Skyddet av de mänskliga rättigheterna krävde handling då och kräver handling nu

Det som framförallt kännetecknade Raul Wallenberg var handling! När andra sent om sider uttalade de rätta orden och fördömandena så handlade istället Wallenberg. Verka men inte synas var ett ordspråk som gavs konkret innebörd. Ingen vet vilka val Wallenberg hade gjort i dag, men sannolikt hade konkreta handlingar av civilkurage och aktivisthandlingar mot rasism och extremism präglat hans gärning. Att som i dag föreslås i en debattartikel, byta namn på en flygplats med bl.a. motivet att bekämpa rasism och intolerans, kunde kanske ha uppfattats som en samvetsdövande uppgivenhet inför reella samhällsproblem!? Att byta namn på en flygplats för att vi själva inte bär respekten eller har förmågan att komma ihåg enskilda människors hjältemod, kunde kanske ha uppfattats som anings- och historielöst? Men vad vet jag, jag kände inte Raul Wallenberg. Men att han var en unikt modig människa långt bortom det ordinära, det kan vi vara ense om.

I artikeln nämns hjältar under andra världskriget i andemeningen att vi saknar sådana i Sverige. Vad gäller just det ibland förträngda kapitlet svenska hjältar under andra världskriget, så kan det vara på sin plats att även lyfta fram fler som vi borde vara stolta över och hedra.

Jag tänker bl.a. på de 166 sjömän som dog i torpederingarna av svensk lejdtrafik. En trafik som var nödvändig för vår försörjning. Totalt dog 1270 sjömän i den svenska handelsflottan som ett resultat av kriget. Totalt tjänstgjorde 8000 svenska sjömän i de allierades trafik och exponerades för enorma risker.

Vidare bör vi lyfta fram de 46 soldater som drunknade i Armasjärvi i oktober 1940, eller de 36 ubåtsmän som dog när Ulven minsprängdes i april 1943. Detsamma gäller de 33 sjömän som dog vid Hårsfjärdssprängningarna av jagarna Uggla, Horn och Göteborg i april 1941.

Totalt 9500 svenskar deltog i finska vinterkriget. De var infanterister, artillerister, flygare, läkare, sjuksköterskor, fortifikationsarbetare m.fl. Låt oss komma ihåg dessa. Dit hör de svenskar som redan under hösten 1939 deltog som frivilliga i svensktalade finska förband på Karelska näset. Dit hör även de 8260 svenskarna i frivilligkåren till vinterkriget och av dessa de 33 som dog och de 50 som sårades i direkta stridshandlingar. Deras insats i Märkäjärvi from den 26 februari 1940 möjliggjorde att den finska armen i ett kritiskt läge kunde omgruppera fem bataljoner och två batterier till de svåra och för Finlands frihet avgörande striderna på Karelska näset. Vi bör även uppmärksamma de svenskar som var bland de första på plats, nämligen den nyuppsatta F19. Redan den 12 januari möttes sovjetiskt och svenskt stridsflyg där jaktflygaren Iacobi efteråt kunde konstatera det svenska flygvapnets och F 19:s första luftseger. Men låt oss också minnas de två stridspiloterna Jung och Sterner som såsom krigsfångar hos NKVD fick utstå brutala förhör och svält och vars lidande fortsatte efter hemkomsten till Sverige. Låt oss även komma ihåg de svenska diplomaters stöd och svensk underrättelsepersonals underlag som bidrog till vapenstillståndet den 13 mars men även vapenstilleståndet den 4-5 september 1944 avseende fortsättningskriget.

Vi har även de 96 svenskar som dog för Norges sak under kriget 1940-45. Två av dem var Pål Pål Montgomery Påhlson och Jan Danielsen som 1940 deltog i de hårda striderna vid Roverud. Via Trysil och Molde evakuerades de tillsammans med brittiska och norska soldater till Scapa Flow för att därefter direkt skeppas till striderna i området runt Narvik och Björnefjell. Den 14 maj, en månad efter att de korsat gränsen till Norge faller Påhlson för en kula från en retirerande tysk bergsjägare under de hårda striderna på Näverfjället. Danielsen deltar i striderna i ytterligare fyra veckor innan stridigheterna i Norge upphör. Vid Kongsvinger försvarade kaptenen Gösta Benckert fästningen. Längre norrut sårades Conny Andersson från Stockholm, tidigare frivillig i både Spanien och Finland. Detta är några av alla de frivilliga som vi skall minnas för deras mod. Vi bör även skänka ett tack till de som ansvarade för att initiera, utforma och utbilda norskt och danskt infanteri, s.k. polistrupper i Sverige, totalt cirka 16.000 soldater. Den svensk som ledde insatsen var den legendariske och bångstyrige chefen för Sveriges kriminaltekniska anstalt Harry Söderman, även kallad Revolver- Harry. Efterhand bedrevs insatsen i nära samråd med statssekreteraren vid Socialdepartementet Tage Erlander. Dessa soldater med befäl kom efterhand att tränas under omfattande krigsförbandsövningar i Dalarna och Hälsingland (bl.a. den största övningen med en norsk trupp sedan 1916). Övningar som syftade till att förbereda förbanden för strid i Norge och Danmark tillsammans med svenska förband om hela eller delar av tyska förband hade valt att fortsätta striden efter den tyska rikskapitulationen (Operation Rädda Norge och Operation Rädda Danmark). Dessa soldater kom att genom Operation Balchen sättas in i Nordkalotten för att markera norsk närvaro i det av Sovjet under 1944-45 befriade norska territoriet. Därigenom blev även F21 genom sina uppgifter i operationen ett reguljärt svenskt förband som från svensk mark aktivt deltog i andra världskriget. Det var även dessa soldater med befäl som kom att ta över ordning och säkerhet vid de tyska kapitulationerna i Danmark den 5 maj och i Norge den 8 maj 1945.

