I glappet mellan ambition, behov och betalningsvilja vad klarar Försvarsmakten av att svälja?

I det förslag som försvarsminister Hultqvist nu presenterar anvisas en angelägen ambition till försvarströskel. En första sådan sedan 1990-talet! I sista stund men desto mer angelägen. 

Ökad kapacitet för ubåtsjakt, permanent förband på Gotland, snabbinsatsstyrka, prio av krigsförbanden samt genomförandet av soldatens basplatta, spridda krigsbaser för stridsflyget och nya moderna granatkastare är de fem omedelbara prioriteringarna i regeringens förslag.

Hur mycket klarar en Försvarsmakt av att svälja?

Hur mycket en försvarsmakt klarar av att svälja i form av ekonomiska resurser är en parameter att ta med i den nu påbörjade återupprustningen av svensk försvarsförmåga. Ingen är betjänt av en övergödning på kort tid som inte används effektivt. Försvarsmakten är i dag i några avseenden som en vältrimmad vinthund – specialförband, stridsflyg, ubåtar, några artilleripjäser etc. är av yppersta kvalite men saknar det volumösa hela systemets mångsidighet, uthållighet och slagskraft/förmåga. Den är tunn inpå benen och i flera delar i avsaknad av väsentliga system.

 Vi vet sedan 1936-43 års oerhört omfattande upprustningar – som gav maximal utdelning först fr.o.m. 1948 t.o.m. 1968 – att två väsentligt trånga delar som bildade ett gemensamt allvarligt nålsöga var dels försvarsindustrins kapacitet dels försvarsmaktens struktur – organisation, bemanning och utrustning. 

Försvarsmakten och försvarsindustrin hann inte med att använda de resurser som anslogs, särskilt efter 1938. Mindre än hälften av de extra medel som beslutats av Riksdagen och tillförts försvaret 1938-39 hade omsatts i materiel och manskap. Avstämt mot den krigsorganisation som hade att träda i kraft 1940 saknades ännu materiel för nästan 200 mkr kronor i dåtidens värde. Eftersom försvaret hade avrustats in absurdum så fanns det inte förutsättningar att snabbt växla upp volym och kvalitet. 

En avgörande brist var avsaknaden av officerare samt värnpliktiga, då den s.k. kategoriklyvningen innebar att ca. 200.000 värnpliktiga var outbildade och oanvändbara för en tänkt omedelbar uppgift.

Det som i någon mån bidrog till att mildra svårigheterna att få fram materiel var att försvaret kunde dels rekvirera redan tillverkad materiel avsedd för export dels se till att produktionsserierna förlängdes. Bofors var en avgörande faktor och detsamma gällde våra dåvarande varv Kockums, Eriksberg, Arendal och Karlskrona. De utgjorde en avgörande produktionsbuffert som, förutom rekvireringen av exportmateriel snabbt kunde ställas om på krigsfot och inriktas.

Det finns förstås betydande olikheter men även en del likheter mellan dåtid och nutid. I dagens just in time flöden finns inte på motsvarande sätt lager av modern exportmateriel att plocka av. Materielens kvalité kräver dessutom en gedigen kvalitativt utbildad soldat för handhavande. En soldat som inte finns tillgänglig i termer av kvantitet. Dåtidens resurstillförsel var förstås oerhört mycket större än de nivåer vi talar om i dag. Men vissa grundläggande problem är oändliga och universella. Dit hör förmågan att ta hand om, förädla och förvalta givna resurser. Erfarenheterna av dessa samband mellan flödena och noderna försvarsindustri och försvarsmakt ledde sedermera till bildande av dåtidens FMV och det under lång tid nära samarbetet mellan de i försvarsflödet ingående noderna. I dag aktualiseras åter frågan om vilken nivå av upprustning som försvarsindustri och försvarsmakt mäktar med. 

