Hitåt, Ditåt och Mittåt i försvarsfrågan

“Den 15 maj 2014, dagen då spelteori och valtaktik innebar att Sverige vände ryggen åt den europeiska säkerhetspolitiska verkligheten.”

Var det så!?

Hitåt och Ditåt bör slutligen föranleda ett Mittåt

Låt oss inledningsvis konstatera att:
– vårt försvar behöver öka sin operativa förmåga
– vårt försvar och förutsättningarna i den nära operationsmiljön förutsätter långtgående förberedelser för att såväl ta emot som ge stöd
– det krävs betydande resurser utöver det som hittills har föreslagits i det offentliga samtalet
– resurserna behöver tillföras omgående men enligt principen de skall mätta exakt men inte övergöda i frossa
– en resursökning må i närtid möta försvarets uppdämda behov av utbildning och övning
– materielanskaffning ska göras utifrån försvarets och inte försvarsindustrins behov
– försvaret av vår suveränitet kan inte vara beroende av svårtydbara och föränderliga nyckfulla hotbilder.
– våra förmågor bör vara relativt anpassade efter den förmåga som finns i vår omvärld, i vår omedelbara operationsmiljö.
– vi av säkerhets- och försvarspolitiska skäl bör ha förmågor att agera såväl här i vårt nära operationsområde som där vi också har säkerhetspolitiska indirekta och direkta intressen (försvar och expedition är kommunicerande kärl)
– vårt försvar behöver en tydlig identitet och självbild.

Insikten att förmågor tar tid att bygga och att avsikter kan förändras över en natt bör inympas i vår fortsatta försvars- och säkerhetspolitiska identitet och självbild. Hitåt och Ditåt bör slutligen föranleda ett Mittåt.

Hitåt

Öka den operativa förmågan nu!

Den enskilt mest betydelsefulla slutsatsen i Försvarsberedningens slutrapport -Försvaret av Sverige – är att den operativa förmågan behöver ökas.

Realpolitik och värderingar

Denna slutsats skall ses mot bakgrund av förändrade realpolitiska förhållanden i vår omvärld och ett ifrågasättande från vår omvärld av de värderingar, demokrati och mänskliga rättigheter, som vi anser som vitala i ett inkluderande samhällsbygge.

Det gäller framförallt den ryska aggressionen mot Ukraina, ökat beroende av våra flöden och noder, socioekonomiska förändringar till följd av globaliseringen, konfliktytor med kulturell fond, war-lordism, failed states tillsammans med ekonomiska och ekologiska problem, utmaningar och möjligheter. Dessa och andra utmaningar kommer ställa höga krav på beslutsfattande och krishantering.

Framförallt höga krav på att en omedelbar mental men också efterhand närvaro i vitala skeenden. Rörlig, asymmetriskt buren och avgränsad precist riktad maktprojicering mot flöden och noder blir alltmer en väsentlig del av säkerhets- och försvarspolitiska överväganden.

Det handlar förstås också om grundläggande skillnader i värderingar. Länder som Kina och Ryssland ifrågasätter de värderingar som bl.a. medlemsländerna inom Europeiska unionen funnit formell enighet om och eventuellt en gemensam identitet kring. Till dessa värderingar hör t.ex. demokrati och mänskliga rättigheter, men också en stark tilltro, inte alltid omsatt i praktisk handling, till den internationella rättsordningen.

Försvarsberedningen skriver att “Ryssland eftersträvar en internationell ordning med flera maktcentra där Ryssland vill vara ett. Att vara en stormakt är av stor vikt för den ryska politiska ledningen och för dess legitimitet inom landet”.

I begreppet stormakt ingår förstås, precis som för alla sammanslutningar; en värderingsgrund, en självbild och en/flera identitet/identiteter. Men stormakt är de först den dagen när omvärlden ser och förstår innehållet i värderingsgrund, självbild och identitet. Något vi nu börjar göra, med besked, vad gäller vår granne Ryssland.

Fall Ryssland reglar av

För att kunna hantera denna utveckling i en föränderlig värld måste den svenska försvars- och säkerhetspolitiken medge en öppenhet för att möta en kombination av fragmenterade händelser präglade av subversion och diversion och kirurgiskt precist snittade hot med i förlängningen maktprojiceringar och direkta angrepp.

