När politiken abdikerar brinner skolor, asylboenden, bilar och våra värderingar – helt enkelt vårt samhälle! 

 The blame-game!

I fonden av mordbränder i skolor och asylboenden, rasistdåd i Västerås och Trollhättan samt social oro i form av bilbränder, gängövertagande av hela bostadsområden m.m. ägnar sig nu delar av politiken åt att ytterligare spä på polarisering, oförsonlighet och hat genom att peka ut den andre som skyldig till just denna polarisering. Detta istället för att moget och ansvarsfullt rannsaka sin egen skuld, sin egen del, sitt eget ansvar i den samhällsutveckling vi nu inte bara beskådar utan mer och mer dras in i som människor, medborgare, invånare, skattebetalare och väljare. 
Vi har helt enkelt en politik som inte förtjänar sina egna medborgare. Det handlar inte om att kunskapen saknas, inte alls. Det är viljan och förmågan som saknas. Sannolikt även intresset. För den som besvärar sig att gå bortom klyschor, epitet, fördömanden, hat, häxmästarkonster och andra feel-goodbesvärjelser så finns det gedigen kunskap för politik och förvaltning att använda.

Några timmars demokratiskola med studier av:

– Kommunala förnyelsekommitténs betänkande

– Demokratiutvecklingskommitténs betänkande

– Demokratiutredningen

samt

– Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda

skulle tillföra vital och direkt tillämpbar kunskap. Där finns förslag till åtgärder för den som är seriöst intresserad av att förstå, analysera och hantera situationen i vårt land, vårt Sverige. Inte det där landet, utan vårt land, vårt samhälle, vårt gemensamma Sverige.

Men så länge politiken är mer begiven på chimärkonflikter, spelteori, personlig egoresa och travial smutskastning än att söka förhandla sak för sak och parti för parti så sjunker vi som samhälle allt längre ned i det som snart nog kan vara ett oförsonligt totalt kaos. Ett kaos som inte längre kan härledas och inte heller längre stoppas i annat än total systemutmattning och tillitskollaps.

Om att agera demokratiskt, motverka polariseringen och att vinna människan

För dig som inte låtit dig förledas till detta oförsonliga ansvarslösa hat och förkastade av den andre saxar jag nu analyser och förslag från dessa kommittéer med betoning på den senare av dem då denna sammanfattar flera av de tidigare kommittéernas analyser. I kommitteérna anlyseras hela bredden av missnöje från systemmissnöje och systemhot till hot mot förtroendevalda. Det handlar helt enkelt om demokratiska processer och etiska regler vilka vaccinerar mot övergrepp, hat, frustration, andrefiering, polarisering etc.

Dåså:

1. Abdikera inte från ansvaret att vara auktoritet och förebild

“Kommittén tycker det är viktigt att förtroendevalda bestämmer sig för att inte abdikera från ansvaret att vara auktoritet och förebild, utan tar denna utmaning på allvar. Vi är övertygade om att detta kan göras utan att förtroendevalda blir vare sig märkvärdiga eller otillgängliga.

Kommittén tror det är viktigt att förtroendevalda ägnar mycket av sin energi åt att arbeta utåtriktat i processen att diskutera och utforma politiska förslag, och att i detta sträva efter att få fler delaktiga i processen. Ansträngningar måste göras för att tidigare än idag, föra ut frågor till allmän diskussion – redan i det skede då problemen identifieras men några förslag till lösningar ännu inte finns. Vi ser att övergrepp från missnöjda medborgare ofta förekommer i processer där stora samhällsförändringar som upplevs hota tryggheten är aktuella. Övergreppen kan vara ett bevis på vanmakt, att man överrumplas av förändringar som man tycker offentliggörs för sent för att det ska vara möjligt att förstå motiven till dem, och för att kunna få vara med att diskutera nödvändigheten av olika åtgärder och eventuella alternativa lösningar. Detta måste bli en lärdom som uppfordrar till förändring. Tiden är i detta sammanhang sannolikt demokratins viktigaste resurs.

