten av 1980-talet börjar den nu bräckliga försvarsekonomin och de allt tydligare bristerna i vår militära förmåga åtgärdas.

Men som vi väl känner från tiden före och under andra världskriget så tar det lång tid att återta förlorad förmåga. För vår del handlar det om att när vi tillfälligt påbörjar ett återtag i början av nittiotalet börjar vår omvärld rusta ned. Det innebär att när den svenska andra rustningen når sin topp så är det kalla kriget i princip slut och hotbilden förändras radikalt.

Det är dessa skeenden och beteenden samt denna massa som följer med in i försvarsbesluten fram till i dag. De är inympade med sådan kraft att de blir påverkansfaktorer oavsett det gäller det dagliga genomförandet av ett allt mer tärt invasionsförsvar eller om det gäller omstruktureringen och nysatsningen på ett insatsförsvar.

I dagens politiska miljö går de stora skiljelinjerna i frågor om NATO-medlemskap, personalförsörjningen och förhållandet till försvarsindustrin. Likheterna återfinns dels i en vilja att återigen fokusera försvaret av vårt territorium här och nu i närområdet dels i en relativ samsyn på de resurser som politiken är beredd att avstå till försvarsmakten. Avstå är förstås ett medvetet val av begrepp och innehåll.

Nött kostym och sliten äldre materiel

Försvarsmaktens struktur och inriktning och den i flera avseenden nedslitna och ålderstigna materielen i kombination med den påtvingade uppgiften som budgetregulator, försvårade under lång tid omställningar och anpassningar av försvaret i förhållande till förändringar i dels hotbilden dels låste bedömningen av hotets avsikter. Det succesiva förfallet kan beskrivas som en lång obeveklig process i en förutbestämd tangents riktning. Låt oss ta huvudingredienserna i respektive försvarsbeslut från 48/58 tom 09. Mönstren blir hyfsat tydliga.

FB48 och 58 Ett synnerligen starkt försvar

Försvarsbesluten 1942, 1948 och 1958 innebar en fortsatt omfattande satsning på ett starkt försvar vilken innebar att vi från 1943 och ända fram till slutet på 1960-talet förfogade över ett synnerligen starkt försvar. Ett försvar som planerades och strukturerades under stor politisk enighet. Detta skedde i ett samhälle som präglades av högkonjunktur och växande allmänt fördelat välstånd. De som var verksamma i Försvarsmakten under denna period brukar få något drömskt i blicken och beskriva den i begrepp som reformerande, pionjäranda och en innovativ försvarsmakt som tillät och uppmuntrade initiativ. Under 60-talet kunde fortfarande upp till två fördelningar genomföra manövrar samtidigt! Fördelnings- och andra ledningsstaber hade ändamålsenlig erfarenhet. Under slutet av perioden efter 1958-års försvarsbeslut kunde försvarsförmågan bl.a. upprätthållas genom det s.k. materielarvet. Det var ett försvar som så långt möjligt var anpassat till såväl bedömd hotbild som det tänkta hotets möjliga avsikter.

FB68 Försvarsförmågan god om förbanden var utgångsgrupperade och fältarbeten genomförda

Med FB 1968 förändrades den hittillsvarande försvarsdoktrinen och påbörjades den successiva tärande erosionen av försvarets kapacitet. Från denna stund uppstod också allt tydligare partipolitiska skiljelinjer i form av blockpolitik. Den långvariga högkonjunkturen gick mot sitt definitiva slut. Försvarsmaktens resurser minskade.

Några karaktäristika var att pansarbrigaderna var otillräckligt rustade, att förband riskerade att inte hinna nå fram till operationsområden pga mobilitetsbrister samt att stridsvagnarna var omoderna, marinen och flygvapnet saknade kvalificerade officerare till de nya milostaberna etc. Försvarsförmågan var god – försvarsmakten kunde nedkämpa en fiende – om förbanden var utgångsgrupperade och fältarbeten genomförda innan fienden anföll.

FB72 Ej möjligt att slå en angripare

Efter FB63 beordrade ÖB att en rikstäckande operativ studie (Studie73) skulle ske för att granska konsekvenserna av försvarsbesluten. ÖB anmälde till regeringen att även efter en genomgripande prioritering av krigsorganisationen skulle det mot försvarsperiodens senare del bli tvingande med en annan operativ inriktning av den som för närvarande gäller. Mot bakgrund av studien begärde ÖB att regeringen skulle utfärda nya direktiv för det operativa krigsförberedelsearbetet. ÖB formulerade att redan vid 1970-talets slut skulle Försvarsmakten ”komma att möta en angripare som tidigt kan få fast fot på svensk mark och som har förmåga att tränga vidare. Försvarsmakten måste därför kunna nyttjas och skapa möjligheter både att möta och i gynnsamma lägen om möjligt hejda en angripare inom kust- och gränsområden samt att fullfölja invasionsförsvaret över djupet av svenskt territorium”. ÖB bedömde att de operativa följderna av försvarsbesluten 1968 och i synnerhet 1972 var så allvarliga att en genomgripande omprövning av krigsplanläggningen var nödvändig. Det bedömdes ej längre vara möjligt att ”slå” en invaderande fiende. I stället skulle möjligheter att både möta och i gynnsamma lägen hejda en angripares framträngande över territoriet tas till vara.

Summasumarum hade försvarsförmågan minskat drastiskt. Det saknades numera förutsättningar att vid kust och gräns hejda en invaderande angripare. Att slå denne var uteslutet.

Några karaktäristika var att luftförsvaret hade blivit avsevärt svagare, försvarsmakten fått avsevärt minskade möjligheter att orsaka angriparen förluster före och efter landstigning samt gränsövergång, det i krigsorganisationen blivit en avsevärt minskad andel förband för avgörande anfallsoperationer, sämre möjligheter att genomföra omgrupperingar, insats- och mobiliseringsberedskapen hade försämrats.

Den i FB 1958 beslutade årliga 2,5 % uppräkningen av försvarsanslaget för att kompensera den materieltekniska ökningen hade slopats i FB 1968. Detta skedde samtidigt som kostnaden för nya vapensystem, räknade i fast penningvärde, flerdubblats (vad gäller flygsystem som J37 kunde det handla om tjugo gånger högre kostnader jämfört med J29). Vad gäller t.ex. armén kunde endast hälften av de 20 infanteribrigaderna (IB 66) moderniseras (IB 77) under en 10-års period fram till 1982. Vissa återstående brigader slopades medan sex av dem gavs en begränsad modernisering under 1980-talet senare hälft och kallades då IB 66 M. Grunden var även i denna del lagd för en matematisk indirekt prolongering där materiel sakta men säkert skulle komma att tränga ut förbandsverksamhet m.m.

FB77 Sega gubbar men utan stridsvagnar

Enligt 1978 års ÖB Opverk skulle Försvarsmakten både kunna möta och i gynnsamma lägen hejda en angripare innan denne fick fast fot på svenskt territorium och om detta inte lyckades, fortsätta försvarsoperationen på djupet genom ett segt försvar, s.k. sega gubbar.

Karaktäristika sammanfattades av ÖB i sin redovisning till regeringen efter försvarsperiodens slut att huvuddelen av arméns förband hade en godtagbar tillgänglighet men att stridsvagnarna var ett stort problem, inom marinen saknade ytattackförbanden sjörobot, ubåtsvapnet i huvudsak hade god stridseffekt, de moderna (nya 12 cm hade börjat levereras) fasta kustbatterierna hade hög stridseffekt samt att flygvapnets förband hade i huvudsak god förmåga.

Den partipolitiska blockindelningen i försvarspolitiken cementerades alltmer. Men som kuriosa kan nämnas att skillnaderna i realiteten kanske inte alltid var lika stora som i retoriken. Såtillvida skiljde sig oppositionens budgetförslag för perioden 1977-82 med 250 mkr kronor jämfört med regeringens budgetförslag på 50.8 mdr kronor, dvs fem promille!

FB82 Nallar ur mobiliseringsförråden och endast avvärjnings- och fördröjningsstrid möjlig

ÖB tecknade år 1983 en allt mer oroande bild av tillståndet inom samtliga försvarsgrenar. ÖB skrev bl.a. att inom armén har en försämring av krigsförbandens status ägt rum som följd av bristande ekonomiska resurser. Till följd av lån ur mobiliseringsförråden har beredskapen nedgått. Lånen var nödvändiga eftersom anslagstilldelningen omöjligjorde anskaffning av viss materiel för grundutbildningens behov. Då materiel som används förslits behövde den efter varje grundutbildningsperiod ses över och återföras till det förråd den kom ifrån. För att materielen skulle förslitas jämnt lånades ur olika förråd.

Karaktäristika för perioden var att arméns krigsförband endast hade godtagbar förmåga till fördröjnings- och avvärjningsstrid. Brister förelåg för strid i bebyggelse och i öppen terräng. Inom armén hade försvarsförmågan nedgått ordentligt och stridsvagnar och artilleripjäser var genomgående utslitna. Om förbanden blev insatta i strid så befarades att många enheter skulle bli stående på grund av materielhaverier och brist på reservdelar. Mängden anskaffad ammunition underskred för vissa ammunitionsslag gränserna i hög grad. Inom armén hade brigaderna utrustats med robot 70 som emellertid enbart kunde användas under dagsljus. Underhåll av fartyg och befästningar blev alltmer eftersatt. Luftförsvaret hade markant förbättrats av J 37 högre förmåga. Det reducerade antalet jaktdivisioner skulle dock inte räcka till för att luftförsvara hela landet.

