Avidentifieringen är ett hot mot feminismen – gästbloggare Amalia Brixskiöld Bruun

I dag skriver Amalia Brixskiöld Bruun om sina reflektioner över feminism och avidentifiering. Läs och begrunda.

Min grund – En tro att tro på matematik och en tro att inte tro på avidentifiering

Efter att själv ha läst “Det Enda Könet” av Katrine Kielos började jag att ifrågasätta min världsbild. Är universum verkligen uppbyggt av ett matematiskt mönster som ingenting får frångå? Det jag tillslut kom fram till var att min världsbild fick bestå, men att jag fick ytterligare förståelse för den. Jag tror på ett matematiskt mönster, större än det människan är kapabel till att förstå. Ett mönster som vi försöker spåna i. Vi har liksom i Katrine Kielos bok det rationella och det irrationella. Saker vi kan förklara och saker vi inte kan förklara och inte kan förstå oss på. Vi kan applicera dem på både större och mindre tillfälligheter i livet. För det är ju allt livet består av, tillfälligheter. Allt är liksom pi föränderligt och liksom buddhismen tror jag att ingen människa kan vara helt tillfreds förens man kommer till den insikten. Människan blir som pi mer och mer exakt och därför ska också sättet vi lever bli mer och mer specialiserat. Det jag inte tror på är den avidentifieringsprocess som politiken i stort har börjat sätta människan i. Vi blir ifråntagna rätten att vara människa och att tillhöra mänskligheten. Det är en problematik som för mig blev allt klarare, kapitel för kapitel i “Det Enda Könet”.

Extremistfeminister har för länge sedan frångått sin grund

Något som sedan dess har provocerat mig något otroligt är hur extremistfeminister har refererat till boken som något sorts bevis för deras ståndpunkt. Boken må vara både socialistisk och feministisk men förkastar samtidigt den struktur som extremisterna förfäktar. De kålsuparteorier som feministerna bär på går emot den feministiska och socialistiska tanken som kan gestaltas genom sagan om gudinnornas lopp. Samtidigt anser sig extremisterna stå för denna tanke. Man tycker att de själva borde kunna se att de frångick sin grund för länge sedan.

Loppet om välfärd och framgång

Tanken om gudinnornas lopp som jag tidigare nämnde är en saga som den feministiska ekonomiprofessorn Nancy Folbre brukar återberätta och som i “Det Enda Könet” (s.160) inleds på följande vis: “Det var en gång ett antal gudinnor som bestämde sig för att hålla en tävling, en sorts olympiad bland världens länder. Det var inget vanligt sprinterlopp där distansen var förutbestämd och den som kom i mål snabbast fick medalj. Det var en tävling i vilket samhälle som tillsammans kunde förflytta sina medlemmar framåt.” Startskottet gick av och i stort såg händelseförloppet ut såhär:

Det första tillvägagångssättet – Avidentifiering

Nation nummer ett tog ledningen. Deras taktik var att alla människor oavsett kön, ålder eller identitet i över huvud taget, skulle springa på bäst som dem kunde. Detta gjorde att de svagaste individerna aldrig tog sig fram och nation ett förlorade därmed loppet. Problemet med att avidentifiera en individ syns här. Alla människor är lika mycket värda, inte likadana. Livet är inte rättvist och därför borde inte synen på rättvist vara att alla ska springa rakt fram och aldrig stanna för att kolla bak och hjälpa dem runt omkring som är för svaga för att hjälpa sig själva. Detta strider mot alla humanistiska värden som mänskligheten anses stå för. Rättvisa är alla människors lika värde. Du är lika mycket värd som jag, även fast du inte har samma utbildning, jobb eller levnadsstandard. Du förtjänar liksom jag att få dina fysiologiska behov tillfredställda, det som marknaden till en början stod för och det som de olika ideologierna har olika tillvägagångssätt för att uppnå.

Det andra tillvägagångssättet – Den osynliga pelaren

Den andra nationen, den liberala, hade ett annat tillvägagångssätt. Man utsåg en grupp, i detta fallet kvinnorna, att ta hand om de svagare. Kvinnorna fick därför inte springa med männen. Detta skapade då friktion då kvinnorna ville ha samma rätt att springa som männen. Poängen här är att marknaden stödjs på en osynlig pelare. En pelare som är ovärderbar i två bemärkelser: Den behövs och kan inte värderas då dens betydelse är så markant, samt att den inte finns med i marknaden eftersom den anses som en naturlig kraft och inte har ett ekonomiskt värde. Den anses alltså inte höra till det rationella, utan det irrationella.

