Mindre är smartare men rätt är smartast – om omvandlingen av vår försvarsmakt!

Med kännedom om var stenarna ligger så kan du gå på vatten

Efter att ha vänt och vridit och vänt ut och in på Försvarsmaktens perspektivstudie 2013 så känns det gamla talesättet “med vetskap om var stenarna ligger så kan du även gå på vatten” ytterst relevant. Jag är inte övertygad om att Försvarsmakten och politiken är riktigt i takt med varandra vad det gäller jakten på stenarna!? Möjligen har de nu närmat sig samma vattendrag!

Perspektivstudie som leder till fler frågor och nya trådar

Konstaterar att försvarsmaktens perspektivstudie 2013 ger verkan i målet då den leder vidare till ett stort antal frågor och trådar av vital betydelse.

Bloggpostens fokus

I bloggposten behandlas en sådan tråd, nämligen hur mindre genom prolongering slutligen blir till ett intet. Men framförallt fokuseras på hur mindre visserligen kan vara smartare, men att rätt dimensionering trots allt är smartast. Den här bloggposten handlar framförallt om behovet av att såväl minska som öka resurserna i en verksamhet som först skall omstrukteras i mål, syfte, inriktning och som sedan skall leverera till en i över tid föränderlig förväntad mål- och effektbild. Bloggposten inleds med en relativt omfattande genomgång av Försvarsmaktens analyser och slutsatser. Håll ut!

Vad är en perspektivstudie?

Perspektivstudier är ett verktyg för att identifiera vägval och behov av strategiska beslut samt för att studera olika alternativa och tänkbara utvecklingar av framtiden vid sidan av beslutad försvarspolitisk inriktning och bortom gällande planer.

Försvarsmaktens syn på kostnadsutvecklingen till 19 och 23.

F̈örsvarsmakten redovisade tidigare i år myndighetens syn på kostnadsutvecklingen från 2008 till 2019 (till 2023 vad avser materiel). I underlaget redovisades vilken anslagsnivå som behövs för att uppnå och vidmakthålla insatsorganisationen enligt det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009. Försvarsmaktens bedömning var att försvarsanslagen successivt behöver förstärkas med en summa som för året 2019 beräknas uppgå till cirka 4 450 mnkr utöver anslagen. Redovisningen innehöll även en beskrivning av hur en prolongerad anslagsnivå, givet nuvarande uppgiftsställning, påverkar möjligheterna att fullfölja inriktningsbeslutet och vilka konsekvenser den får för Försvarsmaktens operativa förmåga.

Prolongeringens bedömda effekter

Försvarsmakten konstaterade bl.a:

– En operativt relevant och förmågemässigt balanserad insatsorganisation utgående från regeringens styrningar inryms inte i befintlig anslagsram.
– Det finns omfattande behov av materielomsättning.
– Kostnaderna för att vidmakthålla allt mer ålderstigen materiel har ökat.

Försvarsmakten ansåg därför att “konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2019 att Försvarsmaktens uppgifter måste förändras.” Vidare betonade Försvarsmakten att “den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får successivt alltmer omfattande konsekvenser. Prolongerade anslagsramar innebär avgörande begränsningar i förmågan att möta ett begränsat väpnat angrepp. Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår.”
Försvarsmakten redovisade vidare “att reduceringen av antalet krigsförband innebär att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår betydligt och att det endast kan ske med geografiska begränsningar.”
Försvarsmaktens har även redovisat sin preliminära bedömning av konsekvenserna av att minska lönekostnaderna med 500 mkr, “reduceringarna leder till att förmågan att utveckla och vidmakthålla krigsförbanden nedgår.”