FB87 Skalförsvar utan arméstridskrafter

Ett och ett halvt år efter FB87 skriver ÖB i en skrivelse till regeringen att “en stor del av arméns krigsorganisation kan inte lösa huvuduppgifter direkt efter mobilisering. Det beror främst på otillräcklig utbildning och att materiel saknas. Många förband kräver flera veckors kompletterande utbildning i kombination med materieltillförsel för att de skall bli användbara. De senaste årens upprepade reduceringar och senareläggningar inom materielområdet har inneburit en allt större kvalitetsskillnad till förmån för omvärldens förband…De otillräckliga ekonomiska resurserna för materielanskaffning har även medfört vissa brister på mängdmateriel och ammunition.”

I perspektivplanen, Försvarsmaktsidé 2000 skriver ÖB att “en stor del av organisationen är för närvarande inte krigsduglig direkt efter mobilisering. Det behövs en nådatid för komplettering. Det finns brister i den materiella beredskapen. Den nuvarande mobiliseringsorganisationen har skapat minskad tillgänglighet hos den förrådsställda materielen. Otillräckliga resurser för materielunderhåll har medfört ökad förslitning. Tillgången på reservdelar är också för liten för vissa system. Det finns brister i Försvarsmaktens uthållighet. Obalansen mellan uppgifter och resurser kvarstår och blir allt större efter hand. Krigsduglighet och beredskap försämras successivt och är nu på i vissa stycken på oacceptabelt låg nivå.

Karaktäristika kan sammanfattas i en i vissa delar direkt dysfunktionell försvarsmakt främst vad gäller arméns förmåga till avvärjnings- och fördröjningsstrid. Förmågan att slå en fiende hade ju redan upphört för något decennium sedan. Däremot kunde vi notera att uppdaterade och delvis nya kustbatterier, mineringar och kustrobotförband samt en kraftfullt förbättrad ubåtsjaktförmåga, ett flygvapen med mycket hög kapacitet inom alla huvudfunktioner och ytattackförband beväpnade med kompetenta rbs 15 innebar att vi kunde bekämpa ett fientligt invasionsföretag till havs under dess hela överskeppning.

Det yttersta skalet fanns där men innanför skalet stelnade och tärdes dess innehåll och massa, vår armé.

FB92 För mycket, försent, föråldrad försvarsstruktur och med fakturering framåt i kön

Genom försvarsbeslutet blev krigsorganisatio­nen synlig i betydelsen av att Försvarsmaktens grundorganisation kom att motsvara krigsorganisatio­nen. Försvarsmakten reducerades till 16 brigader, 16 flygdivisioner och ett 40-tal stridsfartyg. Armén mekaniserades och JAS-39 delserie 2 beställdes. Flygvapnet gavs fortsatt prioritering och arméns modernisering vad avser struktur sköts återigen framåt till framtida försvarsbeslut. Karaktäristika för FB92 kan sammanfattas i framförallt en höjd takt i mekaniseringen av delar av armén under bibehållande av föråldrade strukturer, ett fullföljande av JAS37 enligt lagd plan samt en kraftigt underfinansierad Försvarsmakt. FB92 kan beskrivas som en ansats till återtag i vissa delar samtidigt som vår omvärld rustar ned. När den svenska tillfälliga till vissa system avgränsade nyrustningen sätter fart och når en enskild topp så är det kalla kriget i princip slut och hotbilden kommer under den kommande 20-års perioden att se radikalt annnorlunda ut. Mer om detta under rubriken FB96. En viktig lärdom från FB92 är dels att undvika att satsa ytterligare resurser inom ramen för föråldrade strukturer dels att undvika underfinansiering som ekonomiskt och strukturellt binder upp framtida ofrånkomligen kommande behov av beslut om förändrade doktriner och strukturer etc. När försvarets ledning talade om att “beslutet syftar till att uppnå en till de säkerhetspolitiska målen anpassad balans mellan uppgifter och resurser och mellan kvantitet och kvalitet” bör vi inse att detta är den äldsta av alla återanvända klyschor i försvarspolitiken, då som nu. Den är som en frasvåffla – tunt frasig och lockande god – men den mättar dåligt. När dåvarande ÖB sommaren 1995 till regeringen överlämnade Försvarsmaktens underlag för ”Etapp 1 Totalförsvarsbeslut 1996” så dolde sig i detta underlag en pudelns kärna som borde ha föranlett omedelbara och långtgående konkreta analyser av just balansen mellan uppgifter och resurser och mellan kvantitet och kvalitet i Försvarsmakten. År 1995 var Försvarsmaktens anslag (inkl. prisreglering) 40 miljarder kronor. I promemorian angavs under huvudalternativet handlingsväg G – som var synonym med ett fullföljande av FB 92 – kostnaden till 53,5 miljarder per år, vilket är 10,7 miljarder högre än den ram som beslutades i FB 92 och 13,5 miljarder högre än tillgängliga medel 1995. Detta är ett smattrande utgångsvärde från FB92 och ett utmattat överhettat ingångsvärde till FB96!

I utgången av perioden för FB92 och med utsikt från höjd år 2014 är det nog inte orimligt att påstå att FB92 innehöll en föråldrad och relativt alltför dyr struktur för systemet Försvarsmakt. Som så ofta tidigare försvarsbeslut efter år 1968 blev även FB 92 en reaktions- och kodifieringsplanering som var fast i såväl ett strategiskt tänkande som flera materielsystem från 1980-talet och tidigare. En skillnad var dock att de ekonomiska ramarna under en kort period inte alls blev begränsande i samma betydelse som de i huvudsak hade varit i tidigare försvarsbeslut FB68- ff. Rekylen blev samtidigt desto hårdare och effektfullare.

Det är lätt att dra sig till minnes försvarspolitikern Hans Lindblads ord från 1992 “Likt ett jättelikt föråldrat slagskepp förtöjt vid kaj ligger Sveriges armé skyddslös i den nya militära verkligheten. Storleken har effektivt förhindrat den materiella förnyelse som skulle ha gjort armén till en slagkraftig och högeffektiv del av det moderna svenska försvaret.” Ett hårt omdöme, men i delar också rättvist. Till skillnad mot en del andra försvarspolitiker kunde Lindblad även Försvarsmaktens 1900-talshistoria och kunde förtjänstfullt relatera till såväl likheter och olikheter och dra nytta av dessa erfarenheter i sina systemanalyser.

Oförmågan till omställning var en återkommande iakttagelse som efterhand återkom från alltfler försvarsanalytiker och försvarspolitiker, men även från befattningshavare inom Försvarsmakten. En förmåga som självklart bör vara den allra högsta just i den verksamhet som ansvarar för ett lands försvar. Adaptivitet är grundläggande för den yttersta förmågan. Förmågan att slå en motståndare i strid.

Återigen missades en vital möjlighet till förnyelse av vårt försvar. Detta i ett läge när hotbilden visserligen var oklarare än på länge, men också lägre än på länge. Här fanns en möjlighet att skapa balans mellan uppgifter och resurser och mellan kvantitet och kvalitet.

FB96 I och II Ett bredare säkerhetsbegrepp, armén är fortsatt politikens främsta hyvelyta samtidigt som satsningen på JAS flyger

Med FB96 kommer de två första (Regeringens prop. 1995/96:12 och prop. 96/97:4) av flera försvarsbeslut som innebär att den i flera decennier hittillsvarande pågående utarmningen av invasionsförsvaret nu övergår till den utnötning och slutfas där invasionsförsvaret slutligen kommer att avskaffas såväl i realiteten som i retoriken. Nu fasas också ett bredare säkerhetsbegrepp in. Det talas allt mer om detta vidgade säkerhetsbegrepp som även omfattar icke-militära hot vilket redan under våren 1997 medför en ökad satsning på beredskapen mot svåra fredstida påfrestningar. Nedfall av radioaktiva ämnen, allvarlig smitta, kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen omnämns som delar i detta vidgade säkerhetsbegrepp.

Karaktäristika för FB96 blir att det trots tydliga signaler från försvarsmakten under år 1995 inte fästs något avseende vid det faktum att försvaret enligt FB92 skulle komma att kosta minst 10 mdr (10-15 mdr) mer än ram. Istället valdes den gamla beprövade osthyvelsstrategin där armén i vanlig – numera närmast traditionstyngd – ordning fick fungera hyvelyta. Såtillvida halveras antal fördelningar, ett antal försvarsområdesstaber, brigader m.m. avvecklades. Delserie tre i JAS snittades dock ut med kirurgisk precision och lämnades i sammanhanget i det närmast ikoniserat orörd. Enligt försvarsministern skulle i FB96 försvarsmaktens fundamentala uppgift vara att i fred förbereda för att i krig försvara riket mot väpnade angrepp som hotar dess frihet och oberoende. Detta uttalande saknade dock i allt väsentligt täckning i de resurser som redan var kraftfullt underbudgeterade i förhållande till dimensionering i FB92. Den fundamentala uppgiften ersattes av en uppgift att möta väpnade angrepp som inte syftade till att beröva riket dess frihet och oberoende. Brytningen mellan det som varit och det som komma skall kan nu skönjas klart. I den säkerhetspolitiska kontrollstationen år 1999 (prop. 1998/99:74) beslutar Riksdagen bl.a krav på operativ förmåga för det militära försvaret och en ny insatsorganisation med utvecklingsförmåga inom fem år efter statsmakternas beslut.

