Jag har nog aldrig mött en lycklig terrorist

Tankar med Nasir

– Jag har nog aldrig mött en lycklig terrorist!

Vilandes med armarna på fåtöljens armstöd lägger jag ned mitt anteckningshäfte och min ballografpenna i knät och byter ställning på fötterna som nästan har somnat. Jag utbyter en blick med min kollega som för stunden också verkar smaka av Nasirs ord. Reflekterande över Nasirs ord masserar jag samtidigt min panna långsamt prövande med mina fingrar. Några år tidigare i Warszawa år 2003 hade jag lyssnat till ett liknande uttryck uttalat av en f.d. CIA-operatör och vid tidpunkten stationschef i Italien, fast då fällde hon orden att ”en lycklig människa är den enda människa vi inte kan rekrytera till förräderi”.

– Är du lycklig Nasir?

Svaret kom direkt, som den gör när frågan är förväntad, tanken har grubblats på under lång tid och svaret har slipats och putsats klart i sina detaljer.

– Nej och ja!

En stunds tystnad och eftertanke. Nej självklart, ingen är lycklig hela tiden tänker jag för mig själv medan jag fäster blicken i den nära horisonten strax bortom gatan som skymtar där utanför mötesrummets nästan genomskinliga gardiner. Jag reflekterar över hur en miljonstad som Jakarta med allt sitt ständigt brusande folkvimmel kan vara så annorlunda tyst och ödslig just utanför denna byggnad på just denna gata. Kontraster och nyanser. Som så ofta dessa kontraster och nyanser. Jag funderar på nyanserna. Det finns något annat subtilt – ett budskap, en berättelse om en framtid – där bakom Nasirs svar. Det är ett svar med en markerad betoning där nej är igår och i dag, medan ja avser i morgon.

– Förklara!

– Du förstår vad jag menar eller hur?

– Kanske, jag är osäker. Men förklara med dina ord.

Efter en stunds tystnad och med väl utvalda prövade ord fortsätter Nasir vårt samtal. I stunden är det som om Nasir öppnat en dörr på glänt till ett annat rum. Ett rum med en helt annan utsmyckning och ett mer förfinat och mångtydigt innehåll. Ett rum vars inre konturer glider undan vid en närmare betraktelse. Ett rum som kan vara flera rum i ett eller rum bortom varandra.

– Som du vet ansvarade jag i Afghanistan för att träna bland andra de män som senare skulle komma att utföra dåden på Bali. Ni förlorade ju också medborgare på Bali, eller hur!?

Jag bekräftade Nasirs påstående med en långsam eftertänksam nick.

– Jag medverkade till att skapa träningslägret Hudabiya i Mindanaos djungel. Det läger där vi utbildade alltmer kompetenta soldater. Jemaah Islamiyas andlige ledare Ba’asyir utsåg mig till chef för utbildnings- och träningsavdelningen, Mantiki Three. Jag levde och verkade nära flera av de mest militanta. Min svåger var Mukhlas den huvudansvarige för planeringen och genomförandet av Balibombningarna.

Nasir såg på mig under tystnad. Som med en önskan om att jag skulle förstå att den hand jag hade hälsat på för några timmar sedan, att den stillsamma intelligenta och intellektuella människa jag nu samtalade med under servila och närmast akademiska former med reflektioner i stort och smått, han var inte bara en tidigare – med hans ord – soldat, utan hade också varit nära vän med och periodvis dagligen hälsat på, levt med, samtalat med och tränat de män som bl.a. hade mördat hundratals oskyldiga på Bali och på andra platser i regionen.

– Jag levde nära alla dessa i tanke, ord och handling. Vi förenades i samma bild av upplevda och återberättade orättvisor och ett oreserverat förnedrande förtryck. Inte bara jag och mina vänner utan min familj och mina vänners familjer. Detta var och är min verklighet.

– Det ”var och är din verklighet”? Du har hoppat av från JI. Du tar avstånd?

– Jag behöver inte förklara. Du förstår. Jag ser det på dig.

– Jag hör vad du säger Nasir, men jag är inte säker på att jag förstår vart du vill komma.

– Du förstår precis vad jag vill förmedla. Ja, jag har hoppat av, men min verklighet är densamma som tidigare. Precis samma verklighet som min omgivnings verklighet. Den har format mig och den fortsätter att forma nya generationer. Den var och är min motivation och den är och kommer att fortsätta vara nya generationers motivation. Den var min väg. Jag behövde inte gå in i något, jag var redan där. Andra är också där. De är födda och uppväxta där. Våra upplevelser är inte enbart upplevelser utan våra upplevelser är framförallt bekräftelser av de berättelser vi har lyssnat till under vår uppväxt. Berättelser som bekräftas av vår verklighet. Berättelserna ärvs. Mitt mål är detsamma, men mina medel har förändrats, eller rättare sagt. Jag har alltid tagit avstånd från våld som drabbar civila som barn och kvinnor, alltid. Jag har utbildat kompetenta soldater. Jag är en soldat. Soldater i min värld mördar inte kvinnor och barn. Vi mördar inte civila. Vi slåss för våra rättigheter.

– Så du tar avstånd från den tolkning av jihad som Abdullah Azzam förespråkar?

– Så kan du också beskriva det, ja

– Balibombningarna var ditt definierande ögonblick? När de soldater du hade tränat i Afghanistan visade sig vara ansvariga för Balibombningarna vad var din reaktion?

– Ja.

– Vad var din reaktion?

– Skam och skuld.

– Jag förstår.

– Men…

– Ja?

– Skam och skuld, men när polisen slutligen grep mig blev jag överraskad. De rubbade mina cirklar. Självklart var jag redan påverkad av det skedda, men det jag kom att utsättas för i häktet och under förhören gjorde att jag tappade fotfästet.

