Widman och Hultqvist – ett stridspar!

Om jag får travestera Allan Widmans (fp) fina vitsord om den tillträdande försvarsministern Peter Hultqvist (s) när nu Allan tar över som ordförande i Försvarsutskottet:

– Av de till buds stående kandidaterna utgör Allan Widman det absolut bästa alternativet –

Widman och Hultqvist har länge drivit frågan om vårt allvarliga underskott i utbudet av egen försvarsförmåga.

– de har varnat för Rysslands voluminösa och kvalitativa upprustning
– de har anslutit sig till försvarsberedningens slutsatser om hotbild och behov
– de har slitit med att väcka uppmärksamhet om det nya yrkesförsvarets personalproblem
– de vill öka försvarsmaktens öppenhet gentemot alllmänheten och politiken
– de vill främja en trygg och stabil folkförankring hos den svenska allmänheten om de hotbilder vi numera verkar gentemot
– de har båda bifallit förslaget om avtalet med Nato – som efter inbjudan från Sverige – kan använda svenskt territorium under övningar, kriser och krig.

Detta samförstånd är i huvudsak mycket positivt. Det är ett samförstånd som gynnar och påskyndar de åtgärder som syftar till utforma ett försvar som åter kan försvara Sverige, med åtminstone vissa, rentav flera, operationsområden. Som framgår av statsminister Löfvens (s) regeringsförklaring är våra förutsättningar att ta emot stöd en vital del i försvaret av Sverige. “Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt”. Ett perspektiv av verkligheten som inte enbart de båda synes överens om, utan även (mp).

Om denna pragmatiska hållning kan ses som ett avstamp för vidare samarbete så finns det hopp om att försvaret efterhand kan återfå förmåga, men det förutsätter politisk vilja.

En vilja som även må innefatta (mp). En sådan vilja att genomföra försvarsberedningens inriktning och innehåll har uttryckts gemensamt av (s) och (mp) under samtalen om inriktandet av regeringens olika politikområden och nu senast i regeringsförklaringen.

Återstår dock frågan om hur (mp) till syvende och sidst ställer sig till den specifika frågan om att Nato ges möjlighet att använda svenskt territorium under övningar, kriser och krig.

I realiteten har vi sedan kalla krigets dagar haft omfattande såväl plansamarbete som övningsverksamhet. Även om denna verksamhet avtog något under 1970-80-talets politiska retorik så har vi sedan 1990-talet under alltmer öppna former utvecklat såväl samverkan under internationella missioner som senare och närmare i nutiden även med övningar i vårt omedelbara operationsområde. Det finns i realiteten enbart en vän – Nato – som klarar av att ge oss stöd, men det förutsätter bortom politisk vilja att vi klarar av att återigen ta emot ett sådant stöd. Där är vi inte i dag och inte heller i morgon. Det kommer att ta tid. Betydligt längre tid än vad det tog att för femton år sedan avhända oss förmågan att ta emot stöd.

Stridsparet Widman och Hultqvist är en bra början. Stridsparet är ju den minsta enhet där eld och rörelse kan samordnas. Det är helt enkelt den minsta enhet som kan kombinera stridens grunder, eld, rörelse och skydd. Ett stridspar är enligt praktiken lika effektiv som fyra soldater som uppträder individuellt. Våra förhoppningar på stridsparet är höga, med all rätt. Deras mission är vital för försvaret av vårt land.

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s