FB2000 Invasionsförsvarets avveckling genomförs i ett allt snabbare tempo medan anpassning, användbarhet och internationella insatser blir nyckelbegrepp för ett insatsförsvar

I prop. 1999/2000:30 menar Regeringen att det säkerhetspolitiska läget är gott och föreslår att ytterligare ett stort antal förband kan läggas ner även om osäkerheten om Rysslands politiska utveckling kvarstår. Den internationella utvecklingen understryker att det finns behov av att snabbt förstärka Sveriges förmåga till internationella insatser för hantering av kriser. Regeringen vill spara 12 miljarder på försvaret fram till år 2004. Regeringen menar att Sverige behöver ett militärt försvar som är mindre till sin volym än tidigare, men som har hög kvalitet och som är allsidigt användbar till en mängd olika typer av insatser. Invasionsförsvar skall nu ersättas med ett insatsförsvar med möjligheten till framtida anpassning som planeringsförutsättning. FB 2000 innebär att antalet förband halveras. Samtliga fördelningsstaber avvecklas. Detsamma gäller förnödenheter och anläggningar för motsvarande krigsförband. Vidare avvecklas Kustartilleriet med sina c:a 150 mindre och större fort och anläggningar.

Den fortsatta förnyelse av totalförsvaret beskrivs i prop. 2001/02:10 med orden “den för Sverige grundläggande positiva säkerhetspolitiska situationen består vad avser militära hot”. Vår säkerhetspolitik måste dock fortsättningsvis innebära att vi kan möta olika former av väpnade angrepp och andra hot såsom t.ex. terroristhot, informationsoperationer och hot med nukleära, biologiska och kemiska stridsmedel som direkt berör Sverige. Regionala och lokala kriser kan enligt regeringen indirekt eller direkt beröra Sverige. Med hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall försvaret kunna förstärkas, reduceras eller på annat sätt förändras för att motsvara de krav som ställs på försvaret. Nationellt skall vi enligt regeringen kunna möta militära och andra hot som direkt berör Sverige. Internationellt skall vi i samverkan med andra stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet. Regeringen konstaterar även att det ligger i vårt säkerhetspolitiska intresse att inom materielförsörjningsområdet samverka med länder vi i övrigt har ett nära säkerhetssamarbete med, inte minst de nordiska länderna. Regeringen bedömer även att Sverige är i behov av en väl fungerande, effektiv och samordnad underrättelseverksamhet som mer än tidigare är inriktad mot en vidgad säkerhetspolitisk hotbild.

Det är karaktäristiskt att det inte längre enbart var väpnat angrepp utan också hot mot vårt självbestämmande som skulle vara grunden för vår säkerhetspolitik. I en successiv krisutveckling som kan leda in i ett skymningsläge innan väpnat angrepp betonades också att rikets samlade resurser måste kunna utnyttjas effektivt, även om man inte kunde identifiera angriparen.

I propositionen angavs också att vi skulle kunna möta såväl militära som andra hot, och de mest komplexa bland dessa är de som är riktade mot vårt lands frihet och självständighet. Tidigare hade sådana angrepp varit beroende av reguljära militära resurser, men nu visade en ny verklighet att det också fanns andra medel att hota framför allt vårt självbestämmande. Bland dessa fanns nu också väpnade inslag i form av olika grader av terroristangrepp. Vårt säkerhetsbegrepp vidgades alltmer.

FB04 Invasionsförsvarets rester avvecklas slutligen och insatsförsvarets utformning tar form

Riksdagen beslöt i december 2004 om nya omfattande nedskärningar. Det var fortsatt det säkerhetspolitiska läget som gjorde att Sverige ansågs behöva ett mindre försvar. Ett 15-tal regementen, baser och staber skulle läggas ned efter årsskiftet 2004/2005 medan andra verksamheter skulle flyttas i en omfattande flyttkarusell präglad av omfattande investeringar i nybyggnationer (flyttkarusellerna från FB00 och FB04 är i sig värda en särskild studie). Därutöver försvann ett 10-tal andra militära enheter.

Försvarsmaktens operativa förmåga skulle nu basera sig på följande utgångspunkter:

“- Försvarsmakten skall övervaka vårt territorium, kunna upptäcka och avvisa kränkningar och i samverkan med andra myndigheter hävda vår territoriella integritet. Vidare skall Försvarsmakten bidra till att upprätthålla Sveriges självständighet genom att avhålla från respektive avvärja försök att ta kontroll över viktiga funktioner eller försök till otillbörlig påverkan på vårt agerande. Försvarsmakten skall bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld genom att medverka i fredsfrämjande insatser.

– Vid en försämrad utveckling utgår kraven från att vi samtidigt med detta måste kunna hantera händelseutvecklingar och möta olika former av hot. I ett sådant läge ställs ökade krav på att kunna skydda verksamhet eller objekt samt att kunna bistå andra myndigheter, bland annat vid insatser mot terrorism eller sabotageverksamhet.

– Vidare ställs ökade krav på inhämtning, utbyte och analys av information och underrättelser i syfte att kunna upptäcka hot och aktörers förmåga och avsikter. Fler samordnade taktiska övningar behöver kunna genomföras, liksom insatser i syfte att öka förmågan och för att demonstrera politisk vilja. Försvarsmakten skall också kunna förstärka pågående internationella insatser samt kunna höja sin förmåga till fredsframtvingande åtgärder, inte minst för att öka uthålligheten.

– Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga.

– Försvarsmakten skall tillsammans med andra myndigheter följa omvärldsutvecklingen i en rad olika avseenden så som säkerhetspolitisk, militärteknisk och doktrinär utveckling. Syftet är att kunna identifiera nya eller förändrade behov av förmågor och kompetenser. Forskning, studier, materielutveckling och försök behöver bedrivas för att utveckla nya förmågor och kompetenser. Vidare måste nya och befintliga förband kunna utvecklas för att därigenom tillägna sig olika förmågor och funktioner. Allt mer av kompetensutvecklingen kan göras i samarbete med andra länder. Detta med syftet att öka kompetensen för att på sikt kunna genomföra gemensamma operationer inom mark-, sjö-, luft- och informationsarenorna.”

Vidare skulle Försvarsmakten kunna lösa uppgifter som krävdes i det dåvarande omvärldsläget. Den skulle hävda vår territoriella integritet och bidra till att upprätthålla Sveriges suveränitet. Tillsammans med andra myndigheter skulle Försvarsmakten avvärja försök att ta kontroll över viktiga funktioner och försök att påverka vårt agerande. Vårt deltagande i internationella fredsfrämjande insatser skulle öka. De nationella och internationella uppgifterna beskrevs som två sidor av samma mynt. Målet var att svenska insatsförband skulle vara utformade för att kunna hantera de mest komplicerade situationerna och de svåraste uppgifterna. Vid en försämrad säkerhetspolitisk utveckling skulle Försvarsmakten samtidigt med detta kunna förstärka förmågan till insatser såväl nationellt som internationellt.

Karaktäristikan är att ambitionerna är vitala för en försvarsmakt som ska kunna anpassas till olika situationer och hotbilder och som ska kunna användas här och nu. Vackert så! Men utan resurser är det naturligtvis ett ordgalleri utan någon reell substans.

FB09 Nationell och internationell insatsorganisation

I FB09 konstateras något lakoniskt
att Sverige fortfarande ska ha rätten att bestämma över sin operativa förmåga. I korthet innebar FB09 att Sverige skulle få fler soldater som snabbare skulle kunnas användas i Sverige och i internationella fredsfrämjande operationer. Uppdelningen mellan en nationell insatsorganisation och en utlandsstyrka upphörde. Alla skulle kunna tjänstgöra både i Sverige och utomlands. Säkerhet skulle byggas gemensamt för de nordiska länderna och EU. Ett långtgående nordiskt samarbete skulle utvecklas, men Sverige skulle fortfarande ha rätten att bestämma över sin operativa förmåga.

FB09 karaktäristika var att fortsätta ambitionen i tidigare försvarsbeslut om att skapa ett omgående gripbart försvar. Hela insatsorganisationen om cirka 50 000 personer skulle kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. Detta koncept innebar även att insatsförbanden skulle ha samma förmåga till insats, i som utanför Sverige. Behovet framstod som allt angelägnare mot bakgrund av den yrvakenhet som Rysslands agerande i Georgienkonflikten skapade. Under en kort intensiv händelseutveckling i sydöstra Europa kom insikten till såväl politiken som försvarsmakten att hotet mot våra flöden och noder nog trots allt inte tillhörde det förgångna. En historiskt stor förändring var samtidigt beslutet att slopa den värnplikt som hade införts genom försvarsreformen 1901 och istället ersätta den med anställda eller kontrakterade soldater. En orsak som angavs var att kvalificerad materiel krävde en högre profession hos soldaten än vad som dittills hade varit fallet. Ett annat avsteg från vad som hade varit rådande under de senaste fyrtio åren var att ingen ytterligare nedläggning av förband fick göras. Denna ordning blev möjlig genom att istället fortsätta en annan lång tradition inom materielförsörjningen, nämligen att skära i materialanslagen och fortsatt senarelägga renoveringar och uppdateringar samt materielbeställningar. Vidare infördes den vilande resursen mobiliseringsreserv. Ett ur effektsynpunkt väldebatterat initiativ var att förrådställa ett kompani med Stridsvagn 122 på fästning Gotland.