Det är i sammanhanget viktigt att det är de förtroendevalda som tar ett framträdande ansvar för den demokratiska processen. Tjänstemän kan bistå med kunskap och faktaunderlag, men de kan inte leda processen. De förtroendevalda måste stärka varandra i att ta den rollen, utan att behöva känna rädsla för att bli utsatta för övergrepp eller lämnas övergivna av sina partier och politiska kollegor när diskussionen blir intensiv och engagemanget ökar. De förtroendevalda måste också utgå från ett förhållningssätt till upprörda medborgare som bygger på en tilltro till att de allra flesta vill var konstruktiva. Att, som vår enkätundersökning visar, nästan hälften av de förtroendevalda tror att medborgare förväntar sig att förtroendevalda ska tåla vissa mått av trakasserier och hot är illavarslande. Hur möter man människor som man tror ska hota en jämfört med hur man möter människor som man tror vill väl.”

Något oklart i detta? 

Kort: Du är som politiker ansvarig för att människor är med på den politiska resan, på samhällsutmaningen. Du kan inte själv ostraffat köra din egen väg. Människor brinner i sin själ när du gör det. Bränslet kallas frustration. Har du smakat på det någon gång så vet du hur förtärande frustration kan vara. Utmattande och efterhand skapandet av ett enkelriktat tunnelseende med en enkel definierbar motståndare, ett hatmål.

2. Det är inget hokus-pokus, förövare är vanliga missnöjda medborgare



“Resultaten visar att den grupp som de förtroendevalda själva i störst utsträckning utpekar som förövare är missnöjda medborgare. Detta är ett varningstecken om att den svenska demokratin inte fungerar som den borde.”

Kort
: Förövaren är en vanlig människa.

3. Det egna beteendet spelar roll – sopa rent framför egen dörr



“Det är emellertid inte någon stor andel av de förtroendevalda som ser sig själva som en del av problemet. Samtidigt finns det förtroendevalda som i enkäten angivit att de blivit utsatta för övergrepp av andra förtroendevalda. Frågan har även berörts i annat sammanhang. Ledamöterna i Sveriges Kommuner och Landstings Demokrati- och självstyrelseberedning uppfattar problemet som så allvarligt att de till och med tagit upp det till offentlig debatt. På DN: s debattsida skriver de:

Den förråade tonen i det politiska samtalet måste ändras och vi förtroendevalda måste själva bryta trenden och våga ta initiativ till förändring. … Det handlar om respekt för demokratin och det politiska uppdraget och dessutom om politikers arbetsmiljö. Vi måste sluta förminska, nedvärdera och kränka varandra. Lyckas vi inte ändra tonen i den politiska debatten kommer flykten från de politiska uppdragen att öka och vi äventyrar tilltron till det demokratiska system som vi bygger vårt samhälle på.”

Kort: Den svenska politiska demokratin har brister som bidrar till eller kan bidra till att övergrepp används som metod för att utöva makt. Politiker och medborgare är delar  av problemet men delar också lösningen.


4. Medborgarna måste ha kontroll över den politiska agendan – dagordningen! Har de det i dag? Nope. Det är medborgarna som ska ha sista ordet.


“Statsvetaren och demokratiexperten Robert Dahl ställer tre grundkrav på en proceduriell demokrati: politisk jämlikhet, effektiv delaktighet och upplyst kunnande. Dessutom menar han att medborgarna måste ha kontroll över den politiska dagordningen.

– Med politisk jämlikhet avser han att varje medborgare måste ha lika rösträtt – ingens röst ska räknas som för mer än någon annans. Däremot säger det inget om vilken metod för omröstning som ska tillämpas.

– Med effektiv delaktighet avser han att alla medborgare måste ha tillräckliga och lika möjligheter att ta upp frågor på dagordningen och att ge uttryck för skälen till att man bör föredra ett resultat före ett annat. Alla procedurer måste utvärderas för att se om medborgarna får tillräckliga möjligheter att uttrycka sig och delta i bindande beslut, och även för att se vilka relativa kostnader som detta innebär.

− Med upplyst kunnande avser han att alla medborgare, med hänsyn till den tid som behovet av beslut medger, har tillräckliga och lika möjligheter att upptäcka och värdera vilka hans eller hennes önskemål är i den fråga som beslutet gäller. Detta krävs för att medborgarna korrekt ska kunna redovisa sina preferenser. 

