Apokalyptisk islamism – om berättelsernas betydelse

I dag skriver gästbloggaren Cai Berger om Apokalyptisk islamism – berättelsernas betydelse. Den som behärskar det strategiska inflytandet – berättelserna – behärskar också en del av ytan och därmed individer och grupper av individer.

Cai Berger verkar som pastor i Tensta kyrka och är starkt socialt engagerad i sin stadsdel och hembyggd.

Apokalyptiska föreställningar

Genom åren har ett av mina intressen varit att läsa om och studera olika religioners apokalyptiska föreställningar, specifika för den enskilda religionen och vilka föreställningar som delas och/eller samverkar mellan och inom flera religioner. Judisk, kristen och islamisk apokalyptik är synnerligen fruktbar för denna typ av studium och med den apokalyptisk inspirerade islamism och jihadism som Islamiska Staten bekänner sig till, så är islamisk apokalyptik ett aktuellt och politiskt viktigt forskningsområde. En mycket läsvärd artikel om den variant av islamisk apokalyptik som motiverar Islamiska Staten är The Atlantic’s ”What ISIS really wants” från mars 2015, av Graeme Wood. Artikeln visar på ett förtjänstfullt sätt hur IS/ISIS/ISIL ser sig som en nyckelspelare för den kommande apokalypsen och det kommande paradiset för de sanna muslimerna. Givetvis finns det kritiska synpunkter på den analysen, så som Mehdi Hassan i New Statesman: ”How Islamic is Islamic State?”. Det säger oss att den debatten kommer att fortsätta länge än. Jag vill här ge ett kort bidrag till debatten kring religionens inflytande över apokalyptiska rörelser i ett historiskt ljus.

 

Givet är att det finns flera tidiga ledare av IS som kommer från Saddam Husseins Bathparti och som då var kända ledare av den sekulära regimen. Vi har de livsstilskriminella som tagit värvning hos IS och en allsköns blandning av figurer och motiv för att vara en del av IS. Det finns undersökningar som visar att mer än 25% av Frankrikes unga uttrycker sympatier för IS, vilket betyder att många fler än bara muslimer ger dessa uttryck, vilket har fått en del att använda uttrycket Jihadi-cool som en förklaringsmodell. Det sagt, så är det min mening att vi inte skall underskatta eller förringa den islamiskt ideologiska motivationen hos IS, såväl som ideologin hos deras historiska förgångare som apokalyptiskt inspirerade revolutionära rörelser. Ett ideologiskt motiv förringar heller inte det faktum att även andra motiv kan finnas hos såväl ledning och medlemmar/medborgare i den Islamiska Staten.
 

Det jag vill göra med resten av denna text är att lyfta fram något av islamisk apokalyptisk historia, läsvärda texter och peka på hur det har samverkat genom historien till våra dagar, samt fokuserar på den kanske viktigaste islamiska apokalyptiska traditionen. Jag kommer främst fokusera på sunni-islamiska traditioner och nämna några läsvärda shiaskrifter.
 

Apokalyptik i islams historia
 

Allt från islams första dagar så har det funnits ett apokalyptiskt drag inom religionen. Det är i sig inte konstigt, då perioden för islams tillkomst var präglad av många apokalyptiska föreställningar under och efter de många krigen mellan de bysantinska och persiska sassanid-imperierna. Vid en jämförande studie av judisk, kristen och islamisk apokalyptik från 600- och 700-talen går det att se hur alla tre religionerna delade apokalyptiska föreställningar med varandra och hur dessa användes för att tolka och också påverka politiska skeenden. Det finns skildringar av hur kristna och muslimer i Konstantinopel läste de apokalyptiska texterna från Daniels bok i Bibeln för att veta hur deras framtida krig mot varandra skulle gå.
 