Försvarsberedningens majbetänkande och FOIs decemberanalys av Ryssland

Försvarsberedningen “understryker behovet av att fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av Riksdagen 2009”! Det var även en bred enighet om bedömningen av Ryssland samt ryska kilen mot Baltikum – Nato. Utöver “vägvalet” att linjen ligger fast och en tydligare handföring vad gäller Ryssland så syntes små fingervisa förflyttningarna i riktning Nato bl.a. framhölls att “Utvidgningen av Nato har gynnat säkerheten i Europa inklusive Sverige och vårt närområde” samt “Sverige är inte medlem i Nato…”. Vidare framhölls att det är “viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato…kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

Även om handföringen blev tydligare gentemot Ryssland så saknades dock i allt väsentligt den del som kan kallas den ryska brasklappen. Rysk förmåga och styrketillväxt var underskattad i rapporten. Den egna logik fick styra bedömningen av hotbilden. Därtill samtidigt som hotbilden bedöms som obefintlig så låter beredningen denna bedömning i sig styra bedömningen av rysk förmåga. Ett klassiskt misstag att blanda hot, vilja och förmåga. Försvarsberedningens skrivning i maj i år ”Det är sammantaget osäkert i hur hög grad det ambitiösa ryska militära moderniseringsprogrammet kan finansieras” var ett halvt år senare överspelat.

FOI:s experter menade i december 2013 att Ryssland med fasthet fortsätter sin satsning och t.o.m. satsar en större andel av den totala ekonomin på försvaret än USA: 4,5 procent 2012. Bedömningen var även att trots en sämre ekonomisk utveckling i Ryssland medges försvaret rejäla tillskott. FOI skriver bl.a att “Ryssland kommer att fortsätta att förbereda sig själv för ett relativt stort antal militära uppgifter i alla strategiska riktningar”.

Försvarsmaktens perspektivstudie

I perspektivstudien ger Försvarsmakten två raka besked med utgångspunkt i en prolongerad ekonomi:
– den beslutade insatsorganisationen (IO 14) kan inte levereras
– alternativa vägar måste väljas.

Perspektivet utgår från politikens tidigare besked i bl.a. FB09:
– Prio vårt territorium och omedelbara närområde
– Nordiskt samarbete utan att förlora rätten att bestämma över sin operativa förmåga
– Nära NATO-samarbete, men inget medlemskap.

Av perspektivstudien blir det ännu en gång uppenbart hur beroende Sverige är av omedelbart utifrån kommande stöd även vid en relativt begränsad och avgränsad konflikt. I planeringen presenteras tre scenarier för hur en framtida konflikt kan se ut. I samtliga fall är det nödvändigt med hjälp utifrån. Någon reell förutsättning för sådant mottagande av stöd finns dock inte, t.ex. saknas helt förutsättningar för storskalig flygdeployering. Någon politisk vilja att tillföra de resurser som skulle kunna dels förverkliga IO14 dels följa upp och hantera konsekvenserna av denna, finns inte heller. Det är de internationella insatserna som fortfarande är dimensionerande. Inte både ock som beställningen i FB09 lyder. Perspektivplaneringen utgår därmed från en verksamhet och en organisation som inte ens har genomförts. Tyngdpunkten i försvarsmakten har inte förflyttats.

3. Några iakttagelser och reflektioner om illusioner

Riksrevisionens stresstest

Riksrevisionen konstaterar i december 2013 att Försvarsmakten inte klarar sin uppgift.

“Riksrevisionens övergripande bedömning är att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att nå upp till kraven. Riksrevisionen bedömer att förmågan är bristfällig att leva upp till kraven även då insatsorganisation 2014 är fullt införd. Analysen pekar tydligt på att det i närtid inte finns tillräckligt med personal och materiel för att samtidigt klara de uppgifter Försvarsmakten har vad avser insatser, beredskap och utveckling.
Inte heller när insatsorganisationen är uppfylld finns enligt vår analys möjligheter att fullt ut leva upp till alla de krav som ställts på insatsverksamheten och samtidigt lösa givna beredskaps- och utbildningsuppgifter. För det första är antalet markoperativa bataljoner och antalet stöd- och funktionsförband direkt gränssättande för uthålliga insatser. För det andra torde antalet GSS/K73 inte fullt ut räcka till för att samtidigt kunna fullgöra nationella uppgifter och genomföra internationella insatser utomlands. Dessutom finns en problematik med att ett betydande antal särskilda nyckelkompetenser saknas och måste rekryteras i särskild ordning. Därtill har Försvarsmakten anmält en långsiktig obalans inom både förbands- och materielanslaget, som de anser förhindrar genomförandet av reformen.”

Om Försvarsmakten ska genomföra de uppgifter som riksdagen beslutat behöver, enligt Riksrevisionen, försvarets styrka ökas kraftigt. Antalet armébataljoner skulle behöva utökas från idag åtta till mellan tolv och arton. Flygvapnet skulle behöva växa från idag fyra divisioner till sexton divisioner och marinen är redan i princip förlorad sett till volym. I realiteten är en grundförutsättning för den nuvarande försvarspolitiken att vi kan återhämta vår förmåga bl.a genom att mottaga stöd inom en mycket kort tidsrymd, högst en vecka. Sålunda betydligt kortare än vad som förutsattes på den tiden när vi fortfarande hade både egen förmåga i ett helt försvarssystem och förberedd planering för mottagande av stöd. Men som vi redan konstaterat saknas i dag förutsättningarna för att relativt snabbt växla upp och återta förmåga samt omgående mottaga stöd.

FB25 och FB2000/04

I det offentliga samtalet beskrivs ofta likheter mellan försvarsbeslutet
1925 och försvarsbesluten 2000- 2004. Ämnet är tacksamt att laborera. Det finns en hel del sådana likheter sett över hela perioderna 1925-1943 respektive 2000-2015 t.ex. vad gäller oförmåga och konsekvenser för Sveriges säkerhet vad gäller suveränitet och territorium. Men den hotbild som Sverige har bedömts haft riktat mot sig vid de två tillfällena år 1925 respektive t.ex. år 2000 skiljer sig åt. År 1925 utgörs hotbilden fortfarande av mellanstatliga sådana. Eller rättare sagt en bedömning av att dessa är ytterst begränsade och direkt hanterbara. År 2000 utgörs hotbilden av i huvudsak icke-statliga hot. År 1925 är det internationella samarbetet i det närmaste obefintligt relativt sett till perioden år 2000 som präglas av ett begynnande allt närmare internationellt samarbete och därefter fortsatt uppväxling av ett sådant samarbete. Olikheterna finns där även för åren 1938-1943 respektive 2007-2015. Målbilderna är i början av perioderna olika. Invasionsförsvar respektive insatsförsvar. Mot slutet av perioden uppstår efterhand vissa likheter vad gäller att även dagens försvar i första hand skall värna vårt territorium. Hoten blir återigen i första hand mellanstatliga. En olikhet är dock att Sverige 1943 kunde värna suveränitet och territorium, medan Sverige 2015 inte har den förmågan. Sverige 2015 påminner mer om läget 1925-1936, dvs en i allt väsentlig oförmåga att försvara suveränitet och territorium. Hotbilderna ser självklart olika ut vad gäller traditionella invasionshot, däremot finns det uppenbara likheter med den bild som efterhand blir mycket tydlig from 1940, nämligen det påtvingade utlånandet av svenskt territorium – noder och flöden – 1940-43. En maktprojicering i dag i t.ex. operationsområdet Östersjön skulle inte kunna mötas med avgörande svensk slagförmåga. Inte heller i samverkan med annan part då det saknas förberedelser för mottagande av stöd.

En nära trång systempassage som är av vitalt intresse att lyfta fram är att försvaret och industrin på den tiden inte hann med att använda de resurser som anslogs, särskilt efter 1938. Mindre än hälften av de extra medel som beslutats av Riksdagen och tillförts försvaret 1938-39 hade omsatts i materiel och manskap. Eftersom försvaret hade avrustats in absurdum så fanns det inte förutsättningar att snabbt växla upp volym och kvalitet. Från höjd 2014 finns det även i denna del en del likheter mellan dåtid och nutid vilket Riksrevisionen förtjänstfullt lyfter fram. Regeringens besked till Riksrevisionen är dock att bristen på försvarsmateriel inte är något problem eftersom materielen går ”snabbt att anskaffa vid behov”. Men enligt Försvarets materielverk är beställningstiderna ”minst ett och ett halvt år och många gånger längre än så”. Ett återtag är något som tar tid. Oändlig tid i förhållande till hot och risk. I detta avseende har inte mycket skett i förhållande till dåtid. Tvärtom är förutsättningarna rentav ännu sämre i dag än då. Det som i någon mån bidrog till att mildra problemen med att få fram materiel åren 1938-1943 var att försvaret kunde dels rekvirera redan tillverkad materiel avsedd för export dels se till att produktionsserierna förlängdes. Bofors var en avgörande faktor och detsamma gällde våra dåvarande varv Kockums, Eriksberg, Arendal och Karlskrona. De utgjorde en avgörande produktionsbuffert som, förutom rekvireringen av exportmateriel snabbt kunde ställas om på krigsfot och inriktas. Någon liknande buffert finns inte för handen i dag.