Angrepp som kanske första hand syftar till att under en period låna vårt territorium i syfte att åstadkomma andra reala vinster. En sådan kan t.ex. handla om att genom offensiva avgränsade operationer i Öresund och på Gotland i ett tidigt skede regla av operationsmiljön i Östersjön i syfte att konkret hindra Nato från att deployera stöd till ett Baltikum som utsätts för en begränsad rysk annektering.

Med de resurser Sverige i dag förfogar över så skulle vi trots fungerande inhämtning av ypperlig kvalité inte ha förmåga att verka utifrån denna kvalité i inhämtningen. Vi kommer sannolikt varken komma i närheten av vare sig fördröjning eller avvärjningsstrid ännu mindre kommer vi att kunna slå en motståndare. Möjligen skulle vi efter något dygn bedriva störstrid på djupet av vårt eget avgränsade territorium. En slags taktiskt inverterad och politiskt perverterad störstrid.

Sannolikare är att vi skulle befinna oss i ett fullbordat faktum där vi tvingas förhålla oss till en redan överspelad möjlighet. Vi kommer i en sådan situation erbjudas villkoren: låna ut, sitt still och ni får tillbaka ert territorium när vi är klara i Baltikum. En kirurgisk operation där kugghjulen låser fast för alla utom för Putin. I ett sådant läge kommer det förstås bli ytterligt svårt för Nato att ens nå fram till Baltikum.

Vi är beroende av Nato och Nato är beroende av oss i vårt nära operationsområde.

Vi har i dag en sitution där vi är beroende av långtgående planerad, förberedd och övad samverkan genom samarbete med eller medlemskap i Nato. Det intressanta är förstås att motsatsen också gäller. Nato är beroende av nära samverkan med Sverige (och förstås Finland) för att kunna fullgöra sina åtaganden gentemot de baltiska medlemmarna.

Detta faktum tål naturligtvis att begrundas i diskussioner om hur samarbetet med Nato skall formaliseras. Ska samarbetet återigen liksom under kalla kriget enbart bygga på ett långtgående underrrättelsesamarbete och färdigställandeplaner för mottagande av stöd men den här gången där en allmänhet är fullt införstådda med att samarbetet existerar? Eller ska vi ta klivet vidare in i ett medlemskap?

Oavsett vilket vägval vi gör är vi beroende av varandra. Det innebär att oavsett vad som sker i medlemskapsfrågan så behöver vi t.ex. omedelbart påbörja en genomgripande planering av och konkreta förberedelser för var och hur deployering kan och ska ske. Det är mot denna fond av ingångsvärden som bl.a. Försvarsberedningens åtgärdsförslag bör skärskådas.

Ambitionen

I stort finns det en samsyn på att satsningar bör göras på olika materielprojekt, på förbands- och övningsverksamhet och på höjd incidentberedskap. Den enskilt mest betydelsefulla slutsatsen är att den operativa förmågan behöver ökas, bl.a. genom införandet av en ny grundutbildning på sannolikt nio månader. Vidare föreslår Försvarsberedningen krav på ökad tillgänglighet och beredskap samt ökad förmåga i krigsförbanden. Försvarsberedningen bedömer även att förbandsverksamheten bör förstärkas successivt. Försvarsberedningen föreslår även att hemvärnsförbandens tillgänglighet i fredstid ska öka. Föga överrraskande föreslås även att planeringen för det civila försvaret återupptas. Försvarsberedningen vill även att samarbetet med andra länder och organisationer skall öka. I sammanhanget nämns också behovet av att utreda gemensamma förband med andra nordiska och baltiska länder, liksom en gemensam svensk-finländsk marin styrka i Östersjön.