Nasir var nog inte förvirrad, men på något vis så verkar han fortfarande sex år efteråt betrakta händelserna med misstro. Som om det som skett egentligen inte alls ägt rum. Jag minns min reaktion väl, hur jag stålsatte mig och hur jag tänkte att: ”nu kommer vittnesbörden om tortyren, den stränga regimen i häktet, förnedringen av honom som människa såväl själsligt som kroppsligt och hur de slutligen knäckte honom…”. Jag lutade mig framåt i fåtöljen, tog ett djupt, dystert men tyst andetag och tömde min kopp med hyfsat mediokert och kallt kaffe. Jag tänkte, irrationellt, ”att det ska vara så ohemult svårt att få fram ett riktigt bra kaffe utanför Sverige? Särskilt med tanke på att kaffet odlas på präktigt avstånd från just våra kaffehak. Ja, förresten våra och våra!? Det genuina kaféet eller konditoriet finns knappt längre. I Stockholm gäller Vetekatten och Sturekatten samt en handfull kaféer, bl.a. ett vid Mariatorget vad det nu heter… Därtill, att få en vanlig kopp knegarkaffe på stående fot tar numera en evighet på grund av alla dessa Latte, Latte Macchiato, Espresso, Capuccino etc. som ska expedieras innan knegarkaffet…” Där återfördes jag ur min fundering av Nasir som satte ned sin kopp med ljummet vatten på bordet samtidigt som han misstroget skakade på sitt huvud. Vi sökte återigen ögonkontakt och jag förberedde mig på det värsta med att fråga:

– Vad hände?

– De visade mig värdighet och tålmodig respekt. De behandlade mig som en god muslim. De kunde vår gemensamma lära.

– Ja…
– De visste allt om mig. In i minsta detalj. Min bakgrund, mina motiv, mitt liv, mina mål, vad jag hade gjort, allt. I samma ögonblick flödade alla mina genom åren spretiga och svårförklarade tveksamheter samman till ett enda ställningstagande ”Jag är ansvarig inför gud. Jag måste stoppa dessa handlingar. Guds vilja är en annan. Jag måste börja med mig själv.”

– Men du gick ju inte från ledare till avhoppare på bara några dygn!?

– Nej. Inte alls.

– Jag hade nog under en längre tid alltmer tvivlat på våra metoder, framförallt när jag såg hur civila drabbades. Men det var ett tvivel som jag kunde tränga undan genom att påminnas om min uppväxt, genom att se mina medmänniskors villkor, genom att samtala med de mina, genom att tillhöra min grupp. Gruppen var viktigare än allt annat. Endast gud var större. När jag nu mötte en helt annan verklighet som inte motsvarande den bild jag hade av en av våra motståndare då insåg jag att nu kan jag göra ett val. Mitt mål är klart och med medlen som jag alltid stått upp för kan jag nu verka för inom ett samhälle som behandlar mig med respekt. Det är den rätta vägen i islams lära.

– Så dina vittnesmål som har bidragit till att bland andra fälla Bin Husin (bombkonstruktören Bali 2002) och Cholily (medverkan i Bali 2005), kändes inte det som förräderi mot saken och mot personerna?

– Nej, inte alls. De får en möjlighet att återvända till den rätta vägen. Jag leder dem återigen, även denna gång både indirekt och direkt, framförallt genom en berättelse. En delvis annan berättelse, men med samma mål. Jag mår bra. Jag har funnit min uppgift. Nu är jag i någon mening lycklig. Gud beskyddar mig.

Den påföljande natten sov jag sporadiskt. Jag vände och vred på Nasirs berättelse. ”Jag har aldrig mött en lycklig terrorist” och ”en lycklig människa är den enda människa vi inte kan rekrytera till förräderi”. Är de jämförbara? Kanske, kanske inte. Att vara uppfylld av sin tro – ideologisk eller religiös – ger mening åt existensen och kan vara en övertygelse som ger en inre motivation för olika handlingar. Där kan vi kanske tala om lycka!? Men om lager på lager av motivation dessutom innehåller självupplevda och återberättade berättelser om orättvisor och tillkortakommanden då kanske inte lycka är det som primärt leder individen in i extremism och terrorism. Ja de är nog ofta jämförbara men kanske inte alltid.

Låt oss sätta in Nasirs berättelse i ett större perspektiv, ett systemperspektiv där vi går från en av många individuella berättelser och via studier, utvärderingar, forskarrapporter, handlingsplaner och strategier närmar oss en mer generisk berättelse och förståelse, en systemförståelse. Extremismens som en given del av vårt samhälle.

Våldsbejakande extremism och terrorism – statens perspektiv

Det är angeläget att inledningsvis förstå att det finns stora skillnader mellan olika länders förhållningssätt till extremism och terrorism. En grundläggande sådan är förstås inte bara staters förhållningssätt utan även individers förhållningssätt och den är närmast av politiskfilosofisk art och handlar om att den enes terrorist kan vara den andres frihetskämpe. Det är en klassisk diskussion och diskurs som jag i huvudsak lämnar därhän i det fortsatta.

En annan grundläggande skillnad handlar om hur olika länder ser på gränsdragningen för säkerhetsmyndigheternas engagemang i enskilda individer och grupper. I vår miljö dras en gräns mellan extremism och våldsbejakande extremism, dvs. att uttrycka värderingar är en rättighet (så länge dessa inte innefattar hat riktat mot t.ex. minoriteter och därmed under vissa premisser kan definieras som hatbrott). Det är när denna värdering övergår till våldsbejakande extremism som staten engagerar sig.

En vanlig definition av våldsbejakande extremism är individer eller grupper som uppmanar till, försvarar, ursäktar eller på annat sätt manifesterar politiskt eller religiöst motiverade våldshandlingar och tydligt tar avstånd från grundläggande demokratiska värderingar. Säkerhetspolisen använder ordet extremism för att beskriva rörelser, ideologier eller individer som inte accepterar en demokratisk ordning. samhällsordning. Den grundläggande politiska normen, där politiska mål och samhällsförändringar kan påverkas genom politiken och uppnås genom demokratiska processer, accepteras inte. Extremism används också för att beskriva företeelsen där individer använder extrema metoder för att förändra samhället i önskad riktning. Våldsbejakande extremism förekommer både inom den politiska och religiösa sfären. De våldsbejakande extremistmiljöer som oftast refereras till i den svenska miljön utgörs av organisationer, nätverk, grupper eller individer med anknytning exempelvis till etablerade nätverk som har visat sig beredda att använda hot eller våld för att nå ideologiska syften. Det
finns också individer som inte formellt tillhör en extremistmiljö, men som kan agera på egen hand utifrån en extremistmiljös ideologi, så kallade ensamagerande våldsverkare. Säkerhetspolisen menar med ensamagerande de individer som inspireras av en ideologisk övertygelse, men där den ensamagerande inte är en del av ett nätverk eller annan sammanslutning kopplat till en extremistisk miljö.