En avgörande brist var avsaknaden av officerare samt värnpliktiga, då den s.k. kategoriklyvningen innebar att ca. 200.000 värnpliktiga var outbildade 1939/40. Motsvarande kan förstås appliceras på den situation som råder i dag vad gäller brist på personal och som Riksrevisionen kommenterar med bl.a. “Dessutom finns en problematik med att ett betydande antal särskilda nyckelkompetenser saknas och måste rekryteras i särskild ordning.”

Men om det bästa försvarsbeslut som aldrig kom till stånd hade kommit till stånd!?

Oavsett politikområde krävs vardagens relevans för att väcka politikens intresse. En stor del av politikens uppmärksamhet ägnas åt att reagera, inte agera. Om politiken ska agera måste det gå att göra politik här och nu.

När generalmajoren Claës Skoglund i en kontrafaktisk berättelse beskriver vad som hade kunnat blivit resultatet av FB68 om den militära ledningen istället för att satsa på en “övervintringsstrategi” hade satsat på en proaktiv strategi närmar han sig ett intressant retroaktivt omfall som får speleffekt i vår tid. År 1968 års försvarsbeslut blev som bekant starten för ökande obalanser i försvarsorganisationen, alltmer försämrad kvalitet och ekonomisk avmagring. En alternativ väg hade kunnat tagit sin utgångspunkt i en korrekt och kanske obekväm omvärldsanalys där alltfler observationer möjligen talade mot storskaliga invasionsföretag till förmån för det överraskande angreppet. Det hade möjligen av politiken kunnat uppfattats som ett politiskt realistiskt, strategiskt genomarbetat reformförslag. Ett sådant reformförslag med karaktär av förnyelse, känslighet i förhållande till omvärldsförändringar etc hade kanske inte bara haft effekt i närtid utan även medverkat till ett mer proaktivt försvar som hade haft lättare till löpande anpassning och förändring. I en sådan tradition hade de stora förändringarsom beslutades i FB 00 och FB04 redan varit förberedda av Försvarsmakten i början av 1990-talet och rentav påbörjade genom Försvarsmaktens eget initiativ. En konsekvens hade kunnat varit att dessa förändringar hade innehållit moment naturligt inympade i organisationen vilka hade inneburit ett kontinuerligt ifrågasättande av verksamheten och en mer löpande anpassning av strukturer, system och enheter. Strukturer, system och enheter som i dagsläget har visat sig vara avgörande för vår förmåga att värna vår suveräniteten i ett skarpare omvärldsläge. Strukturer, system och enheter som tyvärr helt avvecklades med FB00 och FB04. En försvarsmakt som inte enbart hade tränat för ett rörligt uppträdande i strid utan också kunde uppträda rörligt i struktur- och planeringshänseende även lång tid efter de år som hade krävt denna förmåga, dvs framförallt 1939-1958. Men det är förstås en reflektion bortom försvarsmakten i sin politiska roll som budgetregulator, näringslivspolitisk övningsfält och regionalpolitisk stimulator. Krisen, kriget, striden etc är ju försvarsmaktens reella konkurrensutsättning. Det är då den prövas i sin funktion i förhållande till sin motståndare. Näst bäst är övning, helst med andra. I sista hand gäller missioner såsom under senare år. Men missionen prövar enbart delsystem och inte helheten. Den kan dock ge politisk relevans och därmed väcka politiskt intresse och framförallt förståelse för verksamheten. Mycket hade förmodligen kunnat gjorts annorlunda efter år 1968. Ansvaret för detta är sannolikt delat mellan försvarsmakten och politiken. Om inte om hade funnits.

Ingen plan behövs men all planering är nödvändig

Riksrevisionens konstaterande att “regeringens styrning av insatsverksamheten till viss del (är) otydlig och otillräcklig och redovisningen till riksdagen är i förhållande till den försvarspolitiska inriktningspropositionens krav delvis ofullständig” hade kunnat formulerats i liknande termer – fast avseende invasionsförsvaret – vid ett allt större antal tillfällen efter FB58. Även Riksrevisionens iakttagelse att “det underlag som hämtas från de informationssystem som Försvarsmakten för närvarande använder för att behovssätta och tillgångsredovisa personal och materiel innehåller stora brister” kan översättas till försvarsmaktens tidigare planeringssystem.

Planeringsprocesserna har alltid haft en stor påverkan på försvarets utformning. När Forddirektören Robert McNamara blev försvarsminister i USA, gällde affärsvärldens planeringsyn. I Sverige introducerades de på 1970-talet och kallades Försvarets planerings- och ekonomisystem (FPE). De mest kända delarna är perspektivplaneringen och programplaneringen, som sträckte sig 20 respektive tio år framåt i tiden. Avsikten med nya planeringssystem är förstås att göra processen mer rationell och begriplig. Men den kan också bli ett egenvärde i sig själv. Komplexiteten i planeringssystemen, höga och också rigida förväntningar på dess resultat, tveksam indata som inte alltid beskriver omvärld och förutsättningar korrekt samt självklart den mänskliga faktorn leder lätt till att nödvändiga prioriteringar inte blir uppmärksammade och därmed inte heller genomförda.

All planering utförs och omfattar i olika utsträckning människor, i det här fallet försvarsmaktens egen personal. Vilka möjligheter har dessa att påverka försvarsbesluten och i dess förlägning den egna verksamheten? I en intressant uppsats studerades två försvarsbeslutsprocesser. Studien gjordes genom “att spåra vilka utredningar som låg till grund för besluten och i dessa mäta olika grader av inflytande”. I studien framgår att inför försvarsbeslutet 1987 gavs professionens organisationer en given roll i utredningsarbetet men att samma organisationer 2004 inte hade samma status. I studien sägs att den “pågående maktförskjutningen inom beslutsprocesserna medför att den militära professionen kommit att konkurrensutsättas inom det egna verksamhetsområdet.” Ett antal reflektioner kommer ur denna studie, bortsett från metodfrågor. En vital är förstås huruvida den kraftfulla omställningen i FB00 och FB04 hade sett annorlunda ut med ett större inflytande från professionen (definierad som i studien)? Vem vet!? Det samlade behovet av tillsammans med den politiska viljan till omvandling var av den karaktär att den kanske hade en inre logik i tangentens riktning? Snarare väcks nyfikenheten kring den medverkan som avsåg FB87. Hur proaktivt var personal och ledning vid denna tidpunkt? Reflektionen går tillbaka till “Det bästa försvarsbeslut som aldrig aldrig kom till stånd”. Hur hade personal och ledning agerat under 1980-talet i en miljö om denna redan tidigare hade präglats hårt av en försvarsmaktsledning som redan år 1968 hade utsatt sin egen organisation för ett starkt förändringstryck? Ett förändringstryck i en riktning som inte handlade om “övervintrarstrategi” och osthyvlar utan om en proaktiv strategi som handlade om ett högt förändringstempo med ständig anpassning till en föränderlig omvärld och utifrån en allt trängre kostym. Om inte om hade funnits!? Javisst, men frågan har bäring på hur försvarsmakten och dess medarbetare ska ledas framgent. Kan en liknande anda som den omvittnat goda nyfikna pionjär- och förändringsanda som påstås åtminstone ha funnits åren 1940-1968 återtas? På många håll har den säkerligen funnits under omställningen till ett insatsförsvar. Vad som sedan händer när det återigen blir uppenbart – såväl individuellt som kollektivt (dvs i daglig egen upplevelse, i perspektivstudien, i Riksrevisionens studie etc) att beställning och resurser inte stämmer överens med leverans och resultat är förstås en öppen fråga!?

En vital fråga om ledning handlar om att synas på bekostnad av verkan. Det handlar inte enbart om avmagring eller övergödning av resurser. Det handlar snarare om grundläggande brister i valet av metoder att leda verksamheter. Det kan t.ex. handla om en övertro på central planering och detaljstyrning och ett nonchalant underskattande av den ledning och medarbetare som verkar ute hos myndigheten längst ut i linjen med att producera och leverera försvar.