Brigader

Försvarsberedningen anser “att möjligheterna att organisera huvuddelen av arméstridskrafterna i brigadstruktur ska analyseras.” Mer konkret kan det innebära att arméns sju bataljonstridsgrupper samt marinens amfibiebataljon avvecklas. Dessa är lätta infanteriförband som inte längre fyller ut kostymen i den nya mer nationella inriktningen. I stället återskapas två armébrigader. Äntligen brigader! En helt nödvändig början. Därmed kommer som av en händelse också arméns samtliga stridsvagnar förmodligen till användning. Med brigaden får vi återigen tyngre förband som kan möta och i ett avgränsad operationsområde slå en kvalificerad motståndare. Men det är förstås avgörande att brigaderna karaktäriseras av synnerligen hög rörlighet.

Alternativet är annars minst åtta till till tolv brigader med mindre rörlighet och större tröghet i förmågan att deployera inom våra gränser. Kravet på förmåga att leda brigad har funnits sedan 2009. Efterhand kan det alltså bli aktuellt att öva med gripbara brigader. För första gången sedan Kongo i början av 2000-talet får nu alltså våra högsta militära chefer en möjlighet att mer konkret öva (i Kongo strid) ledning av brigad. Vidare blir amfiebataljonen ett specialiserat sjömobilt förband.

Ett kritiskt moment är förstås att Gotland nu kommer att försvaras av moderna sjömålsrobotar. Det blir ingen Garnison på ön, men väl en utvecklad mottagandeverksamhet utöver redan tillgängliga hemvärnsförband. Vid en eventuell projicering mot Gotland med avregling så kommer vi under de inledande dygnen ha mycket svårt att tillföra militärt stöd. Försvaret av Gotland måste vara trovärdigt utan att samtidigt bli en sitting duck. Möjligen kan vi nu efterhand få se en ändamålsenlig avvägning i denna del.

Flyg och marinförband

Mot bakgrund av bl.a. de ryska påskflygningarna 2013 betonar beredningen vikten av omedelbart tillgängliga flyg- och marinförband redan i fred. En lätt fläkt av nostalgi över dåtidens incidentberedskap drar förbi. Att upprätthålla motsvarande beredskap med en bråkdel av de stridsflyg vi hade då är kanske inte möjligt trots delvis kompensatorisk teknik och metodutveckling. Det är väsentligt att vi i förhållande till ett Ryssland som alltmer agerar utifrån maktprojektion visar att vår vilja är god och vår förmåga är på stadig kraftfull tillväxt. Att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och där flyg- och marinförband är omedelbart tillgängliga redan i fred sänder förstås ett väsentligt budskap direkt till Ryssland.

Samordnade militära övningar

Detsamma gäller förstås vår vilja och förmåga att genomföra fullskaliga militära övningar i strategiskt viktiga områden som Stockholm, Gotland och Östersjön.

Ersätt GMU med en sammanhållen grundutbildning

Beredningen vill avskaffa GMU och istället ha en sammanhållen grund- och soldatutbildning på nio-tolv månader. Det påminner åtminstone i sitt skal om det system vi hade under värnpliktstiden, även om det nu är frivilligt. Vi lär nu få se en utveckling mot en svensk lagomkompromiss med en ändamålsenlig mix av fast anställd personal/soldater och värnpliktiga.

Plocka från hyllan kompletteras med egen tillverkning

Den nu prövade modellen med att plocka materiel från hyllan, dvs ofta från andra länder verkar ju rationell och rimlig men kommer nu åter att kompletteras i större utsträckning av materiel från svensk industri. Flyg- och ubåtsindustrin är de som först kan teckna nya order.

Två slutsatser

Så långt kan vi alltså dra i huvudsak två slutsatser:

– Vi har nu åter en mer realistisk syn på vår omvärld. Vi bygger inte vårt försvar i relation till det stora undantaget utan istället i relation till vår omvärlds förmåga. Visserligen fortfarande med en bedömning av avsikt och hot. Men det verksr infinna sig en insikt att vi över tiden och här och nu måste ha en hotbildsoberoende förmåga. En förmåga som korresponderar relativt mot förmågan i vårt operationsområde.
– Vi påbörjar nu en återhämtning av vår förmåga. Det är förstås lätt att i slentrian hävda att vi återgår i läge kalla kriget. Det tarvar en egen analys och lämnas därhän här, men vi kan notera vissa avgörande skillnader på övergripande systemnivå.