Givet prolongerade anslagsramar krävs organisatoriska anpassningar inklusive en reducering av antalet typförband i syfte att skapa ett ekonomiskt utrymme för en begränsad materiell omsättning och förnyelse efter 2020. “Förändringarna i insatsorganisationen innebär bland annat att huvuddelen av arméförbanden kan verka i brigad, varvid lednings- och logistikförband anpassas till brigadsystemet. Därutöver integreras stridsvagnar i de mekaniserade bataljonerna och ombeväpning av det medellångräckviddiga markbaserade luftvärnet påbörjas. Denna organisatoriska utveckling innebär viss operativ effektivisering inom ramen för den insatsorganisation som regeringen beslutat genom att krigsförbanden organisatoriskt anpassas efter aktuella typsituationer. Antalet typförband och staber samt flera bataljonsförband reduceras och andelen tidvis tjänstgörande soldater ökar. Stridsflygsystemet anpassas till en volym om 60 stycken JAS 39, taktiskt transportflyg och helikoptrar reduceras i volym. Marinstridskrafterna reduceras genom minskat antal fartyg och ubåtar. Vad avser materielanskaffning i övrigt nedgår omsättning och förnyelse av till exempel bataljonsartilleri, brosystem, nytt ytstridsfartyg, taktiskt transportflyg och sensorer. Insatsorganisationen har 2020 en i stort bibehållen förmågebredd men med en minskad volym stridskrafter. Den sammantagna effekten av ovan beskrivna reduceringar medför att ett visst ekonomiskt utrymme för en begränsad materiell omsättning och förnyelse skapas efter år 2020.”

Prolongeringen får synbar och kännbar verkan i meningen i att insatsorganisationens förmåga “att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar. Stridskraftsprofilen medför betydande osäkerheter avseende möjligheten att producera önskade förmågor och förband på sikt. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser. Detta medför att det inom flera områden finns så stora brister till materiell omsättning och förnyelse att dessa erfordrar en särskild översyn. Reduceringen av delar av eller hela krigsförband innebär att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår betydligt samt att dessa endast kan mötas i geografiskt begränsade områden. Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige.”

Sammanfattningsvis levererar Försvarsmakten ett rakt budskap vad gäller konsekvenserna av prolongerade anslagsramar. Dessa “är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Insatsorganisation 14 kan inte realiseras, då den framför allt materiellt inte kan uppfyllas.”

Raka besked som närmast borde få politiken att beordra sig själv i politiskt beredskapsläge Giv Akt.

Hoten som vi kan tänkas möta är avgränsade och riktas mot våra flöden och noder

Enligt försvarsmaktens perspektivplanering 2013 visar analysen av framtida konflikters karaktär “viktiga skillnader mellan strid i närområdet som berör svenskt territorium och karaktären på expeditionära stabiliserande insatser utanför vårt närområde.”

Försvarsmakten framhåller att ett framtida militärt angrepp till sin natur sannolikt är “begränsat och förutses syfta till att inledningsvis och överraskande besegra motståndarens försvar på avstånd, helst utan att utsätta egen personal för fara. Det görs genom specifika målval och precisionsbekämpning med fjärrstridsmedel, specialoperationer och cyberoperationer.” Försvarsmaktens bedömning är vidare att ett angrepp “inte syftar till att erövra territoriet som sådant, utan till att etablera kontroll över strategiskt viktiga områden för ett specifikt syfte. Möjliga syften kan vara att regla av operationsområdet, förneka motståndaren handlingsfrihet eller som utgångsläge för fortsatta operationer. Till detta kan insatsstyrkor användas för att i ett senare skede skydda framgrupperade bekämpningssystem.”

Vad gäller de Internationella insatsernas framtida karaktär bedöms dessa i allt väsentligt vara expeditionär. “Inledningsvis kan även luftstridskrafter och fjärrstridsmedel nyttjas i dessa operationer. Om det internationella samfundet sedan går in i operationsområdet med trupp, beror framgång ofta på förmågan att påverka befolkning och viktiga lokala aktörer. Konfliktparterna söker asymmetriska fördelar, det vill säga att med små medel uppnå stora effekter, på alla krigföringsnivåer.”
Försvarsmakten avslutar bedömningen med att framhålla hur dessa “är adaptiva, lättrörliga och använder hybridkrigföring där vår teknologiska fördel undergrävs.”

Här finns en tydlig fingervisning om att ska vi klara nationellt och internationella åtaganden så behöver vi motsvarande både-ock-förmågor. Men försvarsmakten tillkännager samtidigt sin uppfattning “att närområdet och dess operationsmiljö, med potential för högintensiv strid i en miljö med högteknologiska aktörer, ska vara dimensionerande för Försvarsmaktens utformning.”

Vad avses med närområdet och dess operationsmiljö?

