Intersektionalitetsteori – så fungerar det.

Intersektionalitetsteori – så fungerar det. En analys ur ett logiskt matematiskt perspektiv.

Min vän Gustaf Söderlind och jag reflekterade härförleden över demokratins funktion, individens likhet inför lagen, samhällets verkan mot extremism, nutidens dolksstötslegender, fostran av motståndsidentiteter, postkolonialismens betydelse, identitetspolitikens gruppsortering av individerm.m.

Efterhand blev det uppenbart att samtalet i dessa ämnen kom att likt en centripetalkraft riktas mot den cirkulära banans centrum bestående av intersektionalitetsteorin

Gustaf Söderlind som är professor i numerisk matematik gjorde i sammanhanget följande mycket tänkvärda och lärorika pedagogiska abstraktion om intersektionalitet.

Intersektionalitetsteori har fått ett enormt genomslag i svensk debatt och identitetspolitik, men för de flesta framstår teorin som någon form av avancerad akademisk filosofi. Vad ligger bakom, och kan man förstå systematiken? Om man är intresserad av strukturen och idéerna i intersektionalitetsteori är det enklast om man abstraherar systemet. Låt oss därför titta på den underliggande logiken, för den saknas inte.

Intersektionalitet handlar i princip om hur objekt (personer) som har olika egenskaper kan anses ha olika social ställning baserat på vilken kombination av egenskaper man har.

Vi förenklar och abstraherar, och antar att vi har ett system där det finns två huvudegenskaper eller kategorier, form och färg

Av form finns det två varianter, rund och fyrkantig. Man stipulerar att fyrkantig är överordnad rund. (Det kan också uttryckas så att fyrkantig form ”strukturellt förtrycker” rund form.)

Av färg finns det också två varianter: röd och blå. Man stipulerar nu att blå är överordnad röd. (Liksom tidigare innebär det att blå ”strukturellt förtrycker” röd.) Lägg märke till att de stipulerade ordningarna i princip är godtyckliga.

Objekt har både form och färg. Om man har en blå tärning och en röd kula är saken klar: blått slår rött, och tärning slår kula. Sådana är reglerna. Alltså är blå tärning överordnad röd kula. Den blå tärningen har både den bästa färgen och den bästa formen, och röd kula förlorar. Blå tärning är ”privilegierad”.

Men plötsligt blir det problem. Vad ska man göra om man har en blå boll och en röd låda? Blått slår rött, så bollen vinner? Nej, det är inte självklart. Å andra sidan är bollen rund och lådan fyrkantig, så lådan vinner? Nej, inte heller det är självklart.

Det här är ett känt problem inom matematik och logik. Man har en s.k. partiell ordning (ordning av färger, respektive ordning av former), men hur kombinerar man dessa till en s.k. total ordning?

Problemet bottnar i att reglerna är delvis självmotsägande. Det är detta som i intersektionalitetsteorin kallas för ”the interlocking matrix of oppression”. Hur löser intersektionalitetsteorin problemet? Jo, man ställer upp en matris (dvs en tabell) med formegenskaper horisontellt, och färgenskaper vertikalt. Det blir fyra boxar i tabellen. Boxarna kallas ”intersektioner” eftersom de är skärningen av två (kombinationen av två eller flera) egenskaper. I vårt fall är kombinationerna

Blå/fyrkantig – Blå/rund

Röd/fyrkantig – Röd/rund

Eftersom de två intersektionerna blå/rund och röd/fyrkantig inte utan vidare går att få in i en total rankinglista av över/underordning, måste man göra en närmare undersökning, t.ex. genom att ställa de två ännu orankade intersektionerna i förhållande till varandra med hjälp av någon annan ”teori”. Vad som helst duger, så länge man kan få in begreppet ”orättvisa” i bilden.

Man kan t.ex. lägga till någon extra, kanske oväntad, synpunkt, som att röda tärningar (röd + fyrkantig) är vanliga i monopolspel, som manar till kapitalism, medan blå bollar (blå + rund) ofta används av fattiga barn som spelar fotboll på bakgården i Sao Paolo. Då blir det klart att röd/fyrkantig är en intersektion som förtrycker blå/rund.