– Med att medborgarna ska ha kontroll över den politiska dagordningen avser han att de måste ha en suverän möjlighet att fatta beslut som avgör vilka frågor som ska och inte ska bestämmas via den proceduriella demokratins metoder.”

Kort: I en demokrati är det medborgarna som måste ha sista ordet, som ytterst måste vara de som kan styra.

5. Vilket värde har människors lika värde bortom portalstadgarna? Varför är demokratisk dialog vital i en demokrati?


“Detta stadgas också i den grundlag som det svenska statsskicket vilar på, Regeringsformen. Där står följande:
All offentligt makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”
Vad betyder det då egentligen att alla människor har lika värde och rätt till att bli behandlade på lika villkor? 
“Statens medicinsketiska råd har vid tillfälle försökt formulera ett svar på denna fråga. Det visade sig vara en mycket svårare uppgift än de hade föreställt sig. En av stötestenarna var hur de skulle förhålla sig till utsagan om att alla människor har samma värde, men alla är inte lika värdefulla i alla livssituationer.

Detta är en grundsanning, ett axiom – utan krav på att kunna bevisas vare sig teoretiskt eller empiriskt – som de flesta ställer upp på. Vi ser det till exempel inte som en kränkning av människans lika värde att föräldrar står närmare sina egna barn än andras. Vi accepterar att bara de mest framgångsrika idrottsutövarna blir uttagna till Svenska landslaget. Medlemmarna i ett politiskt parti är inte beredda att acceptera ”vem som helst” som partiets ordförande.” 
“Ändå känner de flesta sig obekväma inför att uttala orden att ”alla är inte lika värdefulla i alla situationer”.

En av Medicinsketiska rådets medlemmar menar, med hänvisning till FN: s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att begreppet ”människovärde” bör definieras som ett visst minimum av rättigheter som alla garanteras oberoende av ålder, ras, kön, social ställning, intelligens eller annan egenskap. Människor må vara olika och de må vara olika värdefulla i olika situationer, men detta har inte med människans grundläggande värde att göra. Här är det begreppet ”jämlikhet” som måste stå i centrum.

Det finns inget logiskt tvingande skäl för att anta att en skillnad i förmåga mellan två människor rättfärdigar en skillnad i det mått av hänsyn vi bör ta till deras intressen. Jämlikhet är en grundläggande princip, inte ett faktapåstående. Ett bärande begrepp i sammanhanget är alltså jämlikhet. Och principen för jämlikhet kan uttryckas som att vi – oberoende av människors egenskaper – ska ta lika hänsyn till intressen. Även antagandet om människovärdet bör uppfattas som en grundsanning:

Människovärdet kan inte vägas eller mätas. Det ligger i sakens natur att ett axiom inte kan bevisas – i alla fall inte inom ramen för det aktuella systemet. Men vi i vårt samhälle håller fast vid det därför att erfarenheterna från det förflutna, t.ex. Tredje riket, stalintiden, liksom på åtskilliga andra håll, visar vad som kan hända om man överger det. En procedur där alla behandlas lika och i utgångsläget tillskrivs samma värde, är rimligen den enda procedur som alla kan förväntas sluta upp bakom. Argumentet om politisk jämlikhet baserat på alla människors lika värde – oavsett deras förmåga i ett visst sammanhang – väger därför mycket tungt till demokratins fördel före andra styrelseskick. Den demokratiska dialogen när den fungerar som bäst, kan med andra ord beskrivas som ett samtal mellan i grunden likvärdiga människor – ett av demokratins vackraste ideal.”

Kort: Behandla människor som jämlikar vid politiska beslut. Människor klarar av att vara delaktiga. Människor kan och vill delta. Människor vill utöva inflytande. Människor är kapabla och berättigade till att delta i politikens bärande och prövande av alla våra samhällsproblem och utmaningar. 


6. Rent spel i politiken innebär framförallt rent spel och ödmjukhet med lyhördhet inför människan!




“Bara under omständigheter där alla vore helgon skulle dispyter om rättvisa inte förekomma, eftersom alla helgonen skulle arbeta osjälviskt för samma mål, framhåller Rawls. I alla andra sammanhang kommer individers beräkningar om egennyttan spela roll för vad som sker i en beslutsprocess. En moraliskt bindande överenskommelse mellan de konkurrerande parterna om att processen ska ske under premissen rent spel, är av stor betydelse för att människovärdet ska skyddas och ingen frestas av att ta till övergrepp som trakasserier, hot eller våld för att tvinga igenom ett beslut som följer just dennes preferenser.”