De grundläggande problem och förslag till åtgärder som beskrivs i bl.a. den numera klassiska How to fix the Army av Lt Col Allen Mcduffee är universella och tidlösa för de organisationer (verksamheter, ledare, medarbetare, styrsystem etc) som riskerar att institutionaliseras bortom syftet med och målet för verksamheten. I inlägget lyfts bl.a. vissa företeelser fram som är gemensamt för fallerande verksamheter. Det här handlar om när målen uppnås men resultaten som betyder något uteblir. Det är alldeles för vanligt att mål för verksamheter formuleras utifrån kodifierings- och försiktighetsprinciper. Det kan handla om att mål formuleras utifrån en i princip redan inträffad måluppfyllnad eller på ett sådant sätt att det är omöjligt att inte uppnå målet. Det kan även handla om att mål formuleras för en verksamhet som tillfälligtvis eller under överskådlig tid har tappat mål och mening på grund av en förändrad hotbild eller förändrade eller tillkommande nya risker. I förlängningen kan dessa mål utarma såväl det goda drivande utvecklande ledarskapet som organisationens samlade förmåga att leverera. Det här handlar inte i första hand om ekonomiska resurser utan om synen på ledarskap och medarbetarskapet. Det handlar om att våga leda verksamheter utifrån lokal kännedom och initiativförmåga. Det handlar om att ge utrymme åt professionalitet – omdöme. Docenten Ahlbäck och professorn Widmalm har nyligen ingående beskrivit hur professionalismen under lång tid har nedvärderats i staten: “De mått som man är ålagd att återrapportera stämmer nämligen sällan överens med de yrkes­verksammas förståelse av vad som utgör väl utfört arbete; ekonomernas dominerande ställning som uttolkare av kvalitet är här slående. Det har bland annat inneburit att utvärderingarna i regel koncentrerar sig på det som går att mäta, och man blir slav under metoden – det som inte går att mäta finns inte….Sverige står inför en stor utmaning där det gäller att förhindra att våra skattepengar dunstar bort i en värld som styrs av konsulter och kostsamma och ofta onödiga utvärderingssystem. Vad som behövs är en styrning av den offentliga verksamheten som premierar upprätthållandet av ett gott omdöme.” Ett annat begrepp för samma förhållningssätt är uppdragstaktik. Det handlar om att våga lita på att de som verkar längst ut i linjen är de som bäst kan agera rätt utifrån den givna stundens behov och möjligheter. Det är där längst ut i linjen som omvärlden och verksamheten utsätts för förändringstryck och behov av små ständiga anpassningar och förbättringar. Ingen central planerare, administratör eller ekonom kan anpassa verksamheten utifrån dessa vardagens förändringar. Det är visserligen populärt och meriterande att leverera planer och reformer som till sin omfattning och detaljeringsgrad för tanken till att det snarare handlar om ett monument över den egna förträffligheten än att uppnå verkan i målet. Detta tål att funderas på såväl vad gäller styrningen av Försvarsmakten som styrningen inom Försvarsmakten. Ingen plan behövs men all planering är nödvändig. Ingen plan överlever den första kontakten med verkligheten. Planeringen syftar därför i första hand till att förbereda oss för omfallen, dvs att skärpa vår förmåga att tänka lateralt och agera lokalt. Insatsförsvar framför uppsatsförsvar.

Försvarsberedningarna har en särskild ordning

Inledningsvis analyserar och diskuterar beredningen det säkerhetspolitiska läget och den övergripande målsättningen med och inriktningen av försvaret. När beredningen väl är enig i vitala frågor är det dags att mejsla fram detaljerna och då går det inte längre att undvika de ekonomiska realiteterna, eller så är det just det som blir utvägen!? En enighet som grundar sig i övergripande principer men som saknar botten i ekonomiska prioriteringar och vägval? I realiteten betyder det att enigheten kanske trots allt inte vara direkt överväldigande. Eller så är enigheten stor, men den ekonomiska medvetenheten och bedömningen haltar? En alternativ metod – under förutsättning att beställning och ekonomisk ram ska motsvara varandra – är att utifrån det säkerhetspolitiska läget inledningsvis pröva kostnader för alternativa försvarsstrukturer, riskpremienivåer mot andra kostnader för staten som är avhängiga vårt lands förmåga.
Vi känner ju väl till – bl.a. i denna genomgång av försvarsbeslut – hur försvarsmakten ofta i nära anslutning till försvarsbesluten har återkommit till regeringen med beskedet att resurserna inte motsvarar beställningen. Detta har varit legio sedan 1968 oavsett om det handlat om invasionsförsvar eller insatsförsvar. Det vore enkelt att lägga ansvaret på Försvarsmakten. Sanningen är förmodligen mer komplex och involverar definitivt politikens egen planerings- och beslutsmetodik. Att göra samma sak och åstadkomma samma resultat och utfall är en sak. Men att göra samma sak och ändå hoppas på ett annat resultat och utfall är i längden ytterst tålamodsprövande för alla inblandade. Tålamodet verkar dock vara oändligt. Kanske blir det så när beredningen har sin särskilda ordning?

Risk eller hot

Dagens säkerhets- och försvarspolitiska miljö ger upphov till bedömningar där i samma andetag olika hot framhålls men också avfärdas. Om vi även använder oss av riskbegreppet så inser vi snabbt att många av dagens risker helt enkelt inte fångas i klassiska hotmodeller och hotbedömningar. FOIs och Riksrevisionens analyser i december 2013 av dels vår nära omvärld dels Försvarsmaktens förmåga att leverera i förhållande till beställning borde få oss att i betydligt större utsträckning tänka i risktermer och därmed dels vad behöver vi göra för att minimera risker och dels vilken riskpremie är vi beredd att betala?

Stridsgruppen och den rörliga manöverstriden är varje kompetent arméofficers inympade vilja

År 1943 hade vi förmågan att möta fienden på fiendens sätt, dvs med starkt rörliga, välövade förband. Förband som även övade för anfall och motanfall in i Norge och riktning Oslo. I övningarna ingick de nya norska och danska – i Sverige utbildade och uppsatta -infanteridivisionerna (även kallade polistrupper). Dessa övningar var oerhört omfattande för sin tid, men inte enbara för sin tid. De är ännu i dag de mest omfattande hittills för svensk, norsk och dansk trupp. Förbanden som övades var samlade i den 1:a Armékåren under ledning av Axel Rappe, vår vid den tidpunkten främsta general och hård förespråkare för den rörliga stridsgruppsbaserade offensiva striden.

Försvarsbesluten kom dock efter FB68 i princip att efterhand alltmer omöjliggöra såväl övningar som realistisk planläggning för ett rörlig offensivt agerande i gemensamma operationer. Skälen är många vilket framgår av tidigare redogörelse över försvarsbesluten. Oavsett vår ambition blev vi alltmer begränsade i vår rörlighet och slagkraft och vi skulle i ett skarpt tungt läge troligen ha tvingats till att förhålla oss alltmer statiskt i vårt uppträdande på marken.

Dagens men framförallt den nära framtidens operationsmiljö inbegriper en synnerligen avancerad teknologi där stridsmiljön i en tänkt konflikt i närområdet lämnar line of sight strid till en strid med mycket långa avstånd. Markförband kommer att kunna signaturdetekteras omedelbart och på mycket långa avstånd. Vår motståndare kan med stöd av en mängd sensorer och genom sensorfusion bearbeta enorma mängder data vilka hanteras i snabbdatalänkar där måldata skickas till allehanda bekämpningssystem – såväl stationära fjärrstridsmedel som mark-, luft- eller sjöburna missiler.
Hög operativ rörlighet blir avgörande för vår förmåga att bjuda motstånd. Vi behöver förmågan till egen deployering respektive förmåga att omgående erhålla stöd i den del av vårt land där avgörande strid eller fördröjningsstrid kommer att krävas. Stridsförloppen kommer att genomföras i mycket hög hastighet vilket utesluter längre mobilisering och tyngre transporter och RSOM-process. Detta kommer för eller senare slutligen påverka vårt val av materiel. I perspektivstudien finns en del indikationer på sådan materiel.

Viljan att införa ett insatsförsvar som numera i retoriken – om än ännu inte i realiteten – ges en territorial tyngdpunkt vittnar om en förståelse för stridens elementa där rörlighet och initiativförmåga är vitala moment. Drömmen om insatsförsvaret har många goda element i avsikten att vara gripbar här och nu. Den kan – om den finansieras fullt ut – bli försvarets räddning såväl genom sin politiska relevans som sin betydelse för att återigen utveckla en slagkraftig markförmåga, en armé med förmåga att slå.

Men då duger inte en-veckas-försvar på två avgränsade platser med underhåll för två dagar. Då duger inte heller halvhjärtade materielsatsningar där s.k. satsningar i realiteten är halveringar som t.ex. vad gäller JAS39/E där flygvapnet plötsligt reducerad från 100 till 60 plan (med något förbättrad prestanda). Då duger inte s.k. satsningar som att renovera stridsfordon 90. Antalet stridsfordon har inte angivits men enligt Försvarsmaktens tidigare underlag handlar det om 365 stycken. Konkret innebär det att 66% renoveras genom att förmåga vidmakthålls och att ett nytt ledningssystem installeras. Mer RENO än REMO. Det medför samtidigt att 185 vagnar kommer att behövas utrangeras i en nära framtid. Visserligen inte en halvering, men inte heller en reell satsning. Inte heller rikspjäsen duger. Archer är ytterligare en i den långa tunna raden av satsningar som har blivit en halvering där 48 st Haubits 77B blev till 24st Archer. Listan på liknande satsningar som är halveringar växer stadigt. Detta samtidigt som listan inte växlas ut/in och fylls på underifrån med den materiel som framtidens operations- och stridsmiljö kommer att kräva. Materielanförskaffning är självklart en balansgång mellan det bästa och det som är gott nog. Ingen Försvarsmakt vill stå med stora förråd av föråldrad rentav oanvändbar materiel. Vår egen historia förskräcker i delar. Eftersom insatsförsvaret enligt Riksrevisionens bedömning inte har levererats finns det numera även en uppenbar risk att begreppet och dess grundidé förfars. Såväl inkråm som varumärke riskerar att erodera till ett intet.