För den som vill botanisera mer i ämnet avseende situationen i Sverige rekommenderas rapporterna Lokala Insatser mot våldsbejakande politisk extremism (Sveriges kommuner och landsting 2010), Våldsam politisk extremism (Säkerhetspolisen 2009), Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige (Säkerhetspolisen 2010), Avhopparverksamhet, (Ungdomsstyrelsen 2010), Förebyggande av våldsbejakande extremism i tredjeland, (Försvarshögskolan/CATS 2011) samt Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser(Ds 2014:4).

EU:s definition av terrorism är omsatt i svensk lag. Terrorism är en gärning som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om denna syftar till att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp, tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.

Låt oss fundera över individen och gruppen. Som framgår av samtalet med Nasir så finns det kognitiva öppningar för individer att närma sig den våldsbejakande extremismen och terrorismen. Ett vanligt sätt att formulera dessa öppningar är att beskriva individen som sårbar. I det fortsatta resonemanget ligger fokus på den våldsbejakande extremismen och våldsbejakande extremisten. Men även terrorismen och terroristen dras in resonemanget, givetvis därför att likheterna är omedelbara och stora dels vad gäller bakgrundsfaktorer, drivkrafter och processer dels vad gäller förebyggande insatser och motåtgärder.

Vem är sårbar?

Att en individ kallas för sårbar innebär naturligtvis inte per automatik att vederbörande kommer att utvecklas till en våldsbejakande extremist. Långt därifrån. Men förhållanden som gör en individ sårbar är när denne t.ex. saknar tidigare religiös eller politisk kunskap, är involverad i kriminalitet inkl. droger, känner sig djupt upprörd över internationella händelser, byter livsstil, känner sig isolerad och exkluderad, upplever sig inte kunna ventilera åsikter någonstans utanför det extrema sammanhanget, har ekonomiska problem, är mobbad och/eller ett brottsoffer och/eller söker sin identitet och tillhörighet. Även viss psykisk ohälsa kan ha betydelse, dock att det är angeläget att förstå att de flesta våldsbejakande extremister eller terrorister saknar diagnos på psykisk ohälsa. Gruppens betydelse är också något som brukar lyftas fram i samtalet. Professor Post brukar förmedla en slutsats i denna fråga genom att citera Lenin: ”The purpose of terrorism is to terrorize” och sen närmast lakoniskt konstatera att ”The reason for becoming a terrorist is to belong to a terroristgroup”. Men uppfattningarna om den våldsbejakande extremismens orsaker är mångfacetterade. Ofta lyfts marginalisering, utanförskap och socioekonomisk klasstillhörighet som en huvudsaklig orsak. Andra tar gärna sin utgångspunkt i ideologin och menar att ideologisk övertygelse är det vitala motivet till att en individ blir en del i ett våldsbejakande extremistiskt sammanhang. Båda uppfattningarna isolerade från varandra och de insatser som detta kan leda fram till kan försvåra ett effektivt arbete för att förebygga och motverka extremism. Innan vi reflekterar i detta avseende låt oss närma oss hotet som sådant och särskilt dess omfattning.


Antalet attacker har ökat markant sett på den globala nivån

I en nyligen presenterad rapport från IHS Jane´s Terrorism and Isurgency Center (JTIC), visas hur antalet våldsamma attacker utförda av icke-statliga grupper har ökat markant under de senaste fem åren. Notera att i statistiken ingår inte avslöjade och avvärjda attacker i t.ex. USA eller EU.
Under år 2009 registrerades 7217 attacker av terrorister eller andra insurgenter. Till år 2013 hade antalet attacker ökat till 18524. Epicentret för dessa attacker var i Mellan-Östern men också med tydligt avgränsade områden i Afrika och Sydasien. De tre mest aktiva grupperna under 2013 var Barisan Revolusi Nasional i Thailand, Talibanerna och Islam Chhatra Shibir i Bangladesh.

I rapporten beskrivs en kraftig ökning av såväl militära som civila dödsoffer, såtillvida dubblerades de civila offren från 10562 till 17554 personer. I Tunisien ökade antalet attacker från 21 under år 2012 till 72 under år 2013. I Egypten ökade antalet attacker under samma period från 63 till 431 och i Libyen från 81 till 237. En del kan förklaras av tillkomsten av våldsbejakande islamistiska grupper i Tunisien och Libyen, medan i Egypten merparten förklaras av oroligheterna som har att göra med avlägsnandet av president Mursi från ämbetet. I Syrien intensifierades och fördubblades antalet attacker mellan åren 2012 och 2013, från 2670 till 4694. Antalet självmordsattacker i Irak fyrdubblades och är nu tre gånger högre antal än i det närliggande inbördeskriget i Syrien och dubbelt så högt som i Afghanistan. Under 2013 kunde 207 attacker kopplas till Al-Qaeda i Irak (AQI) vilket är en tydlig ökning jämfört med året innan då 79 attacker registrerades. Dessa siffror återger dock inte till fullo AQI dominerande roll och betydelse för attackerna i Irak från 2297 attacker år 2012 till 3499 attacker år 2013.

Vad gäller Sub-Sahara i Afrika syns en påtagligt ökande risk för terrorism, där antalet attacker visserligen har ökat marginellt men där dessa är betydligt mer omfattande i dag och kräver fler dödsoffer. Såtillvida registrerades år 2012 1370 attacker med 3434 offer och år 2013 1391 attacker men med 3903 offer. I t.ex. Nigeria har den ökade aktiviteten hos Boko Haram tillsammans med ökade interna konflikter bottnandes i etniska och religiösa motiv medfört att även om antalet attacker minskade från 305 år 2012 till 137 år 2013 ökade ändå antalet offer från 1351 till 1447.

Hur ser hotet ut i Sverige?