“En deltagare som är överlägsen ur maktsynpunkt kan, om den vill, alltid räkna med att få igenom sina krav eller förslag utan behov av kompromisser eller samarbete. Men priset för ett sådant handlade kan bli högt. I värsta fall kan det hända att kränkta och vanmäktiga parter faller ut i trakasserier, hot eller våld. För att försöka undvika sådana situationer är det som regel förnuftigt att vara ödmjuk, lyssna på andra parter och se om det genom förhandling går att hitta förslag där flera parter kan känna att de fått lägga fram förslag och kunnat påverka beslut. Beslut uppfattas under sådana omständigheter som mer legitima, även av dem som inte är riktigt nöjda med utfallet, och beslutens hållbarhet över tid blir sannolikt också längre.

Forskning om politiskt förtroende och misstro, visar att i en tid då medborgarna blir alltmer kritiska och krävande är det oerhört viktigt att formerna för politisk dialog kan leva upp till de växande krav på inflytande och delaktighet som alltfler medborgare ställer.”

“Förtroendevalda som går in i en förhandling med medborgarna, måste vara noga med att beakta att det handlar om en ojämlik maktrelation. De förtroendevalda har beslutandemakten och de är även mer eller mindre överlägsna medborgarna när det gäller utrednings- och informationsresurser. Detta medför att medborgarna sannolikt går in i relationen med en känsla av underlägsenhet. Det är av stor betydelse att de förtroendevalda tar hänsyn till det, oavsett om de själva verkligen känner sig överlägsna eller inte.”

Kort: Rent spel – raka tydliga genomskinliga rättvisa spelregler – gäller även gentemot människan, medborgaren, skattebetalaren och väljaren. Ödmjukhet och lyhördhet är grundstenar i relationen mellan å ena sidan politik å andra sidan medborgare, människa, väljare och  skattebetalare.

 

7. Tilliten beror inte enbart på vad politiken levererar utan även på hur politiken uppför sig



“…inte bedömer skäligheten i politiska beslut enbart genom att ta ställning till den relativa fördelningen av det som beslutas om (till exempel genomsnittligt avstånd till akutvård), utan även genom att bedöma skäligheten i de procedurer som använts för att uppnå de beslut som fattas om hur förmåner eller nyttigheter ska fördelas.”

Kort: Politisk tillit är helt enkelt beroende av hur politiska aktörer uppför sig.


8. Demokratiskt deltagande och tillit förutsätter tillgång de diskussioner och arenor där människors öde avgörs


“Om inte förr, så på lång sikt ligger det i varje medborgares intresse att vara med om att lösa de gemensamma problemen och se till att det görs på ett civiliserat sätt. Varhelst sådana förtroendeskapande mötesplatser för kollektiv problemlösning saknas, sås frön till en odemokratisk samhällsutveckling av cynism, intolerans och våld. Förutsättningen för att medborgarna ska kunna upprätthålla detta intresse, menar Demokratiutredningen, ligger i att de har tillgång till diskussioner och beslut som avgör deras öde.”

Kort: Seeing is believing. Den som utstängs från politisk delaktighet – på meganivå Decemberövrrenskommelsen – kommer att alienera sig från de som utestänger – eller som ses som ansvariga för icke-inflytande och upplevd vanmakt.


9. Om politiken både är överhet och omogen vad händer då!?


“Det finns också studier av partierna som pekar på att dessa har lämnat medborgarperspektivet och istället intagit ett överhetsperspektiv. När den representativa demokratin fördes fram som ett alternativ till en klassisk modell av direkt demokrati, användes argument som i grunden byggde på en misstro mot medborgarna i allmänhet – eller mot ”folket” för den som föredrar den termen. För mycket av ”folkligt” direkt deltagande i styrelseskicket skulle kunna leda till ogenomtänkta beslut och i värsta fall ”pöbelvälde” fruktade demokratins skeptiker. Valda ombud skulle motverka detta genom att de kunde förväntas vara mer mogna och omdömesgilla, mer insatta och kunna visa mer ansvarskänsla än medborgarna i allmänhet. Finns det en sådan attityd hos dagens förtroendevalda, och kan den i så fall bidra till misstro och i värsta fall övergrepp från medborgare?”