Samarbete deployering hög operativ förmåga tröskeleffekt

Förutom en i många avseenden förändrad omvärld så bör vi nu lyfta fram:

– det i dag i allt väsentligt öppna och nära samarbetet med våra partners från kalla kriget (detta inkluderar självklart även Finland där vi under det kalla kriget bl.a. hade ett väl utvecklat och ytterst hemligt samarbete kring flygstridskrafterna)
– vårt absoluta behov av långtgående färdigheter att ta emot ett omfattande stöd för omedelbara insatser vilka syftar till att avskräcka och vid behov motverka en motståndares möjligheter att regla av Östersjön med mål de baltiska staterna
– behovet av synnerligen hög operativ förmåga med rörlighet och tillgänglighet här och nu för stora delar av Försvarsmakten
– tröskeleffekt som tankelinje.

I huvudsak överens

I huvudsak synes politiken vara överens om att vända den nedåtgående trend för försvaret som pågått i snart 20 år. Det är inte en återgång eller återställare, utan en vilja att bygga vidare på de erfarenheter som vunnits över dessa oerhört händelserika år. Det är en fortsättning av den inriktning som kännetecknar 2009 års inriktningsbeslut. Det är en förståelse för Försvarsmaktens operativa förmåga måste öka väsentligt här och nu.

En vilja utan resurser är bara en vilja

Det ställer förstås krav på resurser. Inte en övergödning som inte går att omsätta i närtid, utan en väl avvägd förstärkning som ökar succesivt i en slags multiplikatoreffekt. En jämn mättnadseffekt förutsätter exakt rätt tillväxt.

Ditåt

En försvarsberednings syfte är inte i första hand att att nå fram till överenskommelser kring finansieringen av lämnade förslag. Sedan försvarsberedningarna och försvarsbesluten i slutet av 1960-talet har oenighet i olika avseenden varit huvudregeln. Det är nog bra att ha det i åtanke. Vi tenderar ju att se vår historia i antingen allt vackrare kulörer eller så svartmålar vi den digitalt ju längre bort i tiden vi refererar.

Borgfred förr

Det är sant att det fanns en borgfred i försvarskommitteerna och försvarsbesluten från andra världskriget och fram till år 1968. Sovjets och sedermera Warszawapaktens insatser i Warszawa, Berlin, Budapest och Prag under perioden 1948-1968 bidrog förstås till en fortsatt enighet i våra försvarskommitteer. Men också det stora materielkapital som upprustningen 1936-1948 (och som delvis fortsatte in i början av 1960-talet) innebar desarmerade delvis eventuella tänkbara konflikter om resurstilldelningen.

Reformkrav i välfärden och förändrad hotbild bidrog till oenighet

Först under det mer aktivistiska slutet på 1960-talet så började på allvar ifrågasättandena av försvarets resurstilldelning. Detta hade förstås också sin grund i – då liksom i dag – tänkbara alternativa
användningsområden. I början av 1970-talet accelerade ytterligare resursbehoven till de stora välfärdsreformer som politiken hade utlovat och som medborgarna självklart förväntade sig. Kampen om resurser tilltog. Åren 1936-1968 var ett undantag i försvarspolitiken.

Rysk aggression förändrar förutsättningarna – ökad enighet förväntas

Men en omständighet som avviker från kalla krigets år efter försvarsbeslutet 1968 är förstås den ryska aggressionen och annekteringen av Ukraina och de implikationer denna för med sig i synen på och betydelsen av internationell rätt m.m. Det är förmodligen inte orimligt att som medborgare förvänta sig stor enighet och samsyn när läget i vår nära omvärld förändrar sig till det sämre. Vi har konstaterat att denna samsyn i allt väsentligt återfinns i sakfrågan såväl i bedömning av hot, avsikt och förmåga som i vad som bör tillföras vårt försvar. Det hade förstås varit en kraftfull signal till vår omvärld om även enighet hade kunnat uppnåtts för finansieringen av vårt försvars fortsatta utveckling. Varför då?

Jo även vår möjliga motståndare, men även våra vänner i omvärlden inser att god spänstig vilja är en sak och om den inte följs av handling så är den bara en vacker vilja och intet annat än just en vacker vilja. Vår möjliga moståndare och våra grannar inser förstås detta eftersom de själva brottas med likadana överväganden kring resurser. Det är helt enkelt inte någon märkvärdig ekvation att lösa ut.

