Att hata våra norska grannar är som allt hat, ett livsval med konsekvenser

Vi har ett val

Vi har många gånger ett val. Vi kan antingen välja att se bjälken i det egna ögat och inte leta efter grandet i vår grannes öga eller så väljer vi att se hatet som vår gemensamma nämnare och outtömliga drivkraft. Att välja fördomar, stereotyper och rasism som sitt signum är inte speciellt svårt. Rädslan för det okända finns där inympat från födseln. I grunden ett sätt att överleva. Även i ett upplyst välfärdssamhälle ligger denna rädsla latent. Det behövs inte många skrapningar på den tunna fernissan för att avtäcka denna rädsla. Vi vet genom historien hur människor använt denna skrapteknik för att leda andra människor till hat, avhumanisering och totalt utplånande. Vi vet också hur lätt vi människor låter oss ledas dithän. Denna insikt ställer krav på oss alla, men framförallt våra politiska ledare och våra opinionsbildare att noga överväga sina tankesystem och sina ordval. Även den minsta gnista kan tända elden i det material som länge legat där i glöd. För så är det. Runtom i vår värld och i synnerhet i Europa glöder under ytan rädslan, i varje människa finns den.

199 år sedan vi tvingade oss på Norge

I år är det 199 år sedan Sverige deltog i sin senaste strid mellan stater. Få vet i dag att kriget utkämpades mot vårt syskonland Norge och var ett krig som syftade till att betvinga Norge sin självständighet. Ett minimalistiskt kompensatoriskt (ersättning för rikssprängningen med Finland) kolonialkrig i klassisk tidsanda.

Som så många gånger tidigare i våra krig med Norge så föll svenska förband in i Norge från Värmland men efter att ha förlorat slaget i Lier och den blodiga striden i Matrand tvingades – även detta följdriktigt med vår historia – de svenska förbanden retirera till Sverige.
Samtidigt intog huvudstyrkan Fredrikstens fästning – något som vi gick bet på senast det begav sig, 1716 och 1718 – och ryckte därefter fram mot den norska huvudstaden Kristiania, men vid Langnes skans höll norrmännen linjen mot svenskarnas attacker. Svenskarna gick då runt norrmännens försvarslinje och sista striden ägde rum vid Kjølbergs bro 14 augusti 1814 där svenskarna segrade. Svenskarna hade därmed fri väg till huvudstaden och norrmännen ingick vapenvila (fredsavtal samma dag i Konventionen i Moss). Det är 199 år sedan över 450 svenska och norska soldater under 15 dagar dödades eller skadades i den sista striden mellan Norge och Sverige.

En gemensam historia av herrrarnas krig och människors gemenskap

Dessförinnan var vår gemensamma historia präglad av utnötningskrig, ständiga gränsstrider, plundring och grova övergrepp på civilbefolkningen på båda sidor om riksgränsen. Detta samtidigt som den lokala befolkningen särskilt i Värmland och Dalarna hade nära förbindelser med varandra. Handel och ingiften var det normala så länge storpolitiken, demagogerna, hetsarna, hatarna och herrarna höll sig borta.. Med andra ord så var vi rätt lika dåtidens omvärld, men även nutidens omvärld.

När herrarna och demagogerna ville en sak ville den enskilde en annan

Nästan 100 år senare upplöstes den union som Sverige hade tvingat Norge till. Upplösningen brukar ses som en förebild för internationell politik och umgänget mellan stater. Självklart upphörde unionen under stor vånda, med stor tveksamhet och motstånd hos många ledande kretsar i Sverige. Den bitterhet som fanns kvar i umgänget kring framförallt Kung Gustav V hade förmodligen viss betydelse för Sveriges ytterst försiktiga och passiva inställning till Norge den 9 april 1940. Men det avgörande var förstås att vi vid tidpunkten inte hade något reellt försvar med vilket vi hade kunnat bistå Norge ( https://brixski.wordpress.com/2013/07/07/gotland-for-utlaning/ ).

Icke desto mindre är det angeläget att visa att bortom storpolitikens manövrerande agerade enskilda människor från första stund. Av solidaritet, avsky inför fascismen men också förstås av ren äventyrslystnad. Låt oss inte romantisera människors bevekelsegrunder. Men detta skedde i en tid när minnet av våra krig mellan Sverige och Norge/Danmark, unionsupplösningen, utrikes- och handelspolitiska konflikter etc med Norge fortfarande präglade bilden av Norge hos en och annan svensk och vice versa. Den positiva bild och ibland härligt smågnabbiga umgängeston vi har i dag var år 1940 ingen självklarhet. Det måste vi komma ihåg.

Sammanlagt 96 svenskar dog för Norges sak under kriget 1940-45. Två av dem var Pål Pål Montgomery Påhlson och Jan Danielsen som 1940 deltog i de hårda striderna vid Roverud. Via Trysil och Molde evakuerades de tillsammans med brittiska och norska soldater till Scapa Flow för att därefter direkt skeppas till striderna i området runt Narvik och Björnefjell. Den 14 maj, en månad efter att de korsat gränsen till Norge faller Påhlson för en kula från en retirerande tysk bergsjägare under de hårda striderna på Näverfjället. Danielsen deltar i striderna i ytterligare fyra veckor innan stridigheterna i Norge upphör. Vid Kongsvinger försvarade kaptenen Gösta Benckert fästningen. Längre norrut sårades Conny Andersson från Stockholm, tidigare frivillig i både Spanien och Finland.