Kort: Vår representativa modell bygger på att politiken består av mer mogna och mer ansvarstagande politiker, men om det nu har blivit tvärtom vad händer då!? Särskilt om politiken både är omogen och en överhet!?


10. I den postmoderna världen misstror auktoriteten auktoriteten och hafsar bort makten – vad händer när makten abdikerar!?



“I de avancerade industrialiserade demokratierna finns inte bara en skepsis mot politiska eliter, utan en skepsis mot auktoriteter över huvud taget. Denna utveckling brukar förklaras med att det i den västerländska kulturen skett en värdemässig tyngdpunktsförskjutning från samhälle och kollektiv till den enskilde individen. Betoningen av en ökad frihet till individen och den enskildes välbefinnande, innebär att betydelsen av alla slags auktoriteter tonas ner, religiösa såväl som sekulära.

Om den allmänna samhällstrenden är en minskad tilltro till auktoriteter, finns möjligheten att detta även kommer att prägla tankevärlden hos dem som innehar uppdrag som kan beskrivas som auktoritativa. Men vad händer om en potentiell auktoritet själv har inställningen att man ska misstro auktoriteter?

Kan det medföra att de inte tar sig själva på tillräckligt stort allvar, och med det blir slarviga med hur de uppträder i sin roll? De kanske uppträder som om de ”skäms” över att vara på ledande position, som om detta egentligen inte är något fint.
Tänker den på att vara förebild? Risken med strategin att intimisera politiken och visa bristande respekt för den auktoritet som ligger i ett förtroendeuppdrag är att den leder till ännu större misstro som i extrema situationer kan leda till övergrepp från medborgares sida.”

Kort: Du har aldrig mer makt än vad din omgivning tror att du har. Makt i en demokrati förutsätter i någon mening förtroende. Om du konsekvent delegitimerar makten genom hafsiga beslut som måste återtas så fort de ställs under lupp, exkluderande genvägsöverenskommelser samt förnekanden av en verklighet dag ett för att dag två bekräfta denna verklighet och dag tre hävda att alla kan se att inte ens verkligheten dag två räcker till för att beskriva hur illa verkligheten är…då kommer du varken ha förtroende eller makt. Då tar någon annan över ytan och makten.

I grund och botten handlar det om att politiken må sluta att skylla på andra i vitala processbeteenden och istället ta ansvar för sitt eget beteende. Sluta hafsa och tjafsa!



Det är nu dags att ledande nationella politiker från partiledare via ministrar till partisekreterare och riksdagsledamöter visar stor respekt för sin egen roll som auktoritativa beslutsfattare och i handling uppträder som förebilder i demokratin. Ta gärna lärdom av era kommunala företrädare, dvs de som får ta ansvaret för att vårda vårt samhällssystem och välfärdssystem och som i dag tar ansvaret för att genomföra er politik och i förekommande fall kompensera för er icke-politik, er abdikation, ert hafs och tjafs. Det gäller samtliga partier på nationell nivå. Ingen nämnd och ingen glömd. Ni har nyckeln i er hand. Ni bestämmer vilket land vi ska leva i i dag och i morgon. Ett divergerande polariserande land eller ett inkluderande robust sammanhållande tolerant och respektfullt land med en politik som vi kan känna förtroende inför. Ni bestämmer. Ni har nyckeln.

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy, Democracy and Human Rights, Management, Participation and influence, Preventing and Countering Violent Extremism, Social Unrest/Disorder. Bookmark the permalink.

7 Responses to När politiken abdikerar brinner skolor, asylboenden, bilar och våra värderingar – helt enkelt vårt samhälle! 

  1. Roger Nyström says:

    Bra skrivet Johan, så här går mina tankar också, och miljoner med mig. Det är oerhört frustrerande med dessa politiker som bara har sitt ego framför näsan. Jag menar att Reinfeldt lagt ribban för detta under hans sista fyra år dom statsminister, hans handlande hade väldigt lite med demokrati att göra.

