En tidlös historia om suveränitet

  Dåtid och nutid flyter samman

En reflektion, gjord utifrån tre svart-vita foton tagna 1937, 1940 och 1943. En reflektion nedtecknad den 22 augusti 2013. På årsdagen sjuttio år sedan Sverige den 22 augusti 1943 kunde börja lyfta blicken mot horisonten efter tre tunga första beredskapsår i vakt först mot Sovjet och sedan mot Nazi-Tyskland.

Tidlös till sitt innehåll. Dåtid och nutid flyter samman. Åren 1926 -1947 och 1996 – 2020. Hur mötte vi då maktprojiceringen mot våra flöden och noder – mot vår suveränitet? Hur skulle vi handla i dag? Vad skulle vi kunna göra i dag? Hur planerar vi i dag? Vad lär vi av vår historia? Samtliga är frågor som finner intressant näring i händelseutvecklingen under perioden 1926-1947.

Bilder som speglar vår beredskap då

Ser på bilder från min fars värnplikt 1936/37 och beredskapstid 1940-45. Reflekterar över med vilka ytterst små marginaler vi undgick samma fruktansvärda förödande krigshandlingar som vår omvärld drabbades av.

På den första bilden ser jag unga värnpliktiga som muckar år 1937 och som med glimten i ögat har genomgått en period med mödor men också glada skratt och härlig kamratskap med många bra lärdomar. På nästa bild en ung soldat i juni 1940 i samband med uppmarsch och fältgruppering utefter riksgränsen och i anslutning till att ännu ett Giv Akt har beordrats. Ansiktsdragen är spända och allvarliga fyllda av oro och osäkerhet. På den sista bilden från sommaren 1943 ser jag en avslappnad soldat med en blick präglad av självförtroende och en insikt om att de kan klara även de svåraste situationer. En god spegelbild av Sverige och utvecklingen av svensk försvarsförmåga och försvarsberedskap åren 1937-1943.

Sommaren 1943 hade vi förmåga att ta tillbaka vår suveränitet

Den 22 augusti 1943 blev ett bevis på hur Sveriges nya militära kapacitet började verka avskräckande för vår omvärld. Denna dag började Tyskland i praktisk handling avveckla planerna på ett blixtkrig i Sverige. Dagen innan den 21 augusti gav Berlin order om omgruppering från Norge via Frankrike till Östfronten av pansarspjutspetsen i den planerade invasionen av Sverige, den 25:e pansardivisionen.

Men tre år tidigare var vi en oförmåga som till och med saknade ammunition

Sommaren 1943 hade tre år förflutit sedan den svenska armén i april 1940 befann sig i en omfattande demobilisering av beredskapen under det finska vinterkriget som hade avslutats den 13 mars 1940. Nästan 100.000 soldater hade påbörjat hempermittering från beredskapstjänstgöringen i Övre Norrland. Några veckor senare – in i början av april – fanns det fortfarande en del förband i tjänst som höll på att demobiliseras. När de tyska anfallen mot Norge och Danmark inleddes i gryningen den 9 april 1940 kunde efterhand den svenska demobiliseringen avbrytas delvis. Den kom dock inte att avbrytas i sin helhet förrän tidigast den 13 april då nyss hempermitterade förband åter kallades in och nya förband började sättas upp.

Sommaren 1943 hade tre år förflutit sedan den 9 april 1940 när små grupper av Landstormen beväpnade med m/96 och fem patroner vardera i snabbt hoprafsade grupper hade givits marschorder till riksgränsen mot Norge för att tillsammans med lokal polis och tull utgöra en första tunn gränsvakt. Till Hån vid Töcksfors (dvs i direkt möjlig tysk anfallsriktning Oslo-Stockholm) anlände t.ex. först den 13-14 april det första militära förbandet, Nordanskogs kompani och den 14 april ett pansarbilskompani till Åmotsfors och Charlottenberg. Det ska ses mot bakgrund av att sveriges enda stridsvagnsbataljon hade upplösts den 1 oktober 1939. Först från och med den 16 april började nyuppsatta förband att tillföras gränsområdet. Förbanden var i huvudsak grupperade i gränsområdet i slutet av april. De förband som inte hade tjänstgjort i Norrland 1939-40, t.ex. Värmland och Hälsinge, var dåligt utbildade, saknade förbandsträning och var dåligt utrustade. Till saken hör att ammunition fanns tillgänglig först fem till sex veckor senare, detta trots att det gått hela fyra år sedan 1936 års beslut om en tio-årig upprustning av vårt försvar. Vidare ska vi komma ihåg att vitala delar av det svenska artilleriet hade varit utlånat till Finland och i april 1940 stod delar av detta fortfarande vid de finska hamnarna och väntade på att bli återbördat till Sverige.

