Till slut kommer Coronakrisen handla om lidande, folkhälsonationalism, osannolika sängkamrater och en omfattande arbetslöshet

Redaktören och politikanalytikern Andreas Henriksson skriver i dag som gästkrönikör vid Brix Ski Blog.

Temat är att till syvende och sidst kommer Coronakrisen att handla om lidande, folkhälsonationalism, osannolika sängkamrater och en omfattande arbetslöshet.

Håll till godo.

Därför är coronakrisen så svårnavigerad, men till slut kommer allt handla om arbetslösheten, stupid

Jag har alltid roat mig med att påpeka att i politiken får man ibland lustiga sängkamrater, och det när man kanske minst av allt anar det. En person som gjort samma observation är Fokus chefredaktör Jon Åsberg som i sin krönika i senaste Fokus (23 april) satt rubriken Krig ger märkliga sängkamrater, i vilken han konstaterar att coronafrågan inte går att placera in på invanda skalor.

Ungefär samma observation gör Expressens Torbjörn Nilsson, han som en gång slog igenom som reporter i just Fokus genom att i ganska exakt 37 528 tecken långa och initierade politiska reportage som alltid inleddes med att en person gick på en knastrande grusgång en regnig marsdag någonstans ute i landet på en kursgård där det skulle hållas en konferens, eller kanske var det kommunhus i vilket ett sammanträde i den lokala kulturnämnden i kommunen skulle genomföras, skildra ett komplicerat politiskt skeende inifrån.

Folkhälsonationalism

Sin helgbetraktelse (också publicerad den 23 april, som av en slump) i kvällstidningen med sting bygger Nilsson kring SvD:s Göran Erikssons träffsäkra deskriptiva uttryck “folkhälsonationalism”, av det som nu sker runt om i Europa och i resten av världen.

Både Åsberg och Nilsson förklarar träffsäkert varför krisen är så svårnavigerad genom att visa hur ovanliga och oväntade laguppställningarna ser ut i respektive fanclub på läktaren i det som jag döpt till matchen mellan team FHM respektive lag amatörepidemiologerna.

Krig och kris ger märkliga sängkamrater

“Mest spännande här, tycker jag, är inte åsiktsskillnaderna. Det är att jag omöjligt kunde ha räknat ut i förväg vem som skulle gå med i vilket lag. Coronafrågan går inte att placera in på invanda skalor som höger–vänster eller gal–tan. I Mjuka laget finns allt från halvanarkistiska libertarianer till sverigedemokrater och Aftonbladets ledarchef Anders Lindberg (som jag visserligen inte känner, men som passar bra som exempel). I Hårda laget finns … ett rätt likartat klientel. Krig ger märkliga sängkamrater, som britterna säger”, skriver Åsberg.

Torbjörn beskriver något liknande i sin krönika:

“Det finns å andra sidan en som talar för att folkhälsonationalismen är en tillfällighet, något övergående. Det räcker med att titta på konstellationerna. Den brokiga grupp kritiker – politiker och opinionsbildare – som inte är folkhälsonationalister i normativ mening är ju ett rätt konstigt gäng.

Placerar man ut politiker och debattörer på en coronaskala landar till exempel gamle vänstermannen och sedermera Stenbeck-entusiasten Göran Rosenberg på ungefär samma position som Jimmie Åkesson. Där befinner sig också Olof Ehrenkrona, moderaten som en gång sagt att Åkessons parti är Nordiska Motståndsrörelsens politiska gren. Och Ehrenkronas gamle chef Carl Bildt, en plötsligt högljudd debattör i inrikespolitiken. Där finns Caroline Ringskog Ferrada-Noli, poddare på Aftonbladets kultursida, mjukisliberalen Amanda Sokolnicki och den konservativa höken Paulina Neuding.

Ni hör ju. Den kamratskapen kan inte gärna bestå.

Kanske är folkhälsonationalismen ett stickspår. En parentes, som smittan själv. Kanske återkommer de vanliga skiljelinjerna när viruset är försvunnet eller under kontroll. Då kan Jimmie Åkesson få definiera nationalismen igen: stångstörtning, slängpolska och inga moskéer på våra gator.