  2. Två citat dyker upp efter att jag läst Brix övertygande inlägg. “Den som är utan synd kasta första stenen” och “Alla ord när handling fattas är dåraktiga och tomma” (Kyrklund i Polyfem förvandlad). Det är hög tid att som Brix skriver “Det är nu dags att ledande nationella politiker från partiledare via ministrar till partisekreterare och riksdagsledamöter visar stor respekt för sin egen roll som auktoritativa beslutsfattare och i handling uppträder som förebilder i demokratin.” Men är det möjligt? S-dissidenten Widar Andersson frågar i sin senaste ledare:” Finns det nån som vill?” efter ett samtal med likasinnade och konstaterar: “Den som vill, vågar och kan har möjligheter att nå stora framgångar i politiken just nu.” Och han fångar – tyvärr – in kärnan i dagens politikervärld: “Men ärligt talat hade vi svårt att fånga in att någon av dem ville något särskilt mer än att kanske bli partiledare.”
    Två praktikfall från igår. Magdalena Andersson svänger 180 grader och pläderar för ytterligare utvidgning av RUT-avdraget med hänvisning till invandrarnas låga kunskapsnivå från att tidigare ha talat om pigavdrag för överklassen och invandrarnas höga utbildningsnivå. Moderate partisekreteraren Tomas Tobé kontrar med att hota med att fälla regeringen om samarbetet med vänsterpartiet avbryts, dvs om regeringen bedriver mindre vänsterpolitik. Då hotas nämligen både alliansens sammanhållning och en relativ valseger 2018 (alliansen större än rödgröna). Ja, Brix, sådana är de politiker som borde vara förebilder i demokratin…

    • brixski says:

      Ja det är djupt nedslående! Djupt nedslående. Det är som om somliga saknar förmågan att se den större konsekvensbilden. Bilden bortom taktiserandet. Förtroendebilden.

  3. Kristian Linn'e Rubbestad says:

    Bland det bästa jag läst ang dagens politiska situation.

    • brixski says:

      Stort tack Kristian! Det riktigt svåra jobbet har respektive utredare gjort i dessa fyra utredningar. Jag har enbart haft deras verk strukturerat i åminne och hågkomst i väntan på att få plocka fram och åskådliggöra att det finns gedigen ändamålsenlig vetenskapligt djupt analyserad kunskap som av olika orsaker konsekvent nonchaleras. Ovilja, oförmåga och lättja är de vanligaste orsakerna. Det är enklare att hetsa mot motståndare än att ta ansvar för sitt eget beteende och helt enkelt använda kunskap i syfte att nå verkan i målet och göra nytta.

  4. TTAero says:

    Jag skulle nog säga att en stor orsak till att vi har en politik som beter sig så här är PR-byråberoendet.
    Allt från hela partier å partiledare ner till enskilda myndigheter å deras GDar är idag helt i händerna på dessa dolda makthavare.
    Allt bygget på “agera så att det ser så bra ut som möjligt” i motsats till “agera så att det blir så bra som möjligt”.
    Denna lilla, men ack så viktiga skillnad är i mitt sinne mycket förrädiskt.
    Uppdraget blir att bygga förtroende, inte göra rätt saker. I mångas ögon verkar dessa två saker synonyma, att rättrådigt agerande bygger förtroende. Och så kan det vara, men med PR-byråernas intåg i styrelserummen blir fokus alltid mer på hur det verkar. Å beslut blir då mot förtroendefrågan i första hand
    Obekväma, men nödvändiga beslut undviks eller skjuts på framtiden för att det just för stunden ligger rätt i någon åsiktskorridor. Men då det nödvändiga inte händer skapas ett konstlat förtroende. Till slut brister det, ofta när ledaren sedan länga bytt ansvarsområde och slipper ansvarsutkrävning.

    Jag upplever att Sverige har en uppsjö av dessa fiktivt skapade förtroendebubblor som börjat rämna. Och politiken vet nu inte vad äkta ansvarstagande är. De fortsätter att med PR byråer försöka lösa verklighetens bekymmer med taktikspel och fina ord i de mest fantasufulla mediautspel när det i grunden “bara” krävs hårda beslut och kraftfullt ledarskap.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s