Kraftigt ökade resurser till försvaret men begränsad kapacitet att växla upp i kvantitet och kvalitet

En trång systempassage som är av vitalt intresse att lyfta fram är att försvaret och industrin inte hann med att använda de resurser som anslogs, särskilt efter 1938. Mindre än hälften av de extra medel som beslutats av Riksdagen och tillförts försvaret 1938-39 hade omsatts i materiel och manskap. Avstämt mot den krigsorganisation som hade att träda i kraft 1940 saknades ännu materiel för nästan 200 mkr kronor. Eftersom försvaret hade avrustats in absurdum så fanns det inte förutsättningar att snabbt växla upp volym och kvalitet.

En avgörande brist var avsaknaden av officerare samt värnpliktiga, då den s.k. kategoriklyvningen innebar att ca. 200.000 värnpliktiga var outbildade 1939/40.

Ett ljus i materielmörkret var den då existerande försvarsindustri

Det som i någon mån bidrog till att något mildra problemen med att få fram materiel var att försvaret kunde dels rekvirera redan tillverkad materiel avsedd för export dels se till att produktionsserierna förlängdes. Bofors var en avgörande faktor och detsamma gällde våra dåvarande varv Kockums, Eriksberg, Arendal och Karlskrona. De utgjorde en avgörande produktionsbuffert som, förutom rekvireringen av exportmateriel snabbt kunde ställas om på krigsfot och inriktas.

Uppväxlingen var inte klar men god nog

Det återtagande av förmåga som hade påbörjats något trevande år 1936 – tio år efter 1926 års försvarsbeslut – och som sedan efter år 1939 hade accelererat kraftfullt nådde full effekt först år 1947. Men som sagt år 1943 hade tre år passerat sedan vi hade börjat dagtinga med våra värderingar och satt vår suveränitet på undantag. Under dessa tre år hade Sverige med yttersta ansträngning växlat upp återtagandet och utvecklat en ny militär kapacitet. Som bakgrundsbild kan tecknas att av statsbudgeten 1940-41 gick 63% till försvaret.

Dåtidens utlånande av svenskt territorium avslutas

Under år 1943 meddelar Sveriges regering att vi vill avsluta dåtidens påtvingade utlånande av svenskt territorium, dvs den tyska transiteringen av trupp och materiel till det av Tyskland ockuperade Norge men också soldater och materiel till de tyska trupperna i fortsättningskriget på Nordkalotten.

Tysk operation mot ny svensk förmåga och kapacitet

Trycket på den svenska regeringen var hårt och tyska generaler i Norge arbetade på order från Berlin fram detaljerade anfallsplaner. Resurser tillfördes och klartecken inväntades i syfte att genomföra ett blixtkrig genom Sverige med ett planerat huvudslag på slätterna mellan Västerås och Uppsala, möjligen vid Enköping. Sverige var sommaren 1943 efter omständigheterna väl rustat och under sommaren inkallades succesivt 400.000 soldater i beredskap. Samtidigt saknade dock försvaret fortfarande i allt väsentligt delsystemet och plattformen ett modernt flygvapen. En avgörande brist vilken – tillsammans med avsaknaden av stridsvana – vid ett tyskt anfall kunde fällt utfallet till tysk fördel. De tyska planerna innefattade massiva terrorbombningar av våra viktigaste städer samt ett totalt luftherravälde. Även om det svenska flygvapnet var ordentligt utspritt på små baser och förmodligen hade kunnat möta motståndaren i luften så var denne överlägsen i materiel och stridsvana. Men dels så kunde tyskarna vid tidpunkten inte avdela ett avgörande flygunderstöd dels så hade det varit stora svårigheter att ge effektivt understöd i de trånga och kurviga skogstäckta vägarna ned genom Dal, Värmland och Dalarna. Tyskarna saknade även fullvärdigt pansar. Den 25:e divisionen bestod av mestadels tjeckisk och framförallt fransk lågkalibrig utrustning. I realiteten fanns det endast ett femtiotal fullt stridsvärdiga och mot svensk materiel överlägsna pansarfordon.