Försvarsmakten betonar att “i ett europeiskt perspektiv ökar den militärstrategiska betydelsen av vårt närområde. Östersjöområdet utgör med dess farleder, hamnar och övriga infrastruktur ett viktigt innanhav för handel och transporter. Det finns ett gemensamt behov av stabilitet för alla Östersjöstater inklusive Ryssland, vars export till EU-stater till huvuddel sker via Östersjön. Energi- och handelstransporter ökar de ekonomiska intressena i området. Militärt förändras såväl styrkeförhållanden som dynamik i området. I detta sammanhang utgör USA:s geopolitiska omprioriteringar, Natos utveckling av robotförsvar, minskade försvarssatsningar inom EU och Nato samt den ryska militärreformen viktiga faktorer. Den militära övningsverksamheten och underrättelseinhämtningen i Östersjöområdet intensifieras. Om intressekonflikter uppstår kan den beskrivna teknikutvecklingen innebära att tröskeln för att nyttja militära maktmedel sänks. Europas staters förmåga att samordnat stabilisera konflikter i dess närområde, eller om behov skulle finnas att engagera större förbandsvolymer i modern krigföring, har betydande brister. Det krävs därför ökad samordning i alla faser av militär utveckling för att stärka potentialen för Europa att agera militärt och säkerhetspolitiskt unisont. Sverige bör fortsätta utveckla interoperabilitet genom europeiska försvarssamarbeten, till exempel NRF. Det praktiska samarbetet, särskilt vad avser materielutveckling, sker alltmer i regionala konstellationer. För Försvarsmakten innebär det fördjupat samarbete med de nordiska länderna.

Klimatförändringar i Arktis medför ökad tillgänglighet till naturresurser och transportleder. Som en följd av isavsmältning och ökad mänsklig aktivitet bedöms den militära närvaron öka något. De arktiska staterna har ett intresse att bibehålla regionen som ett militärt lågspänningsområde. Samtidigt rymmer området den ryska Norra marinens basområde på Kolahalvön och utgör alltjämt ett viktigt operationsområde för stormakternas nukleära andraslagsförmåga. Detta markerar regionens betydelse från såväl kommersiellt som från militärstrategiskt perspektiv.”

Återigen besked som ger vid handen att politiken bör ta sig en ordentlig funderare på vad som krävs för att skydda våra flöden och noder från omvärldens makt- och intresseprojicering.

Behov av att utveckla ett antal nya förmågor

Följdriktigt argumenterar sedan Försvarsmakten med viss emfas för att “anskaffning av nya förmågor är resurskrävande. Utveckling av ny teknik och tekniksprång måste beaktas ekonomiskt, det förväntas innebära betydande kostnader. Det innebär sannolikt att antalet existerande förmågor måste reduceras för att nya ska få utrymme. Det innebär också stora osäkerheter vad avser kostnader för nya högteknologiska system. En högteknologisk försvarsmakt bedöms till viss del kunna reducera personalvolymen, men förutsätter en ökad andel kvalificerad personal. Den reducerade personalvolymen bedöms inte kostnadsmässigt kunna kompensera för kostnaderna att införa nya förmågor.”

För att analysera utvecklingen av insatsorganisationen har Försvarsmakten använt tre olika koncept. Koncepten utgör militärstrategiska optioner för Försvarsmaktens nyttjande i den händelse att ett militärt angreppshot uppstår mot Sverige. I ett sådant fall har tröskeleffekten inte varit tillräcklig. Endast en översiktlig värdering har gjorts av dessa koncept. Denna visar att samtliga koncept endast har förmåga att kortvarigt ta upp striden mot en kvalificerad motståndare samt har begränsad uthållighet vid en utdragen kris. Sammantaget pekar analysen av koncepten på ett beroende av internationellt samarbete och indikerar ett tydligt behov att utveckla ett antal mer eller mindre nya förmågor.” Så där ja, svart på vit.

Vassare i närområdet kräver nya förmågor

Omvärlds- och teknikutvecklingen tillsammans med framtida konflikters karaktär föranleder att Försvarsmakten “långsiktigt behöver utvecklas för att vara operativt relevant i närområdet. Därför bör ett antal förmågor vidareutvecklas eller introduceras i insatsorganisationen. Med hänsyn till konsekvenserna av tillgängliga resurser krävs en översyn av hur Försvarsmakten ska utvecklas.”