Resursfrågans vikt

I sak föll förhandlingarna på olika syn i frågan om nivån på den resurstilldelning som skall öka Försvarsmaktens tillväxt t.o.m. år 2018 samt hur finansieringen av denna skall ske. Socialdemokraterna vill å ena sidan lägga 900 miljoner kronor mer än Moderaterna under perioden till år 2018. Moderaterna ville å andra sidan inte acceptera den finansiering som föreslogs. Det handlar i huvudsak om ett nu-perspektiv där nivån på resurstilldelningen direkt styr Försvarsmakten operativa förmåga i närtid, enligt här och nu doktrinen.

Ett rejält gap mellan resurstilldelning och accelererande behov

Hittills har regeringen utlovat 5.5 miljarder men tidigast om tio år efter tre allmänna val och ytterligare två försvarsberedningar. Det innebar endast en mager hoprafsad miljard för hela perioden 2014-2018. Samtidigt kvarstår en kontraproduktiv personalbesparing på en halv miljard, det s.k. regeringsbeslut 5. Men enbart materiel- och utbildningsbehov (ca 30-50 miljarder respektive 13 miljarder) övergår vida de eventuellt tillförda medlen på 28 miljarder tom 2024.

En fortsatt minskad andel av BNP

Satsningen motsvarade i princip en inflationsuppräkning samt innebar en minskning av försvarsutgifternas andel av BNP. I år utgör försvarsutgifternas andel av BNP 1,23 procent. År 2018 beräknas, enligt Ekonomistyrnings- verket, motsvarande siffra bli 1,16 procent, inklusive den föreslagna satsningen.

Spelteori och valtaktik bortom våra gemensamma intressen

Den 15 maj år 2014, är nog trots allt en dag som i historieskrivningen har goda möjligheter att bli ihågkommen som den dag då kortsiktig spelteori och valpartitaktik fick företräde framför verkan i målet och försvaret av vårt land. Det yttersta beviset på att valpartitaktik har kommit att överskugga våra samlade nationella intressen.

Om vi inte ens kan enas i orostider finns det då något gemensamt kvar?

Om vi inte kan enas en dag som denna med den svåra säkerhetspolitiska situation vi har i vår omedelbara europeiska närhet, då är vi på väg i ett rejält kliv ut över den kant där ett avgrundsdjupt hål av medborgarens misstro, egoism och apati öppnar sig. Det är den gräns där allt färre av oss fortsättningsvis tror på att politik är ett verktyg för att åstadkomma gemensam nytta. Försvaret av vårt land och våra värderingar är nämligen en grundläggande gemensam nytta och därmed ett gemensamt intresse.

Ser vi framför oss individer som har gått vilse i sin egen fiffighet och taktikstuga? Vårt land utgörs av oss alla tillsammans. Våra värderingar om mänskliga rättigheter och demokrati, om allas lika värde måste vi alla försvara tillsammans. Ibland kräver försvaret av dessa värderingar och denna allmännytta att vi ger avkall på en del av vår egen bekvämlighet, vår egen egoistiska nytta och ibland våra egna kortsiktiga karriärmål. För en ledare av ett land innebär motsvarande förhållningssätt att sätta medborgarnyttan före det egna välbefinnandet och kanske framförallt partiets egennytta.

Låt oss kika in i vår egen historia

Gärningen är den bästa agitatorn

“Gärningen är den bästa agitatorn. Ju större ansvar dess färre överord” formulerade sig Sveriges statsminister Per Albin Hansson den 23 september 1940 i ett allmänpolitiskt tal mitt under ett våldsamt förödande världskrig där nazi-tysk trupp avancerade på i princip samtliga fronter. Ett Europa med närmiljöer som helt dominerades av Hitler och nazi-Tyskland. Det återstod en månad till den första tydligare vändpunkten under andra världskriget, dvs slaget vid El Alamein de avgörande dagarna 23 oktober – 3 november 1942. Vid den här tidpunkten återstod det även 11 månader till att Sverige i augusti 1943 kunde avsluta utlånandet av svenskt territorium till Nazi-Tyskland, bl.a. transiteringen av tysk trupp, ca 2 miljoner soldater på svensk järnväg och lejd av svensk järnmalm till nazi-Tyskland. Sommaren 1943 var Sverige en bra bit på vägen i vår upprustning vilken enligt plan skulle vara klar 1947/48. Sommaren 1943 var vi äntligen tillräckligt starka för att såväl avvisa tyska krav på fortsatt utlånande av svenskt territorium och svenska noder och flöden.