Fast, det är svårt att komma undan nationen.

Statistiken och hur den redovisas är själva kärnan i nyhetsflödet nu. Trots att man i många länder ser anmärkningsvärda geografiska skillnader – Stockholm skiljer sig markant från Malmö i såväl smittade som avlidna, till exempel – så är det just i nationalstatmönstret som vår uppfattning om pandemin formas. Vem det går bättre för och vem det går sämre för. Också en bredare allmänhet får en ny relation till sin nation.

Alla följer kurvorna, jämför och utvärderar. Land för land. Det är det ironiska. Den här globala pandemin, som inte känner av några nationsgränser all, får människorna att låta sina tankar begränsas av strecken på kartan. Coronaviruset blir återkomst för gränser och för nationalstaten.”

Mitt exempel på samma tema är när tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen i en replik på DN Debatt hyllar Svenskt Näringslivs föreslagna ekonomiska krisåtgärder för att rädda svenska företag och jobb.

Det är väl därför coronakrisen är så svår att prognostisera politiskt, när vi ska försöka gissa vad det politiska utfallet av den blir så småningom. Både Åsberg och Nilsson visar hur personer som vi i vanliga fall kan följa, eller välja att inte följa, plötsligt formerar sig i oväntade laguppställningar. Och då snurrar den politiska kompassen vilt, och svårtolkat.

Själv tittar jag på andra kurvor och siffror än folkhälsonationalisterna, oavsett vilket lag de tillhör, av den enkla anledningen att jag för det första inte kan någonting alls om epidemiologi och för det andra tittar på samma sak som alla andra, det vill säga ett nytt och okänt virus som proffsen på området inte kan och har lärt sig att förstå än, och det för det tredje därmed inte går att säga något säkert om alls. Vi får helt enkelt vänta på att vetenskapen, alltså proffsen i den här matchen – de som faktiskt kan något om det här ämnet, med sedvanlig vetenskaplig osäkerhet i diskursen genom diskussioner (det kallas peer review i den världen) till slut landar i en större grad av kunnande än idag, i någon slags vetenskaplig konsensus. Jag vet inte ens om det kommer utmynna i ett vaccin, vilket alla hoppas på, som tydligen ska arbetas fram på rekordkort tid, 12-18 månader. Men då tänker jag som den dysterkvist jag ofta är, eftersom jag allt som oftast vill ifrågasätta rådande sanningar, att vänta lite nu. Kommer ni ihåg HIV (humant immunbristvirus), som upptäcktes 1983? Det är ett virus det med, och medicinarna har fortfarande inte hittat ett vaccin mot det, drygt 35 år senare. Däremot har de utvecklat en medicinsk cocktail som gör att vi kan leva med det.

Istället roar jag mig med att läsa diverse ekonomisk statistik, som de siffror, prognoser, antaganden och scenarios som ekonomiska bedömare nu sprutar ut i ett betydligt högre tempo än normalt. En värld som jag känner mig mer hemma i. Och då fastnar jag för två rapporter. Dels Magdalena Anderssons nedgradering av tillväxten som hon presenterade i fredags, (24 april) i en lägesgenomgång av den svenska ekonomin. Hennes viktigaste slutsats löd “Det ekonomiska läget är allvarligare. Fallande förtroendeindikatorer pekar på en djupare nedgång än finansdepartementets huvudscenario. Men de vidtagna åtgärderna, alltså korttidspermittering, anstånd med skatteinbetalningar och statlig företagsakut, gör skillnad.”

En U-formad ekonomisk nedgång

Men det är inte finansdepartementets rapport med dess förväntade resultat som gör mig mest intresserad. (Jag tror för övrigt att Andersson kommer gradera ned den svenska tillväxten ytterligare inom kort.) Det är istället den veckoundersökning i spåren av corona som det internationella prognosföretaget Focuseconomics släpper för fri läsning. Bland Focuseconomics kunder återfinns stora globala företag, affärsbanker och andra finansiella institutioner som centralbanker. De svenska företag som köper ekonomiska analyser och prognoser av FE är Volvo, Astrazeneca och Ericsson, noterar jag efter en titt på kundlistan.