Insatsorganisation kan inte realiseras samtidigt som nya förmågor behöver utvecklas

Försvarsmakten levererar ett rakt budskap vad gäller konsekvenserna av prolongerade anslagsramar. Dessa “är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Insatsorganisation 14 kan inte realiseras, då den framför allt materiellt inte kan uppfyllas.” Därtill pekar Försvarsmakten på ett tydligt behov att utveckla ett antal mer eller mindre nya förmågor.

Vad bör Försvarsmakten innehålla?

Försvarsmaktens analys visar på behov av “förband som kan säkerställa:
– Responsförmåga som medger relevant tillgänglighet av militära förband som kan utöva effekt i närområdet.
– En teknologinivå som medger väpnad strid mot en högteknologisk motståndare.
– Ökat militärt samarbete, syftande till att kunna ta emot och ge militärt stöd.
– Förmåga att tolka och möta icke-konventionella skeenden.

Två vägval

Försvarsmakten har identifierat ett vägval med två alternativa principiella vägar för fortsatt utveckling av insatsorganisationen.

Den första handlingsvägen tar sin utgångspunkt i att “nuvarande insatsorganisation bibehålls i så stor utsträckning som möjligt. Insatsorganisationens kvantitet vidmakthålls på bekostnad av kvalitativ utveckling. Verksamheten kan dimensioneras för att hävda territoriell integritet och för att i samverkan med andra etablera en god förmåga att hantera konflikter omfattande systematiska kränkningar och internationell krishantering. Krigsförbanden kan vid ett försämrat omvärldsläge bidra till att möta ett allvarligt militärt hot, dock med betydande brister. En väsentligt lägre materielomsättningstakt leder till en successivt minskad förmåga och att förbanden efter hand endast kan utgöra en grund för att återskapa operativ förmåga.”

Den andra handlingsvägen tar sin utgångspunkt i att “insatsorganisationen dimensioneras för att inom vissa utvalda områden ges sådan kvalitativ utveckling att förbanden med framgång kan möta kvalificerade stridskrafter. Detta innebär att andra, lägre prioriterade, förband och förmågor avvecklas så att ekonomiskt utrymme frigörs för modernisering, bland annat för att successivt introducera nya förmågor. För att skapa detta utrymme förutses betydande reduceringar i insatsorganisationen. Denna utformning av insatsorganisationen prioriterar förmågan att hävda territoriell integritet. Det reducerade förbandsantalet begränsar dock uthålligheten under vilken systematiska kränkningar kan hanteras enskilt. Krigsförbanden har kvalitet för att vid ett försämrat omvärldsläge möta ett allvarligt militärt hot. Det är av stor vikt att våra samarbetspartners bidrar med de förmågor som inte kan upprätthållas nationellt.

Riskabla val

Båda handlingsvägarna är behäftade med risker och förutsätter samarbete med andra. En planering med antagande om militärt stöd bör betraktas som en “avsevärd strategisk risk”. Båda handlingsvägarna kräver också en fortsatt “försvarspolitisk och militärstrategisk analys för att identifiera vilka förmågor Sverige ska utveckla själv, tillsammans med andra och vilka förmågor som ska avvecklas.”

Risker:

– I den första handlingsvägen utgörs risken främst av förmågan att med egna resurser ha tillräckligt effekt mot en kvalificerad motståndare.
– I den andra handlingsvägen är den främsta risken att insatser med våra kvalificerade förband inte får avsedd effekt på grund av luckor i förmågebredd.
– Samarbete kan endast till del uppväga för den gradvis reducerade operativa förmågan.
– Möjligheterna att verka enskilt är begränsade.

Förbered mottagande!

Försvarsmakten bör därför “bidra till att utveckla den politiska handlingsfriheten genom att fördjupa det internationella samarbetet så att ringa förberedelser krävs för att, efter politiska beslut, anpassa verksamheten till att försvara Sverige i samverkan med andra.” Här har vi även ännu en parallell till den försvarsplanering som under kalla kriget pågick vid sidan om, men som var direkt avgörande för vår förmåga att hävda vår suveränitet. Förberett mottagande är vår akilleshäl och samtidigt en av våra framgångsfaktorer.

Försvarsmakten beskriver förhållandet i termer av “det innebär i första hand ökade krav på interoperabilitet och utbyte av klassificerad information.”