En försvarskommission med örat mot marken

År 1930 tillsattes en försvarskommission med uppgift att föreslå fortsatta omfattande nedskärningar av det svenska försvaret. Det var en fortsättning på de nedskärningar som hade påbörjats redan år 1925. År 1935 var Sverige följdriktigt i stort sett avrustat. Men istället för fortsatta nedskärningar föreslogs en kraftfull upprustning. Självklart fanns det oenighet i detaljerna. Visst fanns det de som ville satsa ännu mer. Men enigheten var betydligt större än oenigheten. Volymerna på upprustningen var i grunden synnerligen omfattande. Orsaken var det förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa efter att Hitler hade övertagit makten i Tyskland några år tidigare. Denna förändrade bedömning i försvarskommissionen kom i ett tidigt läge strax efter Hitlers tillträde. Hitler hade sedan 1933 i huvudsak fokuserat på att inympa och säkra sin personliga och nazismens absoluta makt i nazi-Tyskland. Under år 1935 och 1936 vidgades aktiviteterna något och Saar-området och Rehnlandet återmilitariserades. Vidare gavs direkt militärt stöd åt Franco och fascisterna i det spanska inbördeskriget. Ett krig som bl.a. användes som övningsyta för Luftwaffe. En övningsyta som var detsamma som intensiva terrorbombningar av civila mål. Men, hittills hade inga ockupationer, annekteringar eller andra former av invasioner utförts mot kringliggande grannländer.

Framsynt regeringsbeslut trots allt

Ändå valde regeringen i 1936 års försvarsbeslut att föreslå en inriktning med åtgärder för att kunna möta ett hot inom tio år. Upprustningsprogrammet skulle vara helt klart 1 januari 1947. Vitala förstärkningar skulle dock ske betydligt tidigare. Efter nazi-Tysklands ockupation av Sudet och annekteringen av Österrike påskyndades de svenska försvarsberedelserna ytterligare.

Men självklart uppstod flera flaskhalsar, bl.a. tillgången på materiel och personal. En trång systempassage var att försvaret och industrin inte hann med att använda de resurser som anslogs, särskilt efter 1938. En annan avgörande brist var avsaknaden av officerare samt värnpliktiga, då den s.k. kategoriklyvningen innebar att ett stort antal värnpliktiga var outbildade 1939/40. Eftersom försvaret hade avrustats in absurdum så fanns det inte förutsättningar att snabbt växla upp volym och kvalitet. Men vilja och handling kom relativt snabbt att verka i samma riktning, dvs insatser för att kraftigt öka förmågan att värna vårt lands suveränitet såväl mot en invasion som maktprojicering mot våra vitala flöden och noder.

För 80 år sedan när läget i Europa på många vis uppvisade tecken på en kraftig destabilisering så påbörjades en samlad gemensam rustning av det svenska försvaret. Då mot en säkerhetspolitisk fond i Europa som har många likheter med dagens såväl säkerhetspolitiska skeenden som inrikespolitiska händelser med en kraftig tillväxt av extrema rörelser, hög arbetslöshet, etc. Dock hade, märk väl, nazi-Tyskland inte ännu inlett någon ockupation av ett annats lands territorium i Europa. Ändå insåg dåtidens politiker och politiska partier att klockan klämtade. Mycket riktigt runt hörnet låg apeasement och “peace in our time” och väntade på att brisera i Sudetfrågan.