Detta är några av alla de frivilliga som tog striden bortom storpolitiken och som vi bör minnas för deras mod men också för deras vilja att kämpa mot hatet, rasismen, fördomarna och stereotyperna. Liknande bevekelsegrunder var säkert avgörande för de många bl.a. i gränstrakterna som stödde den norska motståndsrörelsen och den omfattande smugglingen av underrättelser och vapen till Norge 1940-45, bl.a. den blivande utrikesministern Sten Andersson var en av dem. Dit hör även det stöd som gavs av kapten Fahle Isberg i Kiruna och major Gösta Wetterhall vid jägbat I19 till de fyra norska på svenskt territorium upprättade underrättelse- och motståndsbaserna, de s.k. Sepals.

Efterhand kom även staten att engagera sig för solidaritet med våra norska grannar. Utformandet av norskt och danskt infanteri, s.k. polistrupper i Sverige, totalt cirka 16.000 soldater var ett sådant engagemang. Den svensk som ledde insatsen var den legendariske och bångstyrige chefen för Sveriges kriminaltekniska anstalt Harry Söderman, även kallad Revolver- Harry. Efterhand bedrevs insatsen i nära samråd med statssekreteraren vid Socialdepartementet Tage Erlander. Dessa soldater med befäl kom efterhand att tränas under omfattande krigsförbandsövningar i Dalarna och Hälsingland (bl.a. den största övningen med en norsk trupp sedan 1916). Övningar som syftade till att förbereda förbanden för strid i Norge och Danmark tillsammans med svenska förband om hela eller delar av tyska förband hade valt att fortsätta striden efter den tyska rikskapitulationen (Operation Rädda Norge och Operation Rädda Danmark). Dessa soldater kom att genom Operation Balchen sättas in i Nordkalotten för att markera norsk närvaro i det av Sovjet under 1944-45 befriade norska territoriet. Därigenom blev även F21 genom sina uppgifter i operationen ett reguljärt svenskt förband som från svensk mark aktivt deltog i andra världskriget. Det var även dessa soldater med befäl som kom att ta över ordning och säkerhet vid de tyska kapitulationerna i Danmark den 5 maj och i Norge den 8 maj 1945.

Fick Norge och Finland vara våra sköldar mot tysk respektive sovjetisk aggression? Ja. Gjorde vi tillräckligt? Nej. Men vi gjorde en hel del utifrån de förutsättningar som fanns för handen. Varifrån kom initiativet? Det kom från den enskilda människan och växte efterhand till ett tryck som politiken var tvungen att lyssna till.

I dag samverkar vi

I dag samverkar vi inom alla områden från försvar till handel. Vi är jämlikar som respekterar varandra. Vi har en del olika styrkor, men också många gemensamma värderingar, t.ex. om demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har en blomstrande gränshandel där vi förr utkämpade strid och ett omfattande flöde av arbetskraft, bl.a. vitalt för våra ungdomar. Våra respektive länder är aktiva och framgångsrika internationella aktörer såväl i handel som i politik. Norge är en av de mest aktiva länderna i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter inom Europarådet, FN m.fl. organisationer och verksamheter. Nedrustning, miljöfrågor, bistånd m.m. är begrepp och innehåll som gör Norge respekterat av omvärlden, inklusive i Sverige. Oftast samverkar vi för att nå bra gemensamma lösningar.

Fördomarna smyger sig på oss när vi minst av allt förväntar oss

Det här är en aspekt av vår gemensamma historia. Hur lätt vore det inte att i revanschismens tecken eller med ingrodda fördomar lyfta fram alla de historiska oförätter som finns mellan våra stater och som ytterst få i dag bryr sig om. Hur lätt är det inte att i förklemande rasistiska fördomsfulla generaliseringar göra just det som herrarna och demagogerna vill. Nej det skulle vi förstås aldrig göra. Men, jo men visst. Det skedde ju igår.

När en krönikör i en våra kvällstidningar frossar i sin egen frustration och bjuder ut sina omsorgsfullt förpackade fördomar och rasistiska tankelinjer och smetar ut dem över våra norska grannar då är det vitalt att vi inte återigen låter herrarna och demagogerna hetsa oss mot varandra. Vi är starka nog i oss själva och få tror att sådana här yttringar kan underblåsa och skapa konflikter. Förmodligen inte hos oss. Men ta samma artikel och byt ut orden Norge, norrman, norsk, etc mot Israel, jude, zigenare, bosnier, rom, muslim, syrian etc. Gör listan riktigt lång och smaka dig igenom varje ord, lydelse och effekten på dig själv. Visst är det sorgerligt och obehagligt.

Svaren finns ofta inom oss själva

Svaren ligger ofta inom oss själva. Frustrationen över upplevda eller återberättade tillkortakommanden måste vi lösa genom att först se bjälken i vårt eget öga. Pröva att läsa artikeln med orden Sverige, svensk, etc. Låt oss börja där i våra egna fördomar, rädslor, fientlighet, frustrationer och rasism.

Läs mer:

Nima Dervish No Way!

http://nordicdervish.wordpress.com/2013/11/16/no-way/</a

Debatten som inte får föras över Kölen

http://www.civita.no/2013/11/18/om-svensk-debattkultur-sensur-og-dagens-nyheter

J F K speach at the American University

http://www.jfklibrary.org/Asset-Viewer/BWC7I4C9QUmLG9J6I8oy8w.aspx

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Democracy and Human Rights, Preventing and Countering Violent Extremism. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s