Det är framför några viktiga hadith-samlare som ligger bakom att ha sparat dessa apokalyptiska uttalanden till eftervärlden. En av dessa är Ibn Majah, men den viktigaste av de tidiga samlarna är Nuaym ibn Hammad al-Marwazi. Hans Kitab al-fitan är betydelsefull för att den är en av de tidigaste samlingarna av apokalyptiskt material och att Nuaym var verksam i Syrien och samlade de apokalypser som handlade om Syrien och området däromkring, under islams två första århundraden.
 

Att dessa traditioner ofta handlar om Syrien är intressant då så mycket av nutida islamistisk apokalyptik är fokuserad just på Syrien. Även islams profet hade ett speciellt intresse för Syrien – här uttryckt i Abu Dawuds ord:

 

Narrated Ibn Hawalah:

 

The Prophet (peace_be_upon_him) said: It will turn out that you will be armed troops, one is Syria, one in the Yemen and one in Iraq. Ibn Hawalah said: Choose for me, Apostle of Allah, if I reach that time. He replied: Go to Syria, for it is Allah’s chosen land, to which his best servants will be gathered, but if you are unwilling, go to your Yemen, and draw water from your tanks, for Allah has on my account taken special charge of Syria and its people. (Hadith av Abu Dawud, bok 14, nummer 2477)

 

Efter hand räknades få av dessa traditioner som kanoniska av kalifaten. Det går nog att säga att de själva såg hur destruktiva de apokalyptiska traditionerna kunde bli i händerna på sin tids motsvarigheter till IS, förutom att de kom att tjäna som en politisk-revolutionär utmaning till den rådande makten. Vilket är ett förhållningssätt som vi kan hitta inom den kristna kyrkan också, då apokalyptiska väckelserörelser har varit notoriska i att ställa till förtret för den rådande ordningen och i människors liv.
 

Ibn Katheer’s bok om yttersta tiden är nog den bästa sunni-ortodoxa samlingen och framställningen om yttersta tiden som existerar. Ibn Katheers (1301-1373) bok The Signs Before the Day of Judgement är en kort bok som ger korta kommentarer till de viktiga erkända sunni-traditionerna från Muhammed om den sista dagen. Det går hyggligt lätt att hitta den på nätet för att läsa. Gatupredikanterna, de radikala och apokalyptiska jihadisterna under 1400 år har däremot gärna brukat de andra haditherna till att motivera sig själva och sina handlingar.
 

Ett intressant och banbrytande arbete om jihad under Umayyad-dynastin är ”End of the Jihad State”, av Dr. Khalid Yahya Blankinship, Assistant Professor of Religion at Temple University, USA. Blankinships arbetshypotes är att det finns perioder av jihad för att etablera religionen och islams sociala ordning. Sedan inträder stilleståndsperioder, där den apokalyptiska förkunnelsen växer sig allt starkare för att åter väcka andan för jihad och nya erövringar eller försvar mot yttre fiender. Poängen är att se hur denna rörelse av ebb och flod av jihad och apokalyptik motiveras av tron att den sista dagen är nära förestående. Ett exempel på det skulle kunna vara de s k Mahdi-upproren i Sudan på 1880-90-talen.
 

En egenhet med islamisk apokalyptik är att den är cyklisk, till skillnad från nästan all judisk och kristen apokalyptik, som är linjär. Det betyder att vi genom historien kan hitta flera religiösa messianska islamiska figurer som trätt fram och setts som en Mahdi. Det finns även mängder med föreställningar om vad som skall hända efter att islams variant av Jesus kommer tillbaka till jorden för att döda antikrist, eller Dajjal som han även heter inom islam. Inom judisk och kristen apokalyptik tar nästan alltid historien slut efter att Messias kommit, så inte inom islamisk apokalyptik, utan där kommer denna ebb och flod av religiöst motiverade krig fortsätta ända till dess Allah bestämt att tidens slut är inne.
 