Befästningsarbetena var under år 1943 i huvudsak färdiga med hundratals skansar med stridsställningar in på djupet stödda av milslånga stridsvagnshinder och stormhinder i form av taggtrådsstängsel. Ofta 50 meter djupa. Varje bro och strategisk vägkurva var minerad. Skogarna utefter våra gränsvägar var perforerade av skyttevärn och pansarvärnsställningar. Av finnarna hade vi också lärt oss att med eldöverfall i kön splittra de motoriserade enheterna i s.k. mottis och sedan nedkämpa dem.

Men framförallt hade vi nu förmåga att möta fienden på fiendens sätt, dvs med starkt rörliga, välövade förband. Förband som även övade för anfall och motanfall in i Norge och riktning Oslo. I övningarna ingick de nya norska och danska – i Sverige utbildade och uppsatta -infanteridivisionerna (även kallade polistrupper). Dessa övningar var oerhört omfattande för sin tid, men inte enbara för sin tid. De är ännu i dag de mest omfattande hittills för svensk, norsk och dansk trupp (även var för sig). Förbanden som övades var samlade i den 1:a Armékåren under ledning av Axel Rappe, vår vid den tidpunkten främsta general och hård förespråkare för den rörliga stridsgruppsbaserade offensiva striden. En ledare som tillmättes sådan betydelse att Konung Gustav V bad Rappe att avstå sin naturliga befordran till ny ÖB (efter Thörnell) till förmån för att även fortsättningsvis leda denna rörliga offensiva Armékår.

Sveriges nya militära kapacitet hade sannolikt efter 1943 vid ett tyskt anfall fällt avgörandet till svensk fördel. Därtill hade vi en synnerligen väl motiverad trupp. Åsynen av de sovjetiska övergreppen i Finland och de tyska övergreppen i Norge och Danmark hade skapat en stark försvarsvilja och ett starkt avståndstagande mot nazismen och bolsjevismen.

Nu kom ingen tysk order om anfall. Utvecklingen i Europa innebar andra akuta prioriteringar för Nazi-Tyskland. Resurserna behövdes på annat håll, bl.a. mot den sovjetiska krigsmakten som nu hade fått upp tempo och kraft rejält (särskilt efter kraftmätningen vid Kursk). Det är förmodligen en mycket viktig orsak till varför anfallet inte kom. Kanske var uppladdningen också enbart ett spel från tysk sida i syfte att pressa den svenska regeringen till ytterligare eller vidmakthållna eftergifter!? Men en direkt bidragande orsak var sannolikt den svenska nya militära kapaciteten. Kostnaden för ett anfall blev för högt i förhållande till nyttan.
Tre år mellan möjlig undergång inför totalitarism till trolig seger över densamma.

Låt oss inte behöva dagtinga med våra värderingar och vår suveränitet ännu en gång

Vi var tvungna att dagtinga med vår suveränitet och låna ut delar av våra flöden och noder. Den som lånade nöjde sig denna gång med att enbart låna. Kostnaderna och uppoffringarna var stora för vårt återtag, men alternativet hade varit betydligt värre. Historien upprepar sig inte, men visst har den en nästan osannolik förmåga att prestera likheter över tiden. Dåtid och nutid. En erfarenhet lika aktuell att reflektera över i dag som då. En annan tid och en värld med andra förutsättningar, men människan är fortfarande i grund och botten densamma. Frågorna är fortfarande relevanta. Vill vi låna ut vår suveränitet? Vill vi dagtinga med våra värderingar?