Det tredje tillvägagångssättet – Det “rätta” och sagans brister

Den tredje nationen hjälptes åt från början och låg på efterkälken men slutade upp att vinna loppet. Framgångshistorian menar Kielos grundar sig på ett tillvägagångssätt där alla hjälper varandra, vem du än är. Det vi kan tolka som socialismen och den sunda feminismen. Det hon blundar för i sagan där liberalismen kritiseras, är aspekten att folktrycket behöver effektivisering och specialisering. Kompetensutveckligen är viktig för den fortsatta utveckligen då dagens samhälle kan liknas vid 5 liter vatten som samtidigt ska forsa igenom en 1-liters tratt. Vi behöver en större tratt som ännu inte är uppfunnen och den kommer bara att kunna uppfinnas genom specialisering och kompetensutveckling. Utan att använda vänster och höger hjärnhalva och låta dessa samverka, kommer vi aldrig uppfinna tratten. För att kroppen ska kunna stå i fokus måste vi hitta lösningarna till detta, genom vår hjärna och dess halvor. Det gör vi med de humanistiska värden liberalismen i grunden står för. Det gör vi genom att se det rationella och irrationella. Vi måste samtidigt förstå att det rationella aldrig kommer kunna förklara det irrationella och att det irrationella fortfarande har ett värde i vår ekvation.

Den socialistiska och feministiska sensmoralen

Genom att gestalta dessa olika tillvägagångssätt, speglas tanken om att det inte finns någon mening med att skicka fram en viss grupp för att komma i mål, utan att alla ska hjälpas åt. Om du skickar fram en viss grupp för att nå framgång och det utsatta målet, blir det senare för långt att sträcka sig för att ge dem som hamnat på efterkälken en hjälpande hand. Det återspeglar därigenom en socialistisk och feministisk syn på tillvaron. Bara det att feminismen går in mer detaljerat och pekar på den historiska aspekten att just kvinnor fått stanna och plåstra om de som så snabbt springer framåt och skadar sig. Egentligen går denna historia att applicera på alla grupper som finns i samhället och även de grupper som “inte finns”. Det går att applicera på paradoxen med kollektivet av individer utan identitet.

Avidentifieringens problematik

Extremistfeministernas avidentifiering är i sin tur problematisk då man inte ska avidentifiera en människa. Det som gjort oss till en mänsklighet är att vi har kunnat identifiera oss med varandra, genom att ta bort denna identitet fråntar man människan möjligheten att känna gemenskap. Ta inte bort könen, ta bort könsrollerna. Ta inte bort faktumet att det finns klasser, för utan faktumet kan vi inte göra något åt det. Ta istället bort tanken om att födas i dessa klasser påverkar människans värde. Det farliga med extremistfeminister är alltså att man tar bort en identitet som gör att man som människa vill identifiera sig med andra. Man trär på den avskalade, känslolösa mansrollen och vill därigenom hämnas på män och överta deras roll som “den ekonomiske mannen”. En roll som ingen egentligen uppfyller och som går emot humanistiska värden. De strävar efter är att det nya könet hen ska ersätta det enda acceptabla könet, den ekonomiske han. Alla ska alltså bli den ekonomiske mannen. Istället för att alla kan identifiera sig med sitt i grunden mänskliga och humanistiska värde.


Vad händer om de applicerar sin avidentifiering på sig själva?

Det andra som får mig att reagera är att de använder denna teori utan att tänka på att dem genom deras avidentifiering av människan även kan applicera detta på sig själva. Genom att låta kvinnorna som har möjlighet att springa före göra det får man å ena sidan starkare kvinnor längst fram. Å andra sidan kommer den lilla 12-åriga flickan i Indien fortfarande bli bortgift och hennes kusin som lyckats bryta familjetraditionen och börjat studera kommer bli gruppvåldtagen på bussen på väg och avlida av sina inre skador. Varför? För att ingen kommer hjälpa henne att plåstra såren av en föråldrad kvinnosyn och en inhuman struktur. Och ju längre extremistfeministerna springer, desto längre ifrån verkligheten befinner dem sig. De kan därför inte längre identifiera sig med de kvinnor som är mest utsatta och mänskligheten har ännu en gång lyckats bygga en klyfta större än vad vi är kapabla till att ta oss över.

Ännu en gång ser vi hur en tanke som börjar bra och som i grunden står för något bra, svartmålas av extremister.

Amalia Brixskiöld Bruun

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Democracy and Human Rights, Management, Participation and influence, Preventing and Countering Terrorism, Preventing and Countering Violent Extremism. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s