I senaste rapporten (publicerad den 22 april) kommer deras panel av tillfrågade ekonomer fram till slutsatsen att det numera finns en klar majoritet som utgår från att det är en U-formad, det vill säga längre och utdragen, ekonomisk nedgång vi står inför. Glöm snacket om att det är en V-formad konjunkturnedgång vi har att hantera, alltså snabbt nedåt och sedan snabbt uppåt igen. Den är avförd från den ekonomiska dagordningen. Dessutom kommer centralbankerna vidta fler stimulansåtgärder och genom olika åtgärder pumpa ut ännu mer pengar i det finansiella systemet:

“For the first time, a majority of the economists surveyed see the global recession lasting longer than two quarters, with a significant number expecting a downturn of five quarters or more. Risks to the outlook are unusually elevated, due to uncertainty over the evolution of the pandemic, the duration of worldwide containment measures, the effectiveness of stimulus packages and the development of a vaccine.

Most panelists continue to expect a U-shaped recovery, implying only a gradual rebound in activity, with a smaller proportion of panelists projecting V (which implies economic activity will suddenly rebound), L (a very slow recovery) and W (a short period of recovery followed by a second downturn and subsequent recovery) shapes.”

En global arbetslöshetskris av stora mått

När jag går igenom Anderssons presentationsmaterial och läser PDF:en från Focuseconomics landar jag återigen i den hypotesen jag hamnat i tidigare, fast jag nu är mer övertygad om den än tidigare. Och det är att den ekonomiska krisen som vi nu befinner oss i början av mer än något annat kommer ta formen av en global arbetslöshetskris av stora mått.

Och då kan vi koppla ihop den med politiska slutsatser. Nämligen att den här ekonomiska krisen kommer ha mycket större politiska implikationer än finanskrisen 2008, vars politiska resultat i andra änden blev att en amerikansk fastighetskille och TV-kändis blev USA:s president. För om det är något vi kan lära av historien så är det att hög arbetslöshet är politisk dynamit. Det finns ingen politiker av någon som helst dignitet någonstans som kan undvika att hantera den, såväl i det korta loppet (sociala trygghetsnät) som i det långa (hur återskapar vi förlorade jobb samtidigt som vi skapar nya). Bill Clintons kampanjchef James Carville satte fingret på det som vann valet åt demokraten Clinton när han mötte republikanen Bush den äldre som gick upp för återval 1992, genom att på en tavla i kampanjhögkvarteret i Little Rock, Arkansas, skriva “It’s the economy, stupid”. Den kan vi nu återanvända i lätt förändrad form för att förstå vår gemensamma politiska utmaning: Det är arbetslösheten, dumbom.

Financial times har i en uppmärksammad ledare från í början på april lyft en rad olika frågor med anledning av krisen, som indikerar hur politiskt omvälvande den kan bli när vi funderar över vilka ekonomisk-politiska åtgärder som kan komma på tal i spåren av den.

Radikala reformer

“Radical reforms — reversing the prevailing policy direction of the last four decades — will need to be put on the table. Governments will have to accept a more active role in the economy. They must see public services as investments rather than liabilities, and look for ways to make labour markets less insecure. Redistribution will again be on the agenda; the privileges of the elderly and wealthy in question. Policies until recently considered eccentric, such as basic income and wealth taxes, will have to be in the mix.

The taboo-breaking measures governments are taking to sustain businesses and incomes during the lockdown are rightly compared to the sort of wartime economy western countries have not experienced for seven decades. The analogy goes still further.