Kvalité prioriteras, framförallt på vissa förmågor

Försvarsmakten anser sammanfattningsvis “att utvecklingen med kvalitativt fokus är det alternativ som bäst tillgodoser statsmakternas krav på fortsatt utveckling av insatsorganisationen i enlighet med de bärande principerna i FB 09. Det innebär att insatsorganisationen bör dimensioneras för att inom vissa utvalda områden ges sådan kvalitativ utveckling att förbanden med framgång kan möta kvalificerade stridskrafter.”

Försvarsmakten fortsätter “förbandens höga kvalitet kan endast möjliggöras genom en reducering av antalet förband och förmågor i insatsorganisationen.
De främsta motiven för detta val är att skapa förutsättningar för de kvarvarande delarna av insatsorganisationen genom:
– Materiell förnyelse och möjlighet att introducera nya förmågor.
– Kontinuerlig anpassning till det svenska samhällets högteknologiska karaktär.
– Internationellt samarbete genom att vidmakthålla och utveckla förmågor och
förband som bedöms attraktiva för våra samarbetspartner.
– Långsiktig producerbarhet genom internationellt samarbete.
– Att stärka Försvarsmaktens attraktionskraft som arbetsgivare.”

Försvarsmaktens sju principiella inriktningar

Försvarsmakten pekar ut följande sju principiella inriktningar och rekommenderar dessa “trots betydande risktagning” då de “bäst tillgodoser statsmakternas inriktning:
– Närområdet i fokus – Försvaret av Sverige bör utgöra geografisk utgångspunkt för utformningen av insatsorganisationen. Av detta följer att förmågan och ambitionsnivån att genomföra internationella insatser bestäms vid varje given tidpunkt av vilka förmågor som är operativt tillgängliga.
– Kvalitet före kvantitet – Insatsorganisationen bör utformas med en kvalitativt högteknologisk profil i samklang med det svenska samhället. Förmåga till väpnad strid mot en kvalificerad motståndare ska prioriteras, före förmågebredd.
– Hög tröskeleffekt – Insatsorganisationen bör utformas för att ha en inneboende och trovärdig tröskeleffekt syftande till att vara stabiliserande och konfliktavhållande i vårt närområde. Ytterst definieras tröskeleffekten av förmågan att förebygga att ett allvarligt hot övergår till ett väpnat angrepp på Sverige eller i närområdet.
– Samarbete i Norden – Fördjupat internationellt samarbete har potential även om kostnaderna ibland kan bli höga ekonomiskt eller vad avser handlingsfrihet. Det nordiska förmågesamarbetet bör fördjupas genom överenskommelser, exempelvis avseende gemensam anskaffning av materiel. Dessutom bör rollspecialisering, till exempel avseende kompetenscentra övervägas. Upp till konfliktnivån systematiska kränkningar bör det övervägas att långsiktigt integrera delar av operativ ledning av förband från de nordiska staterna.
– Bidra till politisk handlingsfrihet – Med beaktande av att Försvarsmaktens operativa effekt förutses minska i relativa termer kommer förutsättningarna för att självständigt lösa huvuduppgifterna vara begränsade. Försvarsmakten bör därför bidra till att utveckla den politiska handlingsfriheten så att ringa förberedelser krävs för att efter politiska beslut anpassa Försvarsmaktens verksamhet till att försvara Sverige tillsammans med andra. Det innebär i första hand ökade krav på interoperabilitet och utbyte av klassificerad information. Med denna utgångspunkt förordas ett fördjupat samarbete med andra stater eller organisationer inom luft- och sjöförsvarsområdet.
– Nya förmågor behöver utvecklas – För att insatsorganisationen ska vara operativt relevant på lång sikt behöver såväl befintliga förmågor vidareutvecklas som nya förmågor utvecklas. De nya områden som bör utvecklas omfattar: offensiv cyberförmåga, rymdbaserade förmågor, obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt fjärrstridsmedel.
– Balans mellan uppgifter och resurser – I tidigare redovisningar har Försvarsmakten konstaterat att det finns en obalans mellan ställda uppgifter och tilldelade resurser i perspektivet 2020. Dessa utmaningar accentueras mot 2030. Till detta kommer behov av att utveckla nya förmågor.”