Då har vi till sist kommit fram till en total rangordning:

1. Blå/fyrkantig

2. Röd/fyrkantig

3. Blå/rund

4. Röd/rund

Man kan säga att man kom fram till en meta-rangordning, enligt vilken det visar sig att form trumfar färg. Dvs, om det finns en motsättning mellan intersektionerna så tar form över, och trumfar färg. Sålunda lägger vi märke till att fyrkanterna alltid kommer ut på topp. Fyrkantig är privilegierad.

Den intersektion som är högre rankad utövar alltid ”strukturellt förtryck” mot alla som är lägre rankade. ”Kamp” förs genom att ”sparka uppåt”, dvs den som har en lägre ranking har alltid ”rätt” att prioriteras över den som står över, oavsett om man har rätt eller inte. Detta är i själva verket innebörden av ”allas lika värde”.

Allas lika värde kan endast uppnås genom särbehandling av lägre rankade intersektioner. Därför har man ”rätt värdegrund” om man kämpar för någon lågrankad kategori. Notera att detta är helt logiskt. Det som kan ifrågasättas är något helt annat, nämligen den helt godtyckliga rangordningen som intersektionalitetsteoretikerna äger.

Riktig intersektionalitetsteori följer precis detta mönster, men man har många fler ”egenskaper” eller ”kategorier” att ta hänsyn till. Det rör sig främst om de s.k. ”diskrimineringsgrunderna”, dvs

kön – genus – hudfärg – bakgrund – ras – religion – kultur – sexuell orientering – etnicitet – dietpreferenser – kolonial skuld – ekonomisk styrka – politisk uppfattning etc.

När man yrkar på likhet inför lagen har man traditionellt menat att rättvisan inte ska ta hänsyn till dessa egenskaper. Intersektionalitetsteori hävdar motsatsen — man måste alltid väga in den intersektion en person tillhör. Man vill alltså ha särrättigheter, särbehandling, och insisterar på särart. Inte likhet eller jämlikhet.

Eftersom det finns så många kategorier och inom varje kategori så många olika varianter blir ”the interlocking matrix of oppression” enormt stor, då man i princip måste rangordna varenda möjlig intersektion för att få fram den totala rangordningen. Då krävs mycket ”forskning” och ofta ännu mer aktivism.

Det är i sammanhanget viktigt att det ofta påstås att man inte får ställa grupp mot grupp, och att man inte får använda sig av stereotyper. Men detta är exakt vad intersektionalismen gör. Man utarbetar en permanent rangordning av grupper, baserat på (ofta historiska) stereotyper, och menar att grupptillhörighet är ett tillräckligt argument i vanliga, triviala tvister. Det är detta märkliga resonemang som ligger bakom de s.k. handskakningsdomarna, där det typiska mönstret är att den som tillämpar majoritetskulturens normer kränker den som tillhör en minoritet, varför den lägre rankade självklart måste få skadestånd.

Inte oväntat har JK kommit fram till att diskrimineringslagstiftningen endast är avsedd att skydda minoriteter. Syftet må vara gott och kanske till och med viktigt, men faktum kvarstår att intersektionalismen är baserad på förlegade stereotyper som antas relevanta idag för att skapa social rättvisa. Historiska orättvisor måste kompenseras.

Det är så man kommer fram till att det mesta är de vita, cis-heteronormativa, kristna, kapitalistiska, medelålders männens fel. De kör bil, äter kött, flyger och släpper ut koldioxid istället för att cykla. Man ser det direkt i ”the interlocking matrix of oppression”, där de har samlat på sig alla egenskaper som anses privilegierade. Och då måste naturligtvis normerna brytas, på intersektionalismens villkor. Därför har vi identitetspolitik.

 

 

Om Brix Skis Blog

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
Det här inlägget postades i Defence- and Securitypolicy. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s