Därtill kan vi framhålla över 1000 svenskar som tjänstgjorde hos de allierade i direkta och omfattande strider mot nazi-Tyskland som direkt och indirekt gynnade våra intressen och en kommande fred, bl.a. kapten Allan Mann (för övrigt den mest dekorerade svensken under kriget) och ryttmästare Erik G:son Lewenhaupt (som senare medverkade i bildandet av FJS).

Vi har de som gjorde direkt eller indirekt tjänst för den svenska underrättelsetjänsten, bl.a. de s.k. Warszawasvenskarna eller de som deltog i den norska motståndsrörelsen och den omfattande smugglingen av underrättelser och vapen till Norge 1940-45, bl.a. den blivande utrikesministern Sten Andersson. Dit hör även
det stöd som gavs av bl.a. kapten Fahle Isberg i Kiruna och major Gösta Wetterhall vid jägbat I19 till de fyra norska på svenskt territorium upprättade underrättelse- och motståndsbaserna, de s.k. Sepals. Isberg och Wetterholm agerade på uppdrag av den svenska försvarsstaben och C-byrån, övlt Carl Petersén (då major och C/C) en mångsidig officer som under perioder verkade bl.a. som avdelningsC vid Röda korset i Paris och även medverkade i den bulgariska flyktingkommissionen. Av sin högsta chef general Ehrensvärd icke omtyckt men alltid uppskattad av sin närmsta chef, den höggradigt effektive överste Carlos Adlercreutz. Båda fann det för gott relativt snart avsluta sina officerskarriärer efter kriget. Under deras verksamma tid hade de gjort vårt land ovärderliga vitala tjänster. Vi kan också nämna Sveriges generalkonsul i Paris, Raoul Nordling som spelade en viktig humanitär roll vid befrielsen av Paris, bl.a. verkade Nordling för befriande av fångar från tyska fångläger samt medlade fram den första vapenvilan i Paris hösten 1944, en fördröjning på två dagar som hade betydelse för att de allierade skulle nå fram till Paris motståndsstyrkor i tid.

Vi bör särskilt framhålla alla de kvinnor och män som inom civilförsvaret och frivilligorganisationer samt i privata insatser i hem och på arbetsplatser bistod de hundratusentals människor som kom som flyktingar till Sverige under krigsåren. Bland dessa kanske särskilt kan nämnas 50.000 norrmän och 48.000 finländare, 30.000 balter och de 7500 danskar av judisk identitet som smugglades ut ur Danmark under några dagar sommaren 1943 och de 15.000 människor som räddades ur koncentrationslägren av Folke Bernadotte och Röda Korset genom de s.k. Vita bussarna.

Ja minnet över människor som var och en gjorde avgörande insatser kan göras betydligt mer omfattande och detaljerat. Vi har många modiga kvinnor och män att vara stolta över. Ett stort antal som liksom Raul Wallenberg tog stora risker och gick långt utöver vad den officiella plikten krävde. De handlade! Raul Wallenbergs insats i Budapest med räddningen av kanske över hundratusen människor med judisk identitet är en särskilt berömvärd och unik insats.

Alla dessa individer som var och en på sitt sätt gjorde berömvärda insatser för humanitet, människovärdet, mänskliga rättigheter och demokrati bör uppmärksammas. De är alla värda vår respekt och hågkomst. De borde alla lyftas fram som en påminnelse om att vi alla har en plikt att värna var och ens rätt att få göra sitt livsval och att få välja sin identitet. De är envar en påminnelse om att vi alla kan göra skillnad, inte enbart i ord utan framförallt i vardagens handling.

Läs mer:

http://mobil.dn.se/debatt/dop-om-arlanda-till-raoul-wallenberg-airport/?brs=d

http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/07/plakatpopulismens-tryne.html?m=1

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy, Democracy and Human Rights. Bookmark the permalink.

One Response to Skyddet av de mänskliga rättigheterna krävde handling då och kräver handling nu

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s