Läs mer:

Överbefälhavaren om försvarsmaktens utmaningar – påsken 2014

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=FA6FD7551858E0B0B56875838AEF7B27.rocco4?cid=25967591&rssId=25966141&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d3474566

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy, Democracy and Human Rights. Bookmark the permalink.

6 Responses to En tidlös historia om suveränitet

  1. adde says:

    Varifrån kommer namnet Operation Polarräv? Behövde tyskarna återanvända operationers namn? Operation Polarräv var nämligen redan använd http://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Arctic_Fox

    I sak har jag inget att invända.

    • brixski says:

      Tack för påpekandet. Det blev en sen kväll vid tangentbordet och tröttheten tog ut sin rätt. Polarräven smög sig in i medvetandet från en helt annan operation.

      • adde says:

        Inget att be ursäkt om, Polarräv florerar nämligen på nätet ifråga om den svenska invasionsplanen, även om namnet redan var använt tidigare. .

  2. Dan says:

    Mycket bra och tänkvärt!!!

    • brixski says:

      Tack för vitsordet. Det går förstås att ytterligare utveckla inlägget till direkta jämförelser 26-47 och 96-20 t.ex. Vad gäller volymer, inriktning, getingmidjor, vilande värnplikt, inkonsistens i förhållande till förebilden von Seeckts återtagandemodell eller elasticitetsprincip, risker etc vid varje tidpunkt såsom försvarsbeslut 26 och 96. Men det finns också en poäng i att låta den egna tanken få göra de egna reflektionerna över likheterna då och nu. Upplägget nu förutsätter viss kännedom om de senaste 17 årens försvarspolitiska beslut, men det går förhoppningsvis även att förstå utifrån en mer generisk kunskap om händelseutvecklingen 96 tom i dag.