En vanlig fråga som ofta roterar runt i samtalet om våldsbejakande extremism och terrorism är ”vem är farligast?”. Om vi avgränsar oss till ett land och en miljö, Sverige, så ger Säkerhetspolisen en relativt heltäckande bild av hot relaterade till våldsbejakande extremism. I den nyligen presenterade rapporten Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser(Ds 2014:4) – och som är en uppdatering av de två tidigare kartläggningarna om våldsbejakande extremistmiljöer i Sverige nämligen Säkerhetspolisens rapporter Våldsam politisk extremism från år 2009 respektive Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige från år 2010 – sammanfattas en dagsaktuell bild av hot och risk. I rapporten beskrivs att liksom vid tidpunkten för de tidigare kartläggningarna är det den autonoma miljön, vit makt-miljön och den islamistiska extremistiska miljön som förespråkar hot eller våld för att förändra statsskicket. Inom de våldsbejakande extremistmiljöerna finns personer som agerar mot demokratiska systemets grundläggande funktioner, som planerar terrorattentat och som utgör ett hot mot enskilda personers demokratiska rättigheter. Sedan oktober 2010 är bedömningen av terrorhotnivån för Sverige klassad som förhöjd, från att tidigare ha bedömts som låg.

”Inom de våldsbejakande extremistmiljöerna har det sedan de tidigare kartläggningarna skett vissa förändringar, främst inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön. De ideologiska referensramarna är fortfarande desamma inom samtliga våldsbejakande extremistmiljöer, men inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön har det de senaste åren iakttagits en tendens att det utvecklats en attentatsavsikt mot Sverige, till skillnad från tidigare då fokus primärt låg på mål i utlandet… En annan viktig tendens som iakttagits inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön är ett kraftigt ökat resande av personer från Sverige till Syrien. Personer reser med syftet att delta i strider eller träna för detsamma. Attentatshotet från våldsbejakande islamistiska extremistmiljön kommer dels från personer som återvänder från sådana resor med erfarenheter och kunskaper om våldsutövande, dels från personer som befinner sig i Sverige och som kan agera på de uppmaningar till attentat i europeiska länder som internationellt förmedlats inom den våldsbejakande islamistiska extremistiska miljön de senaste åren. Enligt Säkerhetspolisens bedömning kan antalet attentatsförberedelser mot mål i Sverige komma att öka under de närmsta åren, men det rör sig fortfarande om ett fåtal fall.” Här ser vi en beskrivning av hur personer som är aktiva i miljön även kan tänkas konvergera och rentav förstärka hotbilden.

”Det finns i Sverige i dag, utöver från den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön, även ett attentatshot från den autonoma miljön och vit makt-miljön. Ingen av miljöerna utgör ett hot mot det demokratiska statsskicket men den autonoma miljön utgör ett hot mot delar av det demokratiska systemets grundläggande funktioner. Det finns inom miljön också en förmåga att agera samordnat och systematiskt. Angreppen från den autonoma miljön sker genom otillåten påverkan, riktat mot bland andra myndighetspersoner, förtroendevalda, politiskt aktiva och enskilda personer. Således utgör autonoma miljön även ett hot för enskilda personer. Vit makt-miljön bedöms sakna både direkt avsikt och förmåga att agera mot det demokratiska systemets grundläggande funktioner, men personer inom miljön ägnar sig också åt otillåten påverkan och bedöms utgöra ett hot mot enskilda personer, ibland genom brott med
hatmotiv.
Säkerhetspolisen bedömer att hotet, både från autonoma miljön och vit makt-miljön, i dag är i nivå med hotbedömningen som gjordes år 2009. Det bedöms dock att valåret 2014 kommer innebära att otillåten påverkan, både från autonoma miljön och vit makt-miljön, kommer öka.”

De mest genomarbetade offentligt publicerade studier som Säpo gjort inom fältet extremism är:

– Våldsam politisk extremism som behandlar vit makt och vänsterautonoma grupper (Säpo 2009), samt

– Våldsbejakande islamistisk extremism (Säpo 2010)

Innehållet i dessa två rapporter har inte analyserats och presenterats i ett gemensamt sammanhang. En gemensam analys hade sannolikt kunnat bidra till att förtydliga uppgifter som i det offentliga samtalet har framförts som motsägelsefulla vad gäller synen på såväl bakgrundsproblematiken som radikaliseringsprocessen kring extremism. Dit hör diskussionen om huruvida sociala eller ideologiska faktorer är avgörande, för individens resa i riktning till extremism. Ibland förs även ett resonemang om att den våldsbejakande extremismen – vit makt, autonoma och våldsbejakande islamism – avseende bakgrundsorsaker, drivkrafter och även t.o.m. åtgärder i form av t.ex. förebyggande arbete i huvudsak är likadana.

I Säpo-rapporten från 2010 återfinns ett gediget analytiskt resonemang, men som ibland tas som intäkt för ett antagande om att de sociala och ekonomiska bakgrundsfaktorerna skulle vara enskilt avgörande och även att bakgrundsorsaker och drivkrafter i huvudsak är desamma och i förlängningen att såväl förebyggande åtgärder som motåtgärder skulle kunna utformas på ett relativt likartat sätt. Rapporten inleds dock med det klassiska citatet:

”The attempt to find a unique explanation for political violence is the same chance that you succeed in the attempt to find an explanation for holes”
della Porta (2009).

I Säpo-rapporten från 2009 görs en analys och bedömning som väl stämmer överens med citatet ovan. I den rapporten, från sidan 146- ff. beskrivs fyra olika vägar in i extremism. Två av dessa är ideologiska nämligen grubblarens väg och familjens väg. I båda vägarna betonas ideologierna och värderingarna. Forskare och experter som dr Heléne Lööw och Christer Mattsson m.fl. pekar också på att våldsbejakande extremism inte bör ses som en likartad enhet som lämpar sig för t.ex. likalydande förebyggande åtgärder. Varje individ har sin historia och sin resa.

