Kurdernas sak är även Europas – De är även en symbol för regionens stora akilleshäl, nationsbildningarna!

I dag redogör den svenska konfliktforskaren Marco Nilsson och terrorismforskaren Hans Brun för kurdernas pressade situation i striderna mot ISIS. Det handlar om en 100 mil lång front där det hitillsvarande stödet inte räcker till. Kurderna försvarar såväl sitt land som i förlängningen de värderingar som vi säger oss biträda, nämligen demokrati och frihet. 

Till syvende och sidst är det vi nu bevittnar just en konflikt mellan ISIS och delar av den övriga världen där kurderna är en av de etniska grupper som nu står längst fram i fronten och tar just denna kamp.

I detta avseende är det lämpligt med en passning till finska vinterkriget där Finland kämpade heroiskt mot Sovjetdiktaturens avskyvärda övergrepp på individer, grupper och nationer. Övergrepp med början i Polen, Estland, Lettland m.fl. under hösten 1939. 

En kamp som de fick föra ensamma – visserligen med ett omfattande ekonomiskt, materiellt och personellt stöd från ett icke neutralt icke krigförande Sverige – med stor beundran men utan handling från omvärlden. 

Kurdernas situation i dag och finnarnas situation då påminner i mångt och mycket om varandra. Idogt hårt uthålligt kämpande med en omvärld som levererar tomma lådor med vackra ord och utan några hårda verktyg.

I allt väsentligt saknar kurderna ammunition och moderna högprecisionsvapen. De saknar även ett avgörande offensivt aggressivt flygunderstöd. 

Det senare gör det förstås troligt att det flygunderstöd som erbjuds dagtingats mot Turkiets och Irans intressen av att begränsa kurdernas framgångar. Istället föredrar dessa länder ett utnötningskrig som försvagar båda parter och gör dem manövrerbara för såväl Turkiet som Iran. Dessa är två stater som av många skäl är hyperkänsliga inför innebörden av ord som gränsrevideringar, nya stater etc. De är inte ensamma. Tvärtom. 

Men utnötning och försvagning och oförändrat läge är förstås inte en i längden hållbar situation för vare sig araber, kurder, assyrier, europeer eller andra direkt eller indirekt berörda. 

För eller senare lär parterna av realiteternas omständigheter tvingas till en Westfalia. När denna del av Mellan-Östern är i stora delar ödelagd och i princip otjänlig som yta att leva och verka i då lär parterna tvingas till förhandlingar och överenskommelser av mer strukturell natur. 

Men ska det verkligen vara nödvändigt att genomlida detta totala mänskliga sammanbrott? Ett sammanbrott där ISIS brott mot mänskligheten i dag sett med ett historiskt öga om femtio år nog lär ses som ett första tecken på kommande grymheter i ett totalt krig.

Om den kurdiska fronten faller lär vi få smaka på den riktigt sura frukten. Faktum är att kurderna utgör ett viktigt embryo till en riktig statsbildning i Mellan-Östern. Det internationella samfundet är oerhört skeptiska till att rita om kartor, men de kartor som en gång styckade upp etniciteter, kulturer och traditioner i Mellan-Östern var redan då ett skört kolonialt pappersslott. I dag en total kollaps. 

Att plåstra och pussla kommer inte att förändra de grundläggande problem som handlar om människors – med rätta – bristande tillit till staten och dess politiska och religiösa härskare. 

Vår ovilja att se och förstå klanens avgörande betydelse för människors existens i en geografisk yta som saknar ett sammanhållande samhälle och en stat att känna tillit inför gör att vi direkt bidrar till det eskalerande eländet i Mellan-Östern. 

Vi bidrar genom att envist framhärda i statsbildningar som i realiteten inte längre spelar någon annan roll än repressionens och numera med tveksamhet stabilitetens funktion. På kort och på lång sikt ytterst kontraproduktivt. 

Om vi inte kan bidra till att skapa strukturer som medför stabilitet i Mellan-Östern lär vi för eller senare få hantera konsekvenserna av dessa havererade stater här i Europa. 

Vi hanterar redan i dag ett omfattande  lidande i form av flyktingsströmmar med människor som förlorat allt men också en raserande tillit i våra egna samhällen i form av unga människor som reser till Syrien och Irak och deltar i krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten. 

Den bristande tilliten består dels i deras eget hat mot det samhälle som de växt upp i dels medborgarnas avsky inför dessa människors förbrytelser och rädslan och förvåningen inför hur det är möjligt att vi vårt land har kunnat tillåta miljöer som gör detta hat möjligt. 

Det kommer att bli en hård brutal och grym väckelse för det internationella samfundet. Varje folk har rätt till sin suveränitet och integritet. 

Det finns flera orsaker till detta, inte enbart moraliska och etiska utan även rent praktiska ändamålsenliga skäl. Det bidrar till fred och i förlängningen gynnas demokrati och mänskliga rättigheter. Varför? Jo därför att endast tillit kan bygga demokrati och mänskliga rättigheter. Tillit mellan individer och mellan individer och stat.

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s