Försvarsmaktens analys utgår som sagt från en prolongerad ekonomisk nivå där myndighetens uppgifter anpassats till de ekonomiska förutsättningarna. Resultaten “pekar på att Försvarsmaktens förmåga får avgörande begränsningar och att myndighetens huvuduppgifter behöver överses.”

Sammanfattningsvis menar Försvarsmakten att resultaten är av sådan “principiell karaktär att balansen mellan uppgifter och resurser bör ges särskild uppmärksamhet vid utformningen av nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut.”

Så vad får vi då?

För att analysera utvecklingen av insatsorganisationen har Försvarsmakten använt tre olika koncept. Koncepten utgör militärstrategiska optioner för Försvarsmaktens nyttjande i den händelse att ett militärt angreppshot uppstår mot Sverige. “I ett sådant fall har tröskeleffekten således inte varit tillräcklig. Endast en översiktlig värdering har gjorts av dessa koncept. Denna visar att samtliga koncept endast har förmåga att kortvarigt ta upp striden mot en kvalificerad motståndare samt har begränsad uthållighet vid en utdragen kris. Sammantaget pekar analysen av koncepten på ett beroende av internationellt samarbete och indikerar ett tydligt behov att utveckla ett antal mer eller mindre nya förmågor.”

Mindre är smartare

Den under lång tid reala minskningen av Försvarsmaktens resurser tillsammans med kraftigt förändrade uppgifter har i huvudsak gett förväntade effekter, om ej önskade resultat. En delvis kvalitativt modernare försvarsmakt med förmågebredd men utan kvantitet och uthållighet.

Eller som John Arquilla, professor of defense analysis at the U.S. Naval Postgraduate School beskriver liknande förlopp. “The challenge before us is to embrace budgetary constraints as empowering rather than crippling. And there are many good examples of professional militaries that seized such opportunities, extending far back in history.

I sin analys exemplifierar Arquilla med de klassiska Bysantinska generalerna Belisarius och Narses. Arquilla lyfter vidare fram den under mellankrigstiden hårt begränsade efterhand av von Seeckt omstrukturerade och moderniserade tyska armén som kom att präglas av flexibla stridsgrupper, överutbildning av officerare och soldater för möjligheter till snabb volymuppväxling etc vilket blev en bättre anpassning till de doktriner om uppdragstaktik och blixtkrig vilka ursprungligen utvecklades i slutet på 1800-talet. Slutligen analyserar Arquilla US krigsmakt tiden efter Vietnam-kriget och de nya doktriner som kommit efter år 1982 och som på många vis återförde US till arenan efter tio års sårslickande. Vi kan i sammanhanget även nämna att Sverige under en krisartad omvälvande period från ett obefintligt försvar i april 1940 till sommaren 1943 utvecklade dels ett fast försvar i gränsområdena, men vi utvecklade också – vilket ibland glöms bort – en kraftfull rörlig förmåga i 1:a Armékåren under ledning av general Rappe, en förespråkare för den rörliga manöverstriden. I denna kår genomfördes övningar i en omfattning och komplexitet som inte hade genomförts tidigare och ej heller senare. Bl.a. ingick även de norska och danska infanteribrigaderna (även för dessa var övningarna de mest omfattande sedan 1809/13).

Som dessa exempel indikerar så har reformerandet av försvarsmakten möjligen underlättats av resursknappheten i kombinationen med absoluta krav på omriktning. Men de ger önskad effekt på systemet Försvarsmakten först när de samlade förmågorna finns på plats kvalitativt och i rätt kvantiteer.

Mindre är smartare – under en transformerande period!

En slutsats är: “Yes, smaller is smarter or at least you will act smarter. ” Men, den efterföljande slutsatsen som också framgår av Försvarsmaktens resonemang, analyser och slutsatser ovan, är att detta förhållande enbart gäller under en kraftig transformeringsperiod. Förr eller senare innebär fortsatt avmagring att den nya organisationen och den omriktade och den delvis kvalitativt nyrustade verksamheten riskerar att tyna bort först i kvantitet och sedan även i kvalitet. I det ögonblicket lämnar vi även den bakomliggande filosofi som tar sin utgångspunkt i von Seeckts principer om begränsad kvantitet, systemsyn med förmågebredd samt hög kvalitet i materiell och bemanning syftande till vid behov snabb volymtillväxt.