Undantaget som kom efter kriget

Då en ny ordning

I efterkrigsordningen kom vi att efterhand vänja oss vid en ny ordning. Ett undantag från den verklighet som existerade i världen utanför Europa. Dels ett undantag under det kalla kriget. Ett undantag som präglades av det skydd som USAs stålmantel erbjöd Västeuropa. Dels ett undantag efter det kalla kriget där ett försvagat Ryssland åter fick oss att tro på den eviga freden. I den första delen var det maktbalans och internationella avtal som skulle garantera freden och i den andra perioden var det i huvudsak internationella avtal och ömsesidiga förtroendeskapande åtgärder som skulle garantera freden.

Code of conduct

Tre grundstenar blev efterhand vårt rättesnöre och moralkod:
-FN-stadgan från 1945
– Helsingforsdeklarationen från 1975
– Parisstadgan från 1990

I samtliga dessa grundstenar framhålls principer om en stats suveränitet och integritet skall garanteras och att säkerheten är jämlik för alla länder. Ingen stat har rätt t.ex. att använda våld mot en annan stat i syfte att förändra gränser etc. I Parisstadgan betonas också att de undertecknande staterna “fully recognize the freedom of States to choose their own security arrangements”. Det här är förstås självklara code of conducts i vår tid. Men är de egentligen det. Behöver de inte garanteras? Behöver de inte vaktas och värnas? Behöver de inte försvaras? Så länge de avtalande staterna har gemensamma intressen så behövs förmodligen få externa incitament för att principerna skall implementeras, men vad händer den dagen då intressena divergerar?

Ukrainas rätt utlöste rysk aggression

Ja, kom ihåg att det var Ukrainas vilja att underteckna ett associationsavtal med EU som utlöste den ryska reaktionen med diversion, subversion och slutligen annektering av Krim. När nu diversionen och subversionen fortsätter i östra Ukraina så är det uppenbart att vi på kort tid har förflyttats från en förutsägbar starkt avtalsreglerad säkerhetspolitisk miljö till en förändrad sådan med i realiteten nya – eller snarare – nygamla spelregler.

“där de starka gör vad de vill och de svaga gör vad de måste”

Dessa spelregler innebär att de starka gör vad de vill och de svaga gör vad de måste. Det är principer som uttrycktes redan för 2400 år sedan i det Peloponnesiska kriget. Självklart kan vi inte acceptera detta civilisationssammanbrott. Vi kan bättre än så.

Men det kräver att vi är realister och inser att vi behöver kunna skydda oss själva, i samverkan med andra. Men samverkan innebär ingen frisedel från egen förmåga och eget försvar. Samverkan utgår från ömsesidigt förtroende där relativt insatt resurs ger relativ integritet och inflytande.

Mittåt

Försvar av Sverige och vid behov även expeditionskår.

Vi behöver komma bort från de politiska spekulationerna, kapitalförstörelsen av användbar materiel och kompetent personal och hattandet mellan olika hotbilder som svälter bort försvaret samt de tvära kasten mellan olika inriktningar vilka synes delvis ha utgått från en existensångest. En ångest under perioden 1990-2009 över hur vi skulle kunna behålla åtminstone resterna av ett försvar, utifall att det skulle behövas i en roll som Försvarsmakt snarare än expeditionskår. Men behöver vi välja? Vi behöver en rejäl bas och grund i det nationella försvaret med hög operativ förmåga och vi behöver den träning och motivation som expeditionskåren också ger. Då har vi inte ens belyst den säkerhetspolitiska cred som vårt internationella engagemang har givit och ger Sverige. Men inte enbart det. Vid varje given stund måste Försvarsmakten kunna uppbåda politiskt intresse så visst finns det en grund i existensångesten som drivkraft. Men egentligen är ångesten onödig. Om inte förr så vet fler i dag att vi behöver Försvarsmakten för en rad olika uppgifter. Den är motiverad utifrån många olika aspekter.

Identitet och självbild kombinerad med relativ förmåga är nycklar.

Den viktigaste slutsatsen efter dessa 18 år av nedrustning gränsande till avrustning, om-inriktningar ytterst motiverade av existensångest syftande till att behålla någon form av försvarskärna, satsningar som genomgående varit halveringar, m.m. borde vara att i fortsättningen skall försvaret av vår suveränitet inte vara beroende av svårtydbara och föränderliga nyckfulla hotbilder. Vårt försvar behöver en tydlig identitet och en god självbild. En del i denna självbild och identitet är att styra försvaret till förmågor som är relativt anpassade efter de intressen och förmågor som finns i vår omvärld, såväl här som där.