The leaders who won the war did not wait for victory to plan for what would follow. Franklin D Roosevelt and Winston Churchill issued the Atlantic Charter, setting the course for the United Nations, in 1941. The UK published the Beveridge Report, its commitment to a universal welfare state, in 1942. In 1944, the Bretton Woods conference forged the postwar financial architecture. That same kind of foresight is needed today. Beyond the public health war, true leaders will mobilise now to win the peace.”

Löntagarfonder 2.0?

Det där är minst sagt radikala åsikter, med tanke på vem avsändaren är. Själv tror jag att den rutinerade seniorekonomen Klas Eklund på ett seminarium hos Stockholms Handelskammare för några veckor sedan, (går att se på SVT Forum i efterhand), drog ett exempel på en ekonomisk policyåtgärd vi kommer få se i Sverige, och som sannolikt kommer ha brett stöd över blockgränsen, som vi inte kunde tänka oss behovet av för bara några månader sedan. Den handlar om att när krisen väl blåst över och hanterats av kortsiktiga krisåtgärder kommer ett stort antal ekonomiskt hårt sargade svenska företag behöva stärka sina balansräkningar. Och det kan lämpligen ske via en statlig företagsakut som köper preferensaktier i företagen. (En preferensaktie är en aktie som är en kombination av obligation och aktie, som inte ökar skuldsättningen i företaget.) Det är ett pragmatiskt och genomförbart förslag som jag ansluter mig till. Men det betyder alltså att staten i en massiv stödinsats för att rädda såväl företag som jobb köper aktier i företag. Löntagarfonder 2.0, någon? Fast även om den parallellen med rätta kan sägas vara orättvis kommer det ändå bli spännande att se de liberala partierna i Sverige ställa upp bakom ett förslag om löntagarfonder 2.0. Ibland får man konstiga sängkamrater i politiken, som Åsberg konstaterade.

Vem i politiken drar det längsta strået?

Avslutningsvis noterar ett antal politiska kommentatorer att S ökar samtidigt som SD sjunker i opinionsmätningarna. De förklarar det bland annat genom att påpeka att folk vid en allvarlig kris tenderar att sluta upp bakom sittande regering, (vi ser det i hela Europa). men också för att sjukvården nu hamnat i fokus, en fråga om traditionellt varit en av Socialdemokraternas starkaste, samtidigt som ekonomin och jobben också hamnat i fokus, frågor som är något av Moderaternas och Socialdemokraternas hemmaplan det med.

Men vänta nu och se, säger jag. Tänk på det hela som en arbetslöshetskris. Vad kommer den leda till? Jo, att den den slår allra hårdast mot de grupper som redan tidigare haft förtvivlat svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden – alltså migranter, de facto i flera generationsled, och då framförallt nyanlända dito. Alltså kommer arbetslösheten öka ännu mer i landets alla utsatta bostadsområden (läs miljonprogram). Vad leder det i sin tur till? Jo, ännu mer social utslagning och en ännu sämre integration som rimligen leder till att kriminaliteten i dessa områden ökar ännu mer inom en överblickbar framtid. Och vilka kommer tjäna politiskt på det, genom att säga: See, we told you so?

Länkar för den som vill läsa mer:

Åsberg i Fokus: https://www.fokus.se/2020/04/jon-asberg-krig-ger-markliga-sangkamrater/

Nilsson i Expressen:https://www.expressen.se/nyheter/torbjorn-nilsson/folkhalsonationalismen-kan-verka-mysig-men-ar-mork/

Magdas lägesgenomgång: https://www.regeringen.se/tal/2020/04/magdalena-anderssons-presentationsbilder-fran-presstraff-om-det-ekonomiska-laget-och-anvandningen-av-regeringens-atgarder/

Focuseconomics veckoundersökning: https://www.focus-economics.com/campaign/global-coronavirus-weekly-survey-update-22-april

Ledaren i Financial Times: https://www.ft.com/content/7eff769a-74dd-11ea-95fe-fcd274e920ca

Eklund på Handelskammarens seminarium: https://www.svt.se/nyheter/svtforum/oppna-upp-sverige

Om Brix Skis Blog

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
Det här inlägget postades i Defence- and Securitypolicy. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s