En första vital satsning som behöver utökas efterhand som kvalitén i tillväxten säkras

Försvarsmakten har tidigare angivit 16 miljarder som en önskvärd nivåhöjning som skulle motsvara de försvarspolitiska ambitioner som uttrycks i dels försvarsbeslutet år 2009 dels Försvarsberedningens slutbetänkande 2014. De 6.2 miljarder som nu föreslås som en nivåhöjning över fem år samt den omfördelning på 1.3 miljarder från de internationella insatserna – totalt 7.5 miljarder 2016-2020 – har karaktären av en satsning i närtid. Detta till skillnad mot de förslag som bereddes innan de allmänna valen 2014 och som innefattade tillskott på högst 700 miljoner kronor from 2018. I det nu liggande förslaget läggs ytterligare 1.3 miljarder ovanpå dessa 700 miljoner kronor år 2018. Försvarets årsbudget ökar efterhand från 42 miljarder till 46.6 miljarder. Det är en ökning som vi inte har sett på decennier. Låt vara från en mycket låg nivå (ett väl använt uttryck i försvarspolitiken…) med oerhörda behov och där samtidigt den politiska ambitionsnivån har ökat rejält.

Samtidigt som den nu presenterad finaniseringen bl.a. innebär att försvaret av Gotland stärks och ubåtsjaktförmågan ökar kvarstår att finansiera en del av de prioriteringar i försvarsförmågan som Överbefälhavaren redan tidigare har föreslagit.

Det är alltså ett fortsatt avstånd mellan försvarsbehov, försvarsambition och politisk betalningsvilja, men avståndet krymper. Med en succesiv tillförsel av resurser över tiden finns dock möjligheten att kombinera försvarsbehov, försvarsförmåga med en förhoppningsvis ytterligare ökad politiskt betalningsvilja. Eller snarare en betydligt ökad betalningsvilja som korresponderar med Försvarsmaktens förmåga att få maximal uteffekt av de medel som nu tillförs. Verkan i målet måste helt enkelt öka framgent. Ambitioner, förmåga, kapacitet och betalningsvilja behöver växlas upp i gemensam noga kontrollerad ordning. 

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy. Bookmark the permalink.

One Response to I glappet mellan ambition, behov och betalningsvilja vad klarar Försvarsmakten av att svälja?

  1. För mig, som utan att ha en djupare insyn i försvaret, men som bl a läst Wilhelm Agrells Fredens illusioner – det svenska nationella försvarets nedgång och fall, framstår det ändå som tydligt att glappet mellan faktisk försvarsförmåga och politisk retorik är avsevärd även efter försvarsministerns förslag. Eller som Annika Nordgren Christensen sa i Studio 1: Ett berg av ofinansierad retorik. Försvarsbudgeten har ju länge varit en budgetregulator, inte minst demonstrerat av alliansen med Anders Borg i spetsen. Kopplingen till säkerhetsläget har varit obefintlig. Men det är säkert inte bara att “ösa på”. För jag tror också – utifrån generella kunskaper om högteknologi – att Brix har rätt när han problematiserar en kraftig ökning på kort sikt, dvs att personalens kompetens är en dimensionerande faktor. Men vad som förefaller märkligt är att försvarsministern inte följer försvarsmaktens prioriteringar utan har en egen agenda.
    Försvaret är ju ett av tre samarbetsområden enligt decemberöverenskommelsen. Att starta samarbetet genom att presentera en egen budget som inte diskuterats i gruppen är en samarbetsinvit som övergår mitt förstånd. Jag störs också av kopplingen till skattehöjningar.
    Visserligen kan det vara politiskt tacksamt att säga att vi är beredda att betala för att kunna försvara oss. Men för ett halvår sen när migrationsverket kom med mångdubbelt ökade anslagskrav för asylmottagandet var det inte tal om skattehöjningar för “sådant hanterar vi dagligen på finansdepartementet” sa Magdalena Andersson. Till skillnad från rikspolischef Eliasson kräks jag inte, men jag blir djupt förolämpad av att betraktas som en idiot.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s