Samarbete eller medlemskap – Försvarspolitisk monokultur eller relativt sett jämbördiga parter?

Dolt i massan kring alla dessa försvarsbeslut återfinner vi det långtgående halvsekellånga samarbetet med Nato. Ett samarbete med US, UK m.fl. vilket hade sitt embryo under andra världskrigets Sepalsbaser, Balchens-stödflygningar av norsk polistrupp till nordkalotten etc. och strax efter kriget fortsatta samtal mellan civila och militära västallierade och svenska befattningshavare såsom t.ex. mötet mellan norska, svenska och tyska officerare i Oslo i slutet av 1940-talet i syfte att lära sig en tysk läxa från de tyska avvärjningsstriderna mot Sovjet 44-45 på nordkalottten. I bakgrundsbruset återfinns också en doktrin där vi utvecklade ett långtgående hemligt samarbete med Nato. I de fem iordningställande och mottagandeplanerna skapades reella förutsättningar att såväl med utgångspunkt i ett starkt försvar som en omfattande mottagandeförmåga upprätthålla vår suveränitet vid ett väpnat angrepp på noder och flöden eller vid ett storskaligt krig i Europa.

Under denna period utvecklades ett samarbete där svenska militära samverkansgrupper (U-grupper) vid i krigsfara skulle skickas till bl.a. Washington. Lämpliga personer utsågs under en täckmantel, ”Högkvarterets befälsreserv”. Kartor och dokument lagrades på ambassaderna i London och Washington. Grupperna hade till uppgift att:

– samverka med USA:s högsta krigsledning
– samverka med Natos militärkommitté och Standing Group
– samverkan med Saclant (Natos Atlantbefälhavare)

Huvuduppgifterna var underrättelsetjänst, sambandstjänst, flygsamverkan med Natohögkvarteret, konvojverksamhet, underhållstjänst och materielanskaffning

Dessa förberedelser var aktuella till mitten av 80-talet då ÖB Lennart Ljung lät förstöra de planer och andra handlingar som fanns. Nya officerare som kom in på topposter blev inte heller informerade. Inte ens hans efterträdare Bengt Gustavsson blev informerad. Detsamma gällde den politiska nivån då ingen tradering skedde efter att försvarsminister Anders Thunborg avgick. Icke desto mindre finns det många tecken på att denna verksamhet pågick ändå in i de sista åren på 1990-talet. Det gällde t.ex. den då topphemliga Flygenhet 66 som övade landsättning av operatörer och materiel i de svensk-norska gränstrakterna.

Forskaren Robert Dalsjö har i sin avhandling Life-line Lost utvecklat motiven till dessa skeenden och särskilt fokuserat på “att den offentligt torgförda bilden av Sveriges neutralitetspolitik och vår internationella ställning över tiden utvecklades så att det blev för känsligt, svårt och farligt att utveckla och vidmakthålla förberedelserna för mottagande av militär hjälp västerifrån. Kontrasten blev med tiden för stor mellan de hemliga länkarna till väst och en officiell linje som blev alltmer dogmatisk och moraliskt laddad, och som innebar att neutraliteten upphöjdes till en nationell överideologi, med avståndstagandet från de båda maktblocken som ett adelsmärke.”

En av dagens tre stora skiljelinjer mellan våra riksdagspartier handlar om ja eller nej till NATO. Eftersom de två stora partierna passar på varandra och inte gärna vill ta första steget ut i ett offentligt samtal om medlemskap eller inte så blir vägvalen inte alltid speciellt tydliga för medborgaren. Politiken har ju en folkupplysningsroll som i det här fallet hittills inte har varit direkt framträdande. Möjligen kan den nu initierade utredningen om samarbetet inom Norden och med EU och Nato öppna porten till ett vidare offentligt samtal. Utredningen ska ju se över hur dagens försvarspolitiska samarbete ser ut och hur det kan utvecklas.

Tyvärr synes det offentliga samtal som ändock pågår utgå från ett relativt stelt och smalt resonemang där ett Natomedlemskap motiveras av säkerhetspolitiska skäl men kanske framförallt utifrån ett besparingsperspektiv. Smart interoperabilitet, pooling och sharing etc. blir synonymt med olika metoder för att minska våra egna kostnader.
I ett sådant perspektiv synes ett eventuellt medlemskap för svensk del innefatta en huvudsaklig roll som producent av skarpa underrättelser, effektiva specialförband, utmärkta stridsflyg, högklassiga ubåtar och framsynt artilleri (även om vi själva i realiteten bortom den mytomspunna rikspjäsen saknar denna förmåga). I ett sådant perspektiv blir vi en monokultur och tappar efterhand de sista resterna av förmågor i vårt eget försvarssystem. Det finns inga fria måltider. Samarbete på lika villkor kräver en relativ insats. Vår medverkan i NRF är en insats, men ändock endast en insats med våra delsystem.

Är vi beredda att skjuta till vår andel och insats!? En andel och insats som innebär att vi ansvarar för ett fullödigt försvarssystem med i huvudsak ypperlig kvalitet men med mycket små volymer. Volymer som med stöd kan växlas upp på relativt kort tid i syfte att såväl projicera mot risker som hot? Ett samarbete som övergår i ett medlemskap med andra parter är inte detsamma som att gå med i ett rabattkupongssystem. Ett samarbete eller medlemskap kräver och ska kräva en relativ insats. Relativ insats där vi utgör en fullvärdig partner som bidrar utifrån det självförtroende och valfrihet som en egen systemkapacitet ger. Vårt samarbete eller medlemskap må för vår egen skull ta sin utgångspunkt i

– de förmågor och den uthållighet som ingår i ett sådant försvarssystem som gör det möjligt att hävda vår suveränitet, samt
– de förberedelser som krävs för att mottaga det stöd som krävs för att öka volymen, uthålligheten och slagkraften i våra egna förmågor.

Ett enkelt vitalt tidlöst synsätt som har funnits där i fonden ända sedan 1940-talet. Ett synsätt som har relevans oavsett hur vi bedömer och verkar utifrån risk eller hot, avsikt eller inte avsikt och identifierad eller icke-identifierad motståndare. Det är ett synsätt som värnar vår suveränitet och vårt territorium.

Läs mer:

ÖB om försvaret av Sverige i dag och i morgon

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=48E0CDF4B5C9B880686F46AA5836EE85.rocco4?cid=25968641&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8884908%26amp%3bnew%3dtrue

Annika Nordgren Christensen gör en rak analys av vilka frågor politiken bör svara på vid utformandet av vårt försvar

http://annikanc.com/2014/01/10/rikskonferensen2014/

Så uttrycker politiken tyngdpunktsförskjutningen – Widegren och Hultquist

http://www.dagensnyheter.se/shared/813c7dfa-feae-4d81-8937-a76eb6d99b34

Wiseman om ett ändrat fokus och ny tyngdpunkt för försvaret

http://xn--frsvarsbloggare-8sb.se/

Ska Stockholm prioriteras?

http://mitt-i-steget.blogspot.se/2014/01/tacos-kebaber-och-kotlettfrisyrer.html?m=1

Samtal om säkerhetsvakum

http://mobile.reuters.com/article/idUSL2N0KK0G620140110?irpc=932

Wisemans prolog 4 – Om fem förlorade år

http://www.frivarld.se/magasin/wisemans-wisdoms-prolog-del-4/

Så anser partierna

http://mobil.svd.se/8886016.ece

Svenska folket bristan förtroende för försvarspolitiken och vår förmåga att försvara oss

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=BD51BF260438D55C57C0E5FC0654B3D0.aldo4?cid=25968641&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8887704%26amp%3bnew%3dtrue

Folk (nästan) utan försvar

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=4140B832E32483EC42B02E043EE11FE4.sonny4?cid=25967591&rssId&item=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2F%3Fservice%3Dmobile%26amp%3BarticleId%3D8887164%26amp%3Bnew%3Dtrue

Folk och Försvar i Sälen 2014 – En uppvärmning

http://staffandanielsson.blogspot.se/2014/01/folk-och-forsvar-i-salen-2014.html?m=1

Försvaret har blivit svagare

http://mobil.svd.se/8886016.ece

Skipper om att det mesta går åt fel håll på försvarspolitikens område

http://navyskipper.blogspot.se/2014/01/det-ar-motigt-for-regeringen-nu.html?m=1

Republiken Finlands President Niinistö om det svenska försvaret

http://mobil.svd.se/8886016.ece

Peter Hultqist (s) om försvaret

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=9FFF52484D1F5BD368BA5E92EDC4125D.aldo4?cid=25967591&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8886070%26amp%3bnew%3dtrue