Likt judendom och kristendom så har islam också haft sina asketiska apokalyptiska rörelser som drog sig undan samhället i protest mot den världsliga makten, som de såg som korrumperande av sann islam. Inte sällan var dessa rörelser pacifistiska till sin natur, om än inte alla. I islamisk apokalyptik finner vi många traditioner som kritiserar regimer, aristokrati och stadslivet på ett sätt som historiskt är ovanligt i kristna apokalypser. I dessa traditioner kan vi läsa om hur luxuösa moskéer skall jämnas med marken och föraktet mot lyx och stadsliv har sin motsvarighet i ett enklare och rättvisare liv. I denna tradition av Al-Hurr al-Amili kan vi läsa om det:

 

”When the Qa’im appears he will order the destruction of the minarets and private chambers of the mosques (al-maqasir)… and again: “When the Qa’im appears he will enter al-Kufa and order the destruction of the four mosques until the foundation is reached and will cause them to be ‘a booth like the booth of Moses’.”

 

Amaq-traditionen
 

Den viktigaste islamiska apokalyptiska traditionen är den som kallas för amaq-traditionen. Amaq är ett dalsystem i norra Syrien, nära berget Hims och historiskt en av de mest frekventa platserna för krig mellan muslimer och bysantiner. Amaq är troligen den viktigaste av alla de historiska traditionerna vi kan hitta inom islam eftersom det är den apokalyptiska händelse som vanligen för oss från de rent historiska händelserna till de direkt gudomliga ingripandena. Även kristna och judar har historiskt haft egna varianter av den. Möjligen är Petrusapokalypsen, från 700-talet e.Kr., en variant på denna tradition, där den fientlige härskaren kan vara kalifen. Stämmer det antagandet får vi en spännande infallsvinkel på ett historiskt skeende från den kristna horisonten. Det visar också hur effektiv denna tradition är för att förklara och möjligen också påverka politiska skeenden. Denna apokalyps används även i nutid. Såhär låter apokalypsen i en av de historiska traditionerna:

 

Then the Byzantines will send to you asking for a truce (sulh/hudna), and you will make a truce with them. On that day a woman will cross the pass (in the Tarsus Mountains, the area of the fiercest fighting) to Syria safely and the city of Caesarea in Anatolia will be built (rebuilt). During the truce al-Kufa will be flattened like leather – this because they refused (lit. left off) assistance to the Muslims (i.e. of Syria), and God knows whether, in addition to this desertion (khidhlan), there was another event that attacking them permissible [religiously speaking]. You will ask the Byzantines for assistance against them, and they will assist you, and you will go until you camp [with them] on a plain with hills (marj dhi tulul). One of the Christians will say: “By means of our cross you obtained the victory; therefore give us our share of the spoils, of the women and children.” You will refuse to give them of the women and children, so they will fight and then go and return [to the Byzantine empire] and prepare for the final apocalyptic battle (malhama).

 

Själva grälet som urartar i stridigheter mellan muslimerna och bysantinerna beskrivs mer ingående i en annan tradition:

 

You have only gained victory over them because of the cross, and the muslims say: “Nay, because of Allah and His messenger we have obtained victory over them.” It goes back and forth between them (i.e. the argument, yatadawaluna baynahum), whereupon the Byzantines become angry, and one of the Muslims rises up and breaks the cross.

 

Referensen till att bryta sönder korset är viktig att förstå, då en av de viktigaste roller islams variant på Jesus har att göra då han kommer tillbaka till jorden, är att bryta sönder alla kors och döda alla grisar. D v s att avskaffa det som islam ser som kristen villfarelse av Jesus egentliga lära.
 