  3. Band says:

    Hej Brix.
    Tack för dina välformulerade betraktelser över läget i vårt försvar så som det varit och som det är. I den debatt som just nu i stort sett inte förs, i alla fall inte av våra folkvalda, berörs aldrig det faktum att krig är en fortsättning av politiken. På alla de försvarsbloggar som dykt upp på senare år diskuteras, med stor saklighet och alltid med detaljkunskap, de militära aspekterna på ett svenskt försvar. Däremot diskuteras aldrig eller mycket sällan om varför vi ska ha ett försvar- eller inte. Och diskuterar men inte dess existens kan man heller inte diskutera vad det kan användas till, eller närmare bestämt vad man INTE kan göra om man saknar en försvarsmakt värd namnet.
    Det borde rimligen finnas ett större politiskt intresse av att diskutera vårt försvar så som det nu är och så som det borde vara. Men eftersom ett land har de politiker det förtjänar har vi ingen debatt. Kanske är det förståeligt. Själv diskuterar jag sällan eller aldrig partikelfysik. Jag vet att ämnet finns och har förstått att partikelfysik på något vis är viktigt. Men jag begriper inte ämnet egentligen och har inget att säga i sakfrågorna. Ungefär så är jag rädd att det är med våra folkvalda och försvarsfrågor, de begriper det helt enkelt inte eller räds att sätta sig in i frågorna eftersom de är svåra och framför allt viktiga. Så trots dina välformulerade inlägg är problemet med dina betraktelser, och detta är något jag efter många år insett och till del funnit mig i, att de är fullkomligt ointressanta! Sådan som jag – som bryr mig om faktisk militär förmåga och sådana som du – som bryr dig om det yttersta syfte med att ha en försvarsmakt kan diskutera hur mycket vi vill, ingen av de som har att fatta nationsavgörande beslut bryr sig eller förstår vad vi diskuterar och därmed följer att de är oförmögna att fatta beslut.
    Tyvärr är den oförmågan inget nytt när det kommer till frågor om hur nationens förmåga till krishantering ska hanteras.
    Jag var 1998 som elev vid Försvarshögskolan på det som i dag kallas stabsprogrammet och lyssnade på en öppen föreläsning i Kungl Krigsvetenskapsakademien. Moskvaambassadören Hirdman, gjorde ett anförande kring läget i det Sovjetunionen som just rasat samman och sa väl i korta ordalag att oavsett hur läget är just för stunden ska vi inte lura oss till att tro att det nya Ryssland kommer att tillåta sig självt att vara militärt svagt. Allt detta var väl intressant men den efterföljande diskussionen var för oss tillfälliga besökare än intressantare. Inte minst i kraft av de övriga åhörarna som bestod av ett antal namnkunniga generaler som jag som dåvarande kapten i armén enbart sett i tv eller i försvarets egna tidskrifter. Bland annat som togs upp var den viktiga frågan hur man ska få politiker att fatta de beslut som alla runt omkring inser är nödvändiga men som de ändå inte är förmögna att ta.
    Nu ska man minnas att detta alltså var 1998 och Sovjetunionen hade kollapsat några år tidigare och som stat befunnit sig i fritt fall i alla avseenden i drygt fem år. 1998 hade fallet avstannat och Ryssland hade landat i något slags limbo och befann sig (faktiskt) på ”en väldigt låg nivå” där ingen riktigt visste hur det skulle gå med den forna stormakten. Man hade däremot börjat få ordning på sin stat bland annat med hjälp utifrån, inte minst från Sverige, och fått ordning på sin skattelagstiftning genom införandet av platt skatt och en organisation som såg till att de ryska medborgarna faktiskt betalade den. Men – detta var , för femton år sedan!
    Men åter till föredraget som jag avlyssnade: Där konstaterade de närvarande akademiledamöterna att det sedan flera år fanns en farhåga att de nödvändiga besluten för att häva den ”timeout” som vi själva beordrat oss i aldrig skulle komma att fattas. Vid denna tiden talade vi ju om ”förmåga till tillväxt efter beslut ”och annat nonsens som sades för att lugna oss som tyckte att försvarsmaktens förband och förmågor försvann alldeles för snabbt. Under föredraget beskrevs hur man inom statsförvaltningen vid ett flertal tillfällen lagt fram förslaget om att inrätta ett slags ”nationellt säkerhetsråd” där besluten om försvarets förmåga och nationell krishantering skulle kunna tas utifrån hårda fakta när de blev nödvändiga. Men detta önskemål hade alltid mötts av döva öron bland politikerna som alls inte förstod behovet av en sådan inrättning.
    Som exempel på varför Sverige behövde (och behöver) ett säkerhetsråd togs exempel från en krisövning i regeringskansliet där scenariot handlat om en internationell kris som påverkat hela energiförsörjningen för landet. Efter några dagars spel var man i princip överens om att det var absolut nödvändigt att beordra bensinransonering i hela riket. Men – visade det sig, man kunde inte förmå de ansvariga att fatta beslutet!
    Alla inblandade parter var redo, från försvarsmakten och det som då hette civilförsvaret, styrelsen för ekonomisk beredskap, psykförsvaret, branschorganisationerna – alla. Men man kunde inte förmå de ansvariga politikerna att fatta beslutet. Eftersom man var orolig för ”hur folk skulle reagera på ett sådant beslut” togs det aldrig. Ett beslut alla inblandade insåg var nödvändigt kunde man inte förmå sig till att fatta. Den officiella förklaringen till de förvånade berörda i det aktuella spelet var att man inte skulle kunna se till att alla i Sverige fick den nödvändiga informationen om ransonering samtidigt.
    Nu kan man invända att detta bara var ett krisspel på ett fiktivt scenario. Men alla som spelat spel, idrottat eller deltagit i övningar vet att så som man tränar kommer man att spela den riktiga matchen.
    Därför, Brix, Tack för dina välformulerade inlägg. Men så länge som du ägnar dig åt försvars- och säkerhetspolitik är det bortkastad tid. De som borde inse och som borde börja ta beslut, är inte intresserade och jag påstår alltså att de inte ens är kapabla att förstå vad det är som de inte diskuterar.
    /Band, Officer. Inte särskilt bitter men med en grundlig (och välgrundad) dos misstro mot den politiska förmågan.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s