Hitåt och Ditåt bör slutligen föranleda ett Mittåt.

Låt oss sammanfatta i ett mittåt att:
– vårt försvar behöver öka sin operativa förmåga
– vårt försvar och förutsättningarna i den nära operationsmiljön förutsätter långtgående förberedelser för att såväl ta emot som ge stöd
– det krävs betydande resurser utöver det som hittills har föreslagits i det offentliga samtalet
– resurserna behöver tillföras omgående men enligt principen de skall mätta exakt men inte övergöda i frossa
– en resursökning må i närtid möta försvarets uppdämda behov av utbildning och övning
– materielanskaffning ska göras utifrån försvarets och inte försvarsindustrins behov
– försvaret av vår suveränitet inte kan vara beroende av svårtydbara och föränderliga nyckfulla hotbilder.
– våra förmågor bör vara relativt anpassade efter den förmåga som finns i vår omvärld, i vår omedelbara operationsmiljö.
– vi av säkerhets- och försvarspolitiska skäl bör ha förmågor att agera såväl här i vårt nära operationsområde som där vi också har säkerhetspolitiska indirekta och direkta intressen (försvar och expedition är kommunicerande kärl)
– vårt försvar behöver en tydlig identitet och självbild.

Insikten att förmågor tar tid att bygga och att avsikter kan förändras över en natt bör inympas i vår fortsatta försvars- och säkerhetspolitiska identitet och självbild. Hitåt och Ditåt bör slutligen föranleda ett Mittåt.

För övrigt bör samarbetet Finland-Sverige intensifieras och ges ytterligare fokus och innehåll. Där finns en reell potential att åstadkomma multiplikatoreffekt i vår förmåga att dels försvara vårt nära operationsområde dels fortsätta att utveckla vårt samarbete i de internationella insatserna.

Läs mer:

Ett misslyckande

http://www.di.se/artiklar/2014/5/16/ledare-ett-misslyckande-ska-kallas-ett-misslyckande/

En finsk-svensk försvarspakt

http://fmashiri.wordpress.com/2014/05/16/storebror-och-lillebror-del-2-en-finsk-svensk-forsvarspakt/

Uppgraderat men underfinansierat

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article18896658.ab

Flygvapenövning 14

http://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/flygvapenovning-2014/

Bjäbb är inte vad försvaret behöver

http://www.expressen.se/ledare/bjabb-ar-inte-vad-forsvaret-behover/

Natoövningen Steadfast Javelin 1

http://www.atlanticcouncil.org/blogs/natosource/nato-launches-multinational-military-exercise-to-defend-estonia

Ovärdigt gräl om försvaret

http://mobil.folkbladet.se/nyheter/ovardigt_gral_om_forsvaret/6960111

Om vem som ska göra de militärstrategiska valen.

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/06/gastinlagg-militarstrategiska.html?m=1

Mikael Odenberg talar klarspråk i försvarsfrågan

http://magasinetneo.se/artiklar/de-later-som-bagdad-bob/

Baltops

http://mobil.svd.se/3658052.ece

Framtidens svenska vapen

http://mobil.svd.se/3546024.ece

Framtidens försvar – Johan Wiktorin

http://kkrva.se/forsvarsberedningens-oden-aventyr-epilog-svensk-forsvarspolitik-mot-20-talet/

Inför Almedalen 1 – Skipper

http://navyskipper.blogspot.se/2014/06/infor-almedalen-1-en-sakerhetspolitisk.html?m=1

Inför Almedalen 2 – Skipper

http://navyskipper.blogspot.se/2014/06/infor-almedalen-2-politisk-pajkastning.html?spref=tw&m=1

Överste Anders Emanuelsson – inför allmän och könsneutral medborgarplikt

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/anders-emanuelson-tidigare-overste-infor-allman-och-konsneutral-medborgarplik/

Ska Sverige leta vapen på blocket? – Herman Lindqvist

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article19450010.ab

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy, Democracy and Human Rights, Management. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s