En modern variant av amaq som apokalyptisk förklaringsmodell för nutida historia skulle kunna se ut såhär:

 

Från det att Sovjetunionen drevs ut ur Afghanistan till talibanregimens fall strax efter 11 september 2001, finns en koppling från det skeendet till det större apokalyptiska schemat och de messianska krigen under Mahdis ledning, för de som tolkar händelser i ett apokalyptiskt ljus. Vi har en tid då USA samarbetade med olika muslimska grupperingar för att befria Afghanistan från Sovjetisk och kommunistisk kontroll år 1991. En av idégivarna till den globalistiska islamistiska rörelsen, och bin Ladens mentor, Abdallah Azzam, såg Afghanistan som en startpunkt för befrielsen av Palestina och upprättandet av det världsvida kalifatets huvudstad i Jerusalem. Han har skrivit en bok som heter Från Kabul till Jerusalem, som tidigare spelade en stor roll i den globalistiska islamistiska rörelsen.
 

I denna bok populariserar han tanken på Afghanistan som föregångare till det messianska riket och att Kabuls befrielse är första steget till att befria Jerusalem. Tidiga försök att skapa en islamistisk stat misslyckades och det var först under Mullah Omars ledning som den talibanska rörelsen lyckades erövra stora delar av Afghanistan och slutligen Kabul, 1996. Det gav dessutom Usama bin Laden en fristad då han kördes ut från Sudan samma år. Snart utropade sig Mullah Omar till muslimernas emir, amir al-mu’minin. Detta togs först inte seriöst av en majoritet bland islamister. Efter att talibanerna sprängde de stora budhastatyerna i Bamiyan, under hårda protester från hela omvärlden, sågs detta av islamister i hela världen som att Afghanistan var det enda verkligt muslimska landet. Ett land där man fruktade Allah mer än omvärldens fördömanden. Islamister flockades till Afghanistan, som en tillflyktsort, men också en bas för de kommande messianska krigen. Efter att ha nått framgång i flera lokala krig i Asien och begynnande talibanisering i delar av Pakistan, vände islamisterna blicken mot USA och den 11 september 2001 inträffade.
 

Året 2001 har fått en apokalyptisk betydelse utifrån amaq som tolkningsmönster. I en del av amaq-traditionerna finns specifikt nämnt att det är en 10-årig fred som sluts mellan bysantinerna och muslimerna för att strida mot en gemensam fiende, i detta fall Sovjetunionen. Fördraget innebär att USA stödjer muslimernas strid mellan 1979-91. Frågan är vem som skall ha äran av segern. I USA fanns många som såg det som den kristna kulturens överlägsenhet mot den gudlösa kommunistiska. Islamister och andra muslimer såg säkert segern som en bekräftelse på islams sanning. Ur denna situation växer spänningen och efter anfallet mot USA, blir det konflikt mellan ”bysantinerna”, de muslimer som förenar sig med USA mot talibanerna å ena sidan och de ”sanna” muslimerna å andra sidan. I den tradition som återges sägs emiren (Mullah Omar) bli dödad (vilket inte hände) och de trogna svär trohet till en man av Quraysh (Muhammeds stam). Det är tveksamt om detta skall ses som bin Laden, då han inte gjorde några messianska anspråk även om han använde ett apokalyptiskt språk understundom för att förmedla sitt budskap till muslimer, speciellt i linje med Azzams scenario för Jerusalems befrielse och upphöjelse till kalifatets huvudstad. Däremot är al-Baghdaddi från Quraysh och han har som bekant utropat sig till den nye Kalifen.
 

Det går alltså att tolka detta som en förklaringsmodell till varför ”bysantinerna” invaderade Afghanistan 2001, som reaktion på att muslimer slagit till mot symbolen för ”bysantinernas arrogans”, vilket är den amerikanska ekonomiska styrkan efter den 10-åriga freden. Under senare år har många övergett sitt stöd för al-Qaeda, och det kan tolkas utifrån denna tradition som den nödvändiga utrensningen så att bara de trogna finns kvar och för att det skall bli uppenbart att den slutliga segern endast kan komma genom Allahs ingripande. I detta läge kommer allt vändas till seger och flera apokalyptiker har identifierat talibanerna med de svarta flaggorna som skall komma från Khurasan för att stödja Mahdi i hans seger mot bysantinerna/Väst i slaget vid Armageddon. Här ser vi alltså ett försök att kommentera och möjligen påverka de olika politiska skeenden som islamister skapat eller dragit nytta av för sin agenda och som apokalyptiker också ger sin speciella mening. Men, för en del så kan det också vara ett uttryck för civil religion där populära begrepp används för att ge styrka åt kampen för det globala kalifatet.
 