Vi bör inte heller fokusera enbart på t.ex. ungdomar – vilket i dag är ett vanligt perspektiv i nationella handlingsplaner och strategier mot våldsbejakande extremism – därför att det ofta finns en kärna av äldre starkt ideologiskt motiverade ledare som inspirerar och även framstår som kultpersoner. Vi kan även se att den våldsbejakande islamismen, liksom ofta i politisk-religiös extremism, innebär att åldras med sin världsbild och sitt engagemang. När snittåldern hittills har varit 20-25 år för vit makt och autonoma så har den varit 34 år för den våldsbejakande islamisten. Under senare år finns det dock indikationer på att den genomsnittliga åldern även stiger bland vit makt och autonoma grupperingar. Detta samtidigt som det också är vitalt att inse att även vit-makt rörelsens olika grupperingar sedan länge har äldre pådrivare och inspiratörer i sina led.

Det är även angeläget att se hur sociala media och 24/7 satellitnyheter spelar en vital roll i etablerandet av en virtuell gemenskap präglad av avhumanisering, hat och våldsförhärligande. Media har ett vitalt inflytande när det kommer till att bekräfta och påverka en extremists eller terrorists identitet. Detta är ett dilemma för insatserna mot våldsbejakande extremism och terrorism och numera en intensiv fragmentarisk multidimensionellt stridsmiljö.

En företeelse som fått betydligt större uppmärksamhet de senaste fyra åren, särskilt efter barnamorden och massmorden vid Utöya den 22 juli år 2011 samt attentatsförsöket och självmordssprängningen vid Drottninggatan den 11 december år 2010 är den ensamme våldsbejakande extremisten och terroristen. I vår omvärld är the Lone-Actor – den ensamagerande – en relativt välkänd aktör. En hel del forskning är gjord, men tyvärr inte särskilt spridd och känd. Det är t.ex. välkänt att strategisk och taktisk planering ingår i den ensamagerandes beteende. Ungefär 29 procent av gärningspersonerna har övat och testat sina attentat i detalj innan dessa genomfördes. Ett vanligt antagande är att det inte finns några signifikanta likheter mellan olika ensamagerande just med hänvisning till att de är ensamagerande och i allt väsentligt planerar och genomför sina attentat ensamma. Det är emellertid en för enkel slutsats. Visst finns det likheter och olikheter. Visserligen är det i princip omöjligt att identifiera en enda gemensam profil för ensamagerande terrorister, men det finns andra likheter som är väsentliga att notera i syfte att möjliggöra utarbetande av såväl förebyggande åtgärder som motverkande åtgärder. Erfarenheter i dag visar att människor i omgivningen oftast kände till gärningspersonens åsikter om och fablesse för en viss extrem ideologi samt viljan att förespråka och önskan att delta i våld. Vidare är det uppenbart att en rad olika aktiviteter föregår ensamagerarens attentat. Många, men inte alla, var också socialt isolerade. Ensamageraren var ofta regelbundet engagerad i fullt identifierbara och observerbara beteenden och aktiviteter kopplade till en bredare grupp av individer med extrema förtecken. Ensamagerarens attentat genomfördes sällan impulsivt utan en längre period av planering föregick handlingen. Avslutningsvis kunde forskarna även se att trots mångfalden av ensamagerande fanns det igenkännbara olikheter mellan ideologiska sub-grupper av ensamagerande. Vid rubriken Läs mer Lone Actor Terrorists återfinns en länk till detta projekt som initierats och genomförts av the Department of Homeland Security’s Science and Technology Directorate och United Kingdom’s Home Office.

Den våldsbejakande extremismen och terrorismen i ett systemsammanhang – att utmana det strategiska inflytandet

Det finns en annan dimension som alltför sällan diskuteras. Det är förståelsen för att alla dessa perspektiv återfinns i ett systemsammanhang, som inte är unikt för extremism, våldsbejakande extremism eller terrorism. Extremism är en del av vårt gemensamma samhälle.

Liksom andra företeelser som vi inte gillar så vill vi kapsla in dessa och manövrera dem till ett isolerat hörn. Vi borde dock bli betydligt bättre på att lära sig oss att hantera extremism som en given företeelse, visserligen en företeelse vi tar avstånd ifrån, men som vi inser finns där mittibland oss i vår vardag i dag och imorgon. Extremism är en del av vårt sociala system som, även om det är absolut inte är önskvärt, vi inte kan bli av med eftersom det är en del av människans miljö och funktion, en kognitiv parasit i ett komplext adaptivt system. Det finns ingen enskild logisk linjär bana där vi en gång för alla kirurgiskt kan ta bort extremism från vårt samhälle, inte ens för en kort stund. Om vi på allvar vill bekämpa extremism kräver det en förståelse av problemets oändlighet. Svaret på hur vi ska möta extremismen ligger i vår förmåga att spegla problemet. En utgångspunkt som bygger på att vår insats är oändlig till sin natur. Konkreta åtgärder, uthållighet och ständig anpassning krävs för att framgångsrikt förebygga och motverka extremism som finns mitt ibland oss ​​.

Extremismen är adaptiv till sin natur. Extremism i dess olika former är mycket mer anpassningsbar än våra offentliga institutioner. När vi designar ett arbete eller en produkt av något slag, vet vi att i ögonblicket – i våra ögon – den är klar så börjar den oundvikliga resan mot kaos, produktens oundvikliga nedbrytning. Att se något som en gång för alla färdig är en klassisk synd. Den som medvetet eller omedvetet är anpassningsbar kommer att kunna följa med och till och med ibland påverka resan mot kaos. Anpassning till den föränderliga miljön är avgörande. Denna inställning gäller för såväl extremismens existens som kampen mot extremismen. Extremism muterar till en sådan grad att de åtgärder som offentliga institutioner vidtar och som strikt baseras på detaljerade åtgärdsplaner och fixerade rutiner tenderar att fastna i sina egna detaljerade icke – flexibla strukturer och strikta rutiner. Det gamla uttrycket att ” alla planer är värdelösa – all planering är nödvändig” är i allra högsta grad vital i vårt förhållningssätt till extremism.

