Ask förtjänar inte all aska nu när roddarna ror så svetten lackar! 

“Vi vill så gärna lita på er, men det går ju inte. Inga uppgifter stämmer ju längre. Jag blir tokig på er. F-n ta er! Varenda människa med ett uns av förnuft känner ju direkt när ni ljuger. Varför gör ni det?”

Det är ett samtal som jag nedtecknat i min dagbok. I december år 2010 dagarna efter Abdulwahabs självmordsbomb vid Drottningatan i Stockholm hörde många människor av sig för att berätta om sin oro, olust, ovilja och oförmåga. Samtalen andades rädsla, ångest, frustration och ilska, men också en förvåning och ett sökande efter trygghet. Ett sökande efter värme, gemenskap, garantier, identitet… Jag har svårt att finna de rätta orden. Men det var en känsla som var synonym med att “jag står ensam. Helt ensam. Det land jag växte upp i med alla dess skavanker men ändå med en grundläggande trygghet och gemenskap finns inte kvar. Är det jag som är ensam eller är det de andra som är ensamma?” Det som uttrycktes grävde sig in i mitt samvete och min bild av såväl mig själv som den miljö jag hittills hade verkat inom. Under flera år hade jag slitit hårt med demokratifrågor och mänskliga rättigheter i ett brett perspektiv. Under lång tid hade jag arbetat med statsråd, statsekreterare och politiska staber som med stor hängivenhet, empati, insikt och djup kunskap i samverkan med sina handläggare och chefer bland förvaltningen hade sökt att finna vägar för bästa möjliga insatser för att nå verkan i målet. 

I december 2010 insåg jag att det finns politik som i mångt och mycket handlar om bildsättning och att få fram rätt berättelse. Fingret i luften i syfte att hamna rätt i en tillfällig utspelsopinion istället för handen bakom örat i syfte att lyssna in vad som ger effekt, kanske inte i dag men i morgon. 

Jag ska återkomma i denna del när tillfället så kräver t.ex. när politiskt ledarskap hävdas men samtidigt i allt väsentligt saknar relevans. Låt mig dock säga att mycket aska har kastats på statsrådet Ask. I någon mening berättigat, men i allt väsentligt oförtjänat. Ask var synnerligen korrekt i att bevaka och företräda rättsväsendets intressen och effektivitet i kampen mot våldsbejakande extremism och terrrorism. Ask ville tillse att t.ex. olika nya förebyggande insatser från nya aktörer och/eller aktörer i nya situationer inte skulle kortsluta eller direkt motverka pågående insatser, såväl samarbeten som motåtgärder. Ett fullt rimligt förhållningsätt som en någorlunda i ämnet insatt förhandlings- och beredningspart inser och förhåller sig till. 

Så gjorde t.ex. statsrådet Sabuni med politisk stab, vilket innebar att ett antal verkningsfulla såväl studier som åtgärder kunde förhandlas fram. Långa tuffa förhandlingar men utifrån en respektfull ömsesidig grund av förståelse. Efterhand förstod Ask att Sabuni hade en seriös inställning till problematiken och utmaningarna. 

Ett alternativt förhållningssätt är förstås att ta det som erbjuds… Kattgruset. Den som framförallt är intresserad av att nå medial touch down väljer den senare delen. Något som förstås också kan uppskattas av enskilda individer i den förhandlande politiska staben på andra sidan. Någon som undrar varför en samordnare mot våldsbejakande extremism inte samordnar? Någon som undrar varför en handlingsplan mot våldsbejakande extremism inte angriper den viktigaste flödespunkten, nämligen den offentliga finansieringen av organisationer som bidrar till polarisering och extremism? Ja, lättjan har sitt pris. Anpasslighet har sitt pris. Mediastrategier har sitt pris. 

Som vanligt är det den enskilde medborgaren, invånaren, skattebetalaren och väljaren som betalar priset för politiskt kappvändande och mediakåthet. Nu roddas det för fullt. De gäller att upptas i gemenskapen, fast nu på andra sidan vattnet. 

Sen har vi de som stått fast vid sina principer varje dag. De som blottat sig genom att ta det offentliga samtalet. De som inte tvekat att hålla sin linje. De som dragit på sig motståndarnas hårda ilska men även roddarnas avvägda inställsamma kalla avvaktande tystnad. 

Dit hör människor med gedigen sakkunskap som Per Gudmundson, Widar Andersson, Thomas Gür, Peter Högberg, Tino Sanandaji, Johan Westerholm, Annika Borg, Carina Hägg, Staffan Danielsson, Ivar Arpi, Nalin Pekgul, ja det är några av de mest raka förkämparna för det fria ordet. 

Sen har vi de som haft modet att rakt av erkänna att de hade fel, att de bidrog till vår tids häxprocesser och individexcesser. En av de som förtjänar all respekt år Ann Charlotte Marteus. Det krävs styrka och integritet rannsaka sig själv och sina handlingar på det sätt som Marteus gjorde våren 2015.

Det de fjärilslätta roddarna nog inte förstår är att vi känner dem väl. Värst är de som hade makten. Särskilt iögonfallande är de som haft makten de senaste åtta åren. Det de inte verkar förstå är att statsråd kan reservera sig vid regeringsbeslut, men av tradition och princip aldrig gör det.. Antingen står  statsrådet bakom beslutet eller så avgår vederbörande innan beslutet. Det finns ingen tredje väg. En för alla, alla för en. Det gäller förstås moraliskt för en hel politisk stab. Ja under förutsättning att denna har en hyfsat väl utvecklad integritet och känsla för etik. Statsrådet är ansvarigt för såväl beslut som icke beslut som borde fattats. Det senare avgörs slutligen i Konstitutionsutskottet. 

Det innebär att den moraliska skuggan hänger över samtliga i den politiska staben. Envar har en möjlighet att lämna uppdraget om linjen inte kan bejakas. 

Somliga av oss menar att även ledande tjänstemän bör be om entledigande om regeringensEdit beslut bryter mot lag eller grundläggande etiska överväganden. Det senare är dock överkurs och irrelevant i denna akt. 

Ja roddarna! Ni vet också vilka de är!

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy, Democracy and Human Rights, Management, Preventing and Countering Terrorism, Preventing and Countering Violent Extremism, Social Unrest/Disorder. Bookmark the permalink.

2 Responses to Ask förtjänar inte all aska nu när roddarna ror så svetten lackar! 

  1. Per Björklund says:

    Roddare är ett intressant begrepp.Det användes som benämning på de nazistsympatisörer som efter kriget “rodde tillbaka” till den demokratiska sidan och blev medlemmar i de gamla partierna. Kommer vi att få se en ny våg av roddare nu som lämnar det odemokratiska Decemberpartiet?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s