Avslutning
 

En bra bok om nutida apokalyptisk jihadism fram t o m Al-Qaeda skulle jag vilja säga är Prof. David Cook’s bok ”Contemporary Muslim Apocalyptic Literature”. Det är också därifrån jag hämtar ovan beskrivning av en nutida användning av amaq-traditionen. En nutida bra variant på ortodox sunni-apokalyptik i Väst skulle kunna vara Shaykh Muhammad Hisham Kabbanis bok ”The Approach of Armageddon” representerar en nutida sunni-apokalyptik som saknar de radikalas infallsvinkel. Kabbani försöker i sin bok göra en syntes mellan de teologiskt erkända traditionerna om sista dagen och nutida vetenskap för att visa hur islam har ett avgörande ärende till mänsklighetens förståelse av framtiden. Kabbanis betoning är att Mahdi och Jesus är andliga ledare som inte strider med vapen och det särskiljer honom från de radikala och många konservativa islamister. Kabbani var länge ordförande för The Islamic Supreme Council of America. Han tillhör sufiorden Naqshbandi. Kabbani har vunnit ett rykte av att vara en skarp motståndare till fundamentalistisk islam, främst uttryckt i saudisk wahabism.
 

Shia har en något annorlunda inriktning och naturen av shiitisk apokalyptik har förändrats i perioden efter 1979, då shiiter styrt Iran som en religiös stat och haft möjligheten att sprida inflytandet av shia-islam. Khomeini gör en nytolkning av hur shia-islam betraktar den apokalyptiska perioden – från att ha varit en hemlig väntan på den sista imamen, till en betydligt mer proaktiv och våldsbejakande roll för att påskynda ändens tid. Ett relativt nutida läsvärt verk skulle kunna vara Ayatolla Aminis bok ”Al Imam Al-Mahdi – The Just Leader of Humanity”, vilket är en skrift som är tänkt som en dialog med sunni-muslimer och författad som flera dialogsamtal med en sunni-muslim. Syftet är att förklara shia:s förståelse av sista dagen och framför allt al-Mahdis roll. På så sätt ger Aminis bok ett värdefullt bidrag till förståelsen av shia-apokalyptik i förhållande till sunni:s. Ayatolla Amini har i perioder tjänstgjort på en hög nivå i det mäktiga väktarrådet i Iran och har en ledande roll i shia:s heliga stad Qom.
 

En klassisk bok som är oerhört bra och läsvärd för att förstå tankevärlden kring de 12 imamerna är Kitab Al-Irshad, skriven av Shaykh al-Mufid, vars egentliga namn var Muhammad b. Muhammad b. Nu’man al-Baghdadi al-Karkhi. Boken handlar om de tolv ”riktiga” imamerna efter Muhammed med början hos Ali. Boken som helhet ger en spännande insikt i shia:s historieuppfattning, även om det sista kapitlet är av främsta intresse för förståelsen av apokalypsen och som handlar om Imam Mahdi. Shaykh al-Mufid tror jag man kan säga, räknas som en av de viktigaste hadith-samlarna inom shia-islam.
 

Ser vi till de olika konflikter som rasar mer eller mindre öppet i Mellanöstern idag, så kommer vi med jämna mellanrum se hur ett apokalyptiskt språkbruk används av ett antal länder och grupperingar. Det gör studiet av islamisk apokalyptik viktigt för förståelsen av dessa konflikters natur och motiven för de olika positioner som de aktörer har, som använder apokalyptik som förklaringar till sina handlingar, samt att det är en tankevärld som går tillbaka till islams första dagar.
Cai Berger 
Pastor Tensta kyrka

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s