Extremismen agerar t.ex. i oberoende celler, med ibland olika ledare och ibland till synes självständiga aktiviteter, vilket vid en första anblick kan ge intrycket att extremisten är medlem av och deltagare i ett enda stort planerat strukturerat nätverk. Men vad vi ofta egentligen ser utan att alltid förstå det är ett komplext självorganiserande adaptivt system. I ett komplext adaptivt system samverkar eller samspelar ett stort antal aktörer med varandra i ett väsentligen oförutsägbart sätt. Det som gör att systemet överlever och anpassar sig till miljön och hotet är att den följer sin egen inre logik. En logik som är mer framgångsrik än den omgivande miljön – t.ex. offentliga institutioner med organisationsscheman, verksamhetsplaner, strategier, handlingsplaner, policys, rutiner och blanketter etc. Denna inre adaptiv logik upprätthålls inte främst av klassisk organisatorisk hierarkisk styrning och kontroll, utan det är en mycket mer kraftfull styrning än så, det handlar om strategiskt inflytande.

Ett strategiskt inflytande som gör den särskilt effektiv – uthållig och anpassningsbar – i vårt informations- och nätverkssamhälle. En strategisk påverkan i form av liknande erfarenheter och igenkännbara berättelser som håller på att återberättas i nätverk och grupper av likasinnade. Ett arv av gemensam historia. Genom att utmana denna berättelse och erbjuda en meningsfull acceptabel vardag kan vi förebygga och motverka extremism. En kognitiv immunisering! Det var också Nasirs budskap den där dagen för sex år sedan i Jakarta.

Innebörden av en sammanhållen systemsyn och en strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism – påverka det strategiska inflytandet

En systemsyn innebär att vi blir betydligt bättre på att lära oss att hantera extremism som en del i vår vardag. Vi behöver analysera likheter men också olikheter vad gäller den våldsbejakande extremismens och terrorismens kontextuella sammanhang såsom t.ex. kulturell, historisk och politisk dynamik på såväl lokal som regional nivå. I detta ingår förmågan att se hur extremismens tillväxt influeras av framväxten av en specifik extremistgrupp, dynamiken inom gruppen, beslutsfattarens ledarskap, koncentrationen av våld och rekryteringspraxis. Insikter i denna del bör medföra en skräddarsydd, lokal och kontextbunden ansats för såväl förebyggande åtgärder som motåtgärder anpassat till varje enskilt fall då det inte finns någon universell mall att bruka för olika kontexter.

Vi behöver ett förhållningssätt – en strategi – där vi klargör och motiverar varför insatser mot våldsbejakande extremism behövs och där vi avgränsar målgrupper samt, var och hur sådana insatser skall göras. Insatserna behöver präglas av en förståelse för hur kraftfullt upplevda och/eller återberättade orättvisor och tillkortakommanden, det s.k. strategiska inflytandet är. En insikt om hur sociala omständigheter samspelar med ideologiska och religiösa övertygelser och motiv.

Det är insatser som fokuserar på att reducera stöd och sympatier för våldsbejakande extremism genom insatser som är konkreta och småskaliga och ytterst direkt riktade mot en väldefinierad målgrupp eller målindivid. Det kräver i sin tur ett agerande som bestäms utifrån att varje form av extremism kan vara unik och därmed också kan komma att fordra sin specifika lösning och sina riktade åtgärder. Det är också en insikt om att insatser mot sociala problem i ett utanförskapsområde eller marginaliserat område måste ske utifrån sin egen agenda, inte en agenda som stigmatiserar genom att ha som syfte att förebygga eller motverka extremism. Det också avgörande att vi både behöver förebygga att ungdomar dras till extremismen och se de äldre som är djupt ideologiskt övertygade och utövar ett strategiskt inflytande över ungdomarna.

En systemsyn innebär även att snabba kortsiktiga kampanjlösningar endast används i undantagsfall och då närmast i syfte att stärka kunskapen om det demokratiska systemet som sådant. t.ex. valprocedurer, olika former för demokratiskt inflytande på lokal kommunal nivå m.fl. En systemsyn innebär att de insatser som utvecklas preciseras och riktas in och utformas utifrån att de skall genomföras med stor anpassningsgrad och en oändlig uthållighet, dvs. handlar utifrån insikten att extremism är en del av vårt samhälle och vi måste ständigt över tiden anpassar våra insatser och åtgärder utifrån miljö, hot och målindivid.

Det är också angeläget att vi när vi skapar kapacitet och förmåga att möta extremism ger en myndighet det ledande ansvaret istället för att ha en mängd myndigheter där detta ansvar bara biläggs som ytterligare en av många uppgifter bortom huvudansvaret och därmed endast ägnar sig halvhjärtat åt denna verksamhet. Vidare bör återigen proportionalitetsprincipen ges stor betydelse och vi bör därför bedöma hur många personer som faktiskt är sympatisörer eller direkt involverade i olika uttryck för våldsbejakande extremism med slutsatsen att är de är få så kanske det räcker med mer traditionella insatser från våra rättsvårdande institutioner.
Strategin behöver utformas med insikten att extremism som företeelse i dess olika uttryck ofta är mer anpassningsbar än våra offentliga institutioner. Extremismen muterar i en sådan omfattning att offentliga institutioners handlande – som t.ex. strikt utgår från detaljerade handlingsplaner – tenderar att bli fångar i sin egen struktur, detaljrikedom och uppföljningsdoktriner. Ingen plan behövs, men all planering är nödvändig. Ingen plan överlever den första kontakten med verkligheten utan planeringen – strategin – måste syfta till att pröva omfallen och prioritera anpassning och uthållighet.

De-romantisera de våldsbejakande extremisterna och terroristerna brukar framhållas som en effektiv metod i syfte att motverka potentiella rekryter från att ansluta sig. En annan metod handlar om att tillhandahålla alternativa vägar såsom en god lyhördhet inför individer men också individer som sluter sig samman i grupperingar inom det civila samhället t.ex. aktionsgrupper, möjligheter till direktdemokratiskt inflytande i det politiska arbetet med att motverka orättvisor – upplevda och/eller återberättade. Vidare brukar utbildning och skola lyftas fram som särskilt vitala i meningen att utbildningen särskilt prioriterar dels kritiskt tänkande dels en fördjupad kunskap om olika tro-system såsom ideologier, religioner och andra värderingssystem.