Försvarsbloggare – dag 1 från Folk och Försvar

http://xn--frsvarsbloggare-8sb.se/

Om resterna av en flotta…

http://skeppsbrott.blogspot.se/2014/01/fem-ytstridsfartyg-hos-ostersjons.html?m=1

RUSI om svensk försvarspolitik

http://www.rusi.org/publications/newsbrief/ref:A51C84C6AF03D2/#.UtM3KIl5mc0

Papperstiger

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article18164611.ab

Om inkonsistenser i försvaret av Europa

http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2014-01-13/553631/europeiskt-forsvar-i-stallet-nato

fd Försvarsminister Odenbergs kritik

http://www.svt.se/nyheter/forsvarspolitiken-en-plaga-for-reinfeldt

Rak syn på USA

http://www.smp.se/ledare/mindre-slalom-med-lofven(4105394).gm

Låt oss inte hamna i varken eller utan i både ock

http://bloggar.aftonbladet.se/ledarbloggen/2014/01/svenska-soldater-ska-nog-inte-bara-sparka-grus/

Skipper om misslyckat nordiskt materielsamarbete

http://navyskipper.blogspot.se/2014/01/forsvarssamarbeten-i-fina-ord-kontra.html?spref=tw&m=1

Diplomater om Natomedlemskap

http://mobil.dn.se/debatt/gar-sverige-med-i-nato-okar-rysslands-misstro-mot-vast/

Nato enda försäkringen som räcker

http://mobil.dn.se/debatt/nato-enda-forsakringen-som-racker/?brs=d

Att förlora ledare

http://m.washingtonpost.com/business/on-leadership/how-to-lose-great-leaders-ask-the-army/2013/02/05/725f177e-6fae-11e2-ac36-3d8d9dcaa2e2_story.html

Skipper om försvarspolitiken

http://navyskipper.blogspot.se/2014/02/replik-schulte-och-ett-upprop.html?m=1

En svensk väg in i Nato!?

http://wedinstrateg.fr/en-svensk-vag-in-i-nato/

Säkerhetsvakum, Nato och ryskt offensivt uppträdande

http://mobil.svd.se/3295836.ece

Om behovet av en regional tröskelförmåga

http://www.foi.se/sv/nyheter/Press–nyheter/Nyheter/2014/Forsvarets-avhallande-formaga–bortglomd-huvuduppgift/

Om sanning och konsekvens i försvarspolitiken – det bidde inte ens puts! Skipper

http://navyskipper.blogspot.se/2014/02/nar-sanningen-kryper-fram.html?m=1

Peter Hultqvist (s) om Försvarsberedning 14

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4657&grupp=20696&artikel=5795402

Ändamålsenligt försvar av Gotland – Cornucopia

http://cornucopia.cornubot.se/2014/03/forsvaret-av-gotland-utgar-fran.html?m=1

Carl Bergqvist wiseman – om försvarets kollaps från 1990-talet och framåt

http://www.frivarld.se/wp-content/uploads/2014/03/Carl-Bergqvist-slutversion.pdf

Stefan Hedlund om att nu prövas omvärldens och våra egna säkerhetsgarantier – vad är de värda?

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article18647148.ab

Den oövade armén

<a href="http://Den oövade armén http://kkrva.se/den-oovade-armen/“>Den oövade armén http://kkrva.se/den-oovade-armen/

Ett permanent säkerhetspolitiskt råd

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=2A8B10CF2542BC54AC81D677DF4DC8FD.sonny4?cid=25967591&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d3470028

Överbefälhavaren om försvarsmaktens utmaningar – påsken 2014

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=FA6FD7551858E0B0B56875838AEF7B27.rocco4?cid=25967591&rssId=25966141&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d3474566

Om försvars- och säkerhetspolitisk naivitet

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=F785ABEFBB26FDAD1B9A2BA68624D600.rocco4?cid=25968641&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2fnyheter%2finrikes%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d3479102

Svenskt – finskt försvarssamarbete stärks

http://mobil.aftonbladet.se/a/www/18833331

Konstitutionsutskottets betänkande om bl.a. försvarspolitiken

http://www.riksdagen.se/sv/Start/Press-startsida/pressmeddelanden/201314/KUs-granskning-av-regeringen-klar/

Om vem som ska göra de militärstrategiska valen.

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/06/gastinlagg-militarstrategiska.html?m=1

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy, Management. Bookmark the permalink.

12 Responses to Försvarsbeslut – att agera eller reagera i försvarspolitiken

  1. Jan-Olov Holm says:

    Det här var riktigt bra sammanställning och kärnfulla kommentarer.Imponerande!

    kn Jan-olov Holm Hemvärnsbefäl

    • brixski says:

      Tack Jan-Olov! Vi har alla en angelägen uppgift i att bidra till försvarsupplysningen. Den behövs. Hemvärnet är en vital sådan funktion såväl för försvaret av vårt land som för folkförankringen. ÖBs senaste uttalande om operationsområden indikerar dels betydelsen dels samtidigt avsaknaden av nödvändiga resurser. /Brix

  2. Sheriff says:

    Många ord, akademiskt o fint. Hade vi kört low-tech istället för att sponsra Militärindustriella projekt hade vi haft bred militär kompetens. Det skämt som finns 2014 kan avvecklas. 111101OUT

  3. Lekman says:

    Det bästa jag läst på en blogg någonsin. Skribenten imponerar. Ger en del att ödmjukt förkovra sig i för egen kunskapsbildning. Hatten av. Jag bugar, bockar och tackar med djup respekt. Sådana chefer vill jag ha.

    • brixski says:

      Sheriff! Förstår känslan. Min ambition är att försöka spegla att skeendena inte har varit så digitala som vi tror eller önskar utan snarare komplext gråa till sin natur. Nu synes de senaste uttalandena från politiken rulla direkt från internationell till nationell tyngspunkt. Digitalt. Vi behöver snarare både ock om inte annat för relevansen, såväl för politiken som för verksamhetens idé om gripbarhet här och nu./Brix

    • brixski says:

      Lekman! Stort tack för vitsorden och för att du tar dig tid att läsa. Allas vårt gemensamma engagemang är betydelsefullt för hur försvarspolitiken utformas framgent./Brix

  4. Pingback: En försvarspolitik enligt motståndets lag | annika nordgren christensen

  5. Rune says:

    Intressant, men ett par kommentarer. Vägvalet 68, borde ha varit ett annat, men att få till en organisation som klarar löpande anpassning och förändring är inte lätt när man inte kan rekrytera sina kompetenser på marknaden, inte heller hyra lokaler i industriområden efter behov eller för den delen vara säker på att man kan köpa sina maskiner “off the shelf”. Dessutom förändras familjestrukturerna efter 68, det blir mindre accepterat av familjen att flytta till ny kommenderingsort bara för att persavd tycker så.

    Dessutom har vi problemet att politikerna inte skulle acceptera att FM skulle bestämma vilka förband som ska läggas ner. Rationellt borde kriterierna vara att man behåller de produktionsorter som har en bra infrastruktur, producerar godkända krigsförband till ett lågt pris och erbjuder en bra rekryterings bas för anställda och i vissa fall är av strategisk betydelse som tex Visby.

    Vi har även problemet Värnpliktstalibanerna inom politiken, länge en dogm som var lika känslig som ett Natomedlemskap, FM fick ju börja med hittepå befattningar i slutet av 90talet för att alla skulle kallas in. 1968 hade vi isåfall behövt en möjlighet att bara kalla in dom som behövdes, något som förmodligen krävt en övergång till den Danska modellen med att man tog in frivilliga i första hand och lottade in resten. //Rune

    • brixski says:

      Tack Rune! Jag är helt med på ditt resonemang och förstår de i vardagen praktiska hindren. Även de politiska t.ex. vad gäller värnplikten. Som sagt om inte hade varit inte! Det finns en hel del erfarenheter att ta med in i den fortsatta utvecklingen av FM, särskilt vad gäller synen på hur professionen och utrymmet för denna att få genomslag i ett ändamålsenligt anpassningsbart och omgående gripbart försvar. /Brix

  6. Synnerligen läsvärd analys och blev väldigt glad att du tagit med de historiska rötterna i slaget om Nordkalotten och särskilt dess svenska aspekter i form av Balchen,polistrupper och Sepalsbaserna.

  7. brixski says:

    Hej Lars!

    Oerhört hedrande att få beröm av dig. Varmt tack.

    Som du förstår så har jag genom åren plöjt det mesta som du har skrivit. Ofta går mina tankar i jämförelse mellan dåtid och nutid. Även om inte historien upprepar sig så finns det många likheter över tiden. Människans natur är ju densamma.

    Bifogar två bloggposter som direkt berör frågor som du har forskat i och skrivit om. Återigen stort tack/Brix

    https://brixski.wordpress.com/2013/04/25/fran-en-tysk-till-en-rysk-laxa/

    https://brixski.wordpress.com/2013/07/10/skyddet-av-de-manskliga-rattigheterna-kraver-handling/

  8. anders says:

    Det behövs ett nytryck av “Om kriget kommer” så att verkligheten framgår för de som förväntar sig ett försvar för skattepengarna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s