Skapa splittring är ett ofta återkommande tema när frågan om hur en grupp av eller ett nätverk av våldsbejakande extemister och terrorister kan motverkas. Grupper och nätverk som verkar utanför samhällets normer utsätts ofta för ett stort tryck, närmast att likna vid en tryckkokare. Denna anspänning kan naturligtvis användas. En vanlig metod är att uppmuntra paranoia bland gruppens medlemmar, t.ex. genom att föra in rykten om förrädare i de egna leden. Det är finns också en strävan att med olika metoder söka alienera anhängare från sina ledare, t.ex. genom att avslöja diverse tillkortakommanden oftast av etisk karaktär ”min ledare säger så här men handlar så här”.

Avhopp är en alltmer uppmärksammad och tillämpad metod. Det kan handla om amnestiprogram, men också reducerade domar mot de som samarbetar i en rättsprocess. Avhoppare kan även användas för att sprida misstro och rykten om t.ex. misskötsel, inre fraktionsstrider och värderingskonflikter.

En fjärde strävan handlar om att tidigt reducera stödet för en grupp eller ett nätverk såväl i samhället i stort som i den avgränsade rekryteringspoolen. En metod är att marginalisera gruppen och ideologin samtidigt som de enskilda individerna uppmärksammas och ges positiva alternativ och återkoppling som individer. Vitalt är även i denna metod att ledarna tidigt de-legitimiseras. Men i syvende och sidst handlar samtliga dessa fyra tillvägagångssätt om att omedelbart eller succesivt ta kontroll över ytan, såväl den fysiska miljön som det strategiska inflytandet.

Att förebygga och motverka det strategiska inflytandet handlar om att utmana berättelsen. Det handlar om att utmana berättelsen bl.a. genom att förändra de villkor och förhållanden som berättelsen bygger på. Berättelsen har ofta – inte alltid – någon form av substans eller för bäraren verklighet i sig. Stigmatisera inte! Det kan vara ett medel, men det kommer senare på skalan av motmedel. Att säga kraftfullt nej till åsikter och tankegods fyllt av hat och förakt är självklart men utan att använda destruktiva metoder som snarare härdar utanförskapet och marginaliseringen. Att effektivt motverka extremism handlar inte i första hand om att uttala sin egen åsikt eller sin egen moraliska förträfflighet utan det handlar om att finna vägar att inkludera människan. Gör vi det exkluderar vi efterhand extremismen. Det är en betydligt svårare uppgift, men den är helt enkelt nödvändig. Mota inte in individen i ett hörn genom att i onödan klistra på stereotypa benämningar som rasist, fundamentalist, islamist, fascist etc. Dels finns det en potentiellt reell risk att det går inflation i ordet och dess innebörd som sådant och att orden blir allt mindre verkningslösa, till och med kanske helt verkningslösa som motmedel dels kan de trubba av omgivningens avståndstagande som annars skulle ha följt med utpekandet. Om omgivningen inte förknippar personen med det hårda omdömet och epitetet finns det en risk att även omgivningen börjar överväga om inte det snarare är den utpekande som har fel.

Motberättelser skapas t.ex. genom en meningsfull vardag, ett relevant alternativ. En annan berättelse. En berättelse som är konkret. En berättelse som blir en del av vardagen. Därför är det oerhört angeläget att undvika lögner. Se även exemplet Sahel http://bloggar.se/sahel-beraettelsen-om-strategiskt-inflytande-och-betydelsen-av-att-haall-i9dggf48e1j Att ta över det strategiska inflytandet handlar bl.a. om att leverera bättre villkor – anpassade till individen utifrån många olika dimensioner – än motståndaren och sedan berätta om det. Det är ett budskap som även Nasirs berättelse ger vittnesbörd om.

Resande stridande – ett exempel på strategi!

Resande stridande är ett av flera exempel på att det behövs en strategi som innefattar helhet, uthållighet och precision. Det behövs en hela-samhället-approach om vi effektivt ska kunna förebygga och motverka extremism och i förlängningen terrorism. Se även bifogade förslag till strategi som syftar till att möta utmaningen med resande stridande.

https://brixski.wordpress.com/2014/08/12/proposal-for-and-some-thoughts-on-a-tentative-swedish-strategy-on-foreign-fighters-and-combatant-trained-in-foreign-countries/

Läs mer:

I bifogade länkar redovisas erfarenheter av dels insatser för att förebygga och motverka våldsbejakande extremism dels genomförda utvärderingar av dessa insatser i form av strategier och handlingsplaner.

1. Säkerhetspolisen Våldsam politisk extremism

http://www.sakerhetspolisen.se/publicerat/rapporteramnesvis/politiskextremism/valdsampolitiskextremism.4.5bf42a901201f330faf80002524.html

2. Säkerhetspolisen Våldsbejakande islamistiskt extremism

http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.34ffc68f1235b740c0680005541/ijrapportweb.pdf

3. Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism

http://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7164-591-3.pdf

4. Olika slag av extremism kräver olika åtgärder

http://www.dn.se/debatt/olika-slag-av-extremism-kraver-olika-slags-atgarder/

5. Förebyggande av våldsbejakande extremism i tredje land
https://www.fhs.se/Documents/Externwebben/Forskning/centrumbildningar/CATS/2013

6. Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

http://www.regeringen.se/sb/d/13872/a/232873

7. Uppdatering av global terrorism
http://www.homelandsecuritynewswire.com/dr20140217-increase-in-global-terrorism-and-insurgency-in-last-five-years#.UwI5OhesENg.facebook

8. Om strategiskt inflytande, The Rajaratnam School of International Studies, Center of Excellence For National Security

http://www.rsis.edu.sg/cens/ samt Report from The 6 th Asia Pacific Programme for Senior National Security Officers http://issuu.com/rsisntu/docs/rsis_6th_appsno_a4_070612?mode=embed&layout=http%3A//skin.issuu.com/v/light/layout.xml&showFlipBtn=true

9. Evaluating Counter Violent Extremism Programming
http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&frm=1&source=web&cd=2&ved=0CDEQFjAB&url=http%3A%2F%2Fwww.globalct.org%2Fwp-content%2Fuploads%2F2013%2F07%2FFink_Romaniuk_Barakat_EVALUATING-CVE-PROGRAMMING_20131.pdf&ei=6XEDU–3KdCv4QSAy4DYAQ&usg=AFQjCNGIVVHx0nSp24MqrQ_rYgjUUwPDnA&bvm=bv.61535280,d.bGE

10. Violent Extremist Group Ecologies Under Stress
http://www.nature.com/srep/2013/130327/srep01544/full/srep01544.html

11. Counter Terrorist – Trends and Analysis
http://www.pvtr.org/pdf/CTTA

12. Do we need strategies against violent extremism? If yes, how can we improve them?

http://www.fpri.org/docs/McCants_Watts_-_Countering_Violent_Extremism.pdf

13. Asking the right questions in the empirical measurement of CT

http://www.acs-aec.ca/pdf/pubs/toc/CanadianDiversity_asking-the-right-questions-in-the-empirical-measurement-of-security-terrorism-counter-terror_toc.pdf

14. Social Media to fight extremism

http://www.nation.com.pk/pakistan-news-newspaper-daily-english-online/international/14-Mar-2013/social-media-to-fight-extremism

15. Deep web

http://securityaffairs.co/wordpress/5650/cyber-crime/what-is-the-deep-web-a-first-trip-into-the-abyss.html

16. Danska erfarenheter av att motverka radikalisering

http://extremisproject.org/2013/01/never-too-late-to-improve-bad-policy-research-in-danish-counter-radicalization

17. Strategier i Mellan-Östern

http://www.cestudec.com/documento.asp?id=261

18. Extremisters strategier för att delta i val

http://extremisproject.org/2013/02/terrorism-and-elections-the-use-of-non-violent-strategies/

19. Orsaker till radikalisering

http://www.openbriefing.org/issuedesks/uksecurity/rootsofradicalisation

20. Narrative
http://dawn.com/2013/04/30/international-conference-counter-narrative-on-extremism-terrorism-sought/

21. Lone Actor terrorists

http://extremisproject.org/2013/02/seven-findings-on-lone-actor-terrorists/

22. RAN

http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/networks/radicalisation_awareness_network/ran-high-level-conference/docs/proposed_policy_recommendations_ran_int-ext_en.pdf

23. Den mjuka approacheringen
http://www.aspistrategist.org.au/countering-violent-extremism-the-soft-power-approach/
24. Open the window of opportunity

http://www.pakistanaffairs.pk/pakistans-war/12420-pakistan-begins-pilot-scheme-stop-radicalisation-madrasas.html?utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter

25. Toward a Profile of Lone Wolf Terrorists: What Moves an Individual From Radical Opinion to Radical Action

http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/09546553.2014.849916?tokenDomain=eprints&tokenAccess=t2UcqPg8gZPwUwbuwaET&forwardService=showFullText&doi=10.1080%2F09546553.2014.849916&journalCode=ftpv20

26. Om bilden av den andre!

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=9F90ECD6F634374FD6CA3AA53FBBB794.aldo4?cid=25967591&rssId&item=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2F%3Fservice%3Dmobile%26amp%3BarticleId%3D3306422

27. Faran med totalitära ideologier

http://andersmoberg676.wordpress.com/2013/02/18/the-danger-with-totalitarian-ideologies-irrespective-of-colour/

28. Strategi för att hantera fascistisk extremism

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18579661.ab

29. En lång het sommar

http://ledarsidorna.se/2014/03/en-lang-het-sommar/

30. Förslag mot extremism hotar demokratisk grund

http://mobil.dn.se/debatt/forslag-mot-extremism-hotar-demokratisk-grund/?brs=d

31. Contest årlig rapport, 2013.

https://www.gov.uk/government/uploads/system/uploads/attachment_data/file/302155/CONTESTannualreport2013.pdf

31. Radikaliserad till FARC

http://m.spiegel.de/international/world/a-966813.html#spRedirectedFrom=www&referrrer=https://m.facebook.com

32. US CT-report 2013

http://m.state.gov/md225423.htm

33. Välutbildad och välintegrerad är inget hinder mot radikalisering – en gammal sanning som behöver dammas av!

http://m.jyllands-posten.dk/indland/ECE6692096/mistaenkt-attentatmand-har-forbindelse-til-terrordoemt/

34. Dialog räcker inte – om insatser mot resande till Syrien

http://m.db.no/2014/05/03/kultur/meninger/kronikk/islamsk_rad/ekstremisme/33102025/?www=1

35. Radikaliseringens ingredienser

http://m.europe.wsj.com/articles/SB10001424052702303701304579549603782621352?mobile=y

36. Sverige bör göra mer

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=03463935B27F294C6CB039A3094CE801.aldo4?cid=25967591&rssId&item=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2F%3Fservice%3Dmobile%26amp%3BarticleId%3D3582630

37. U.S should adopt a more adaptive CT-strategy

http://www.rand.org/pubs/research_reports/RR637.html

38. A Persistent Threat – The Evolution of al Qa’ida and Other Salafi Jihadists

http://www.rand.org/content/dam/rand/pubs/research_reports/RR600/RR637/RAND_RR637.pdf

39. Reaktionär politik i radikal förpackning

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=90B383C8EDB8753927BE8422F4442CC0.rocco4?cid=25967251&rssId&item=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2F%3Fservice%3Dmobile%26amp%3BarticleId%3D3653258

40. Country reports on terrorism 2013

http://www.state.gov/j/ct/rls/crt/2013/224819.htm

http://www.state.gov/j/ct/rls/crt/2013/224819.htm

41. The som of a terrorist – Ebrahim Zak

https://www.ted.com/talks/zak_ebrahim_i_am_the_son_of_a_terrorist_here_s_how_i_chose_peace

42. Islamistisk terror i Norge

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/PST—Opp-mot-90-prosent-risiko-for-islamist-terror-mot-Norge-det-neste-aret-7799892.html

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy, Preventing and Countering Terrorism, Preventing and Countering Violent Extremism. Bookmark the permalink.

One Response to Jag har nog aldrig mött en lycklig terrorist

  1. Pingback: Terrorns hammare och extremismens nålstick slår och sticker i dag i Bryssel i morgon i…. | Brix Ski Blog

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s