Dimensioneringen i övergången mellan ny teknik och nya förmågor – exemplet JAS/E

Ett intressant studieobjekt är de förmågor och volymer där vi ser att det kommer att ske radikala förändringar av hela förmågekoncept. I denna del finns förstås alltid det klassiska problemet med att lägga prognoser från ett nuläge in i framtiden. Det var ju populärt att på 60-70-talet rita flygande bilar föreställandes framtidens fordon år 2000. Det var en förlängning av den kunskap som fanns tillgänglig då, men få lyckades förutse den betydligt vitalare utveckling som helt styr vår tillvaro i dag, nämligen internet.

När vi prövar om antalet JAS/E är rätt volym så är det väl alldeles uppenbart att inte ens med dagens tillgängliga materiel eller den nära morgondagens teknik kan 60 stridsplan täcka den yta som vårt territorium består av. Möjligen klaras begränsade uppgifter i en-veckas-försvaret, om stridsflygets baser kan hållas intakta…!? Men oavsett detta så är vi i en tid av spännande teknikutveckling som också sammanhänger med en övergående period av hög tröskel för eventuella angrepp på svenskt territorium. Försvarsmaktens uppfattning är “att närområdet och dess operationsmiljö, med potential för högintensiv strid i en miljö med högteknologiska aktörer, ska vara dimensionerande för Försvarsmaktens utformning.” Den bedömning som har gjorts utgår från att 60 JAS/E är vad vi behöver framgent. Frågan är om denna slutsats bygger på en bedömning av vad den nära framtidens teknikutveckling kan medföra i form av behov av att stänga ned vissa förmågor och operationalisera andra förmågor. I perspektivplaneringen bedöms teknikutvecklingen och teknikspridningen “leda till att tröskeln för nyttjande av militära maktmedel sänks såväl bland statliga som icke-statliga aktörer. Med ökat användande av fjärrstridsmedel kan risker och kostnader för insatser reduceras samtidigt som förutsättningarna för överraskning kan förbättras. Teknikutvecklingen och dess möjliga tillämpning i framtida konflikter föranleder att ett antal förmågor bör stärkas eller introduceras i insatsorganisationen. Däribland nämns:
– Cyberförmåga.
– Rymdbaserade förmågor.
– Obemannade system.
– Skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar.
– Fjärrstridsmedel.

Denna bedömning bygger på dagens kunskap om vad vi tror om framtiden. Självklart kommer även helt andra förmågor eller varianter på de nämnda förmågorna att finnas tillgängliga inom ett till tre decennier. Som Försvarsmakten uttrycker det “Det innebär sannolikt att antalet existerande förmågor måste reduceras för att nya ska få utrymme.” I ett sådant perspektiv är förstås en moderat satsning på JAS/E att föredra. Mot bakgrund av en-veckas-försvarets retorik så ska ju dessutom vår förmåga anpassas till ett begränsat angrepp till en eller två avgränsade platser. Till dessa två platser lär ju 60 JAS/E räcka. Det lär t.o.m. uppstå kö in i operationsområdet. Raljerande? Ja. Notera samtidigt att det vid varje givet tillfälle är högst 35 JAS/E i luften samtidigt… Men om nu en tänkt motståndare tänker annorlunda och har andra ambitioner!? Särskilt med teknik som sänker tröskeln för viljan att använda förmågan. Ja det är förstås en helt annan sak.

Mindre är smartare men rätt dimensionering är smartast

Den i dag för handen givna ekvation som innefattar:
– dels prolongeringens avmagrande systemerodering
– dels det existentiella behovet av att skapa utrymme för delvis nya och helt nya förmågor, är i realiteten ett kvantitativt och kvalitativt moras.

Moraset uppstår då valet mellan kvalitet och kvantitet i realiteten redan är gjort. Den kvantitativa kakan är redan uppblött och uppäten. Det finns helt enkelt inte längre någon kvantitet värd namnet att laborera med utan att också lyfta bort förmågor. Ännu mindre kommer det att finnas något sådant utrymme år 2019 eller 2030 med prolongerade anslag. Med prolongeringen risker vi att efterhand helt förlora de många även positiva effekter och resultat som kombinationen av minskade resurser och förändringen av försvarsmaktens uppgifter hittills har medfört.

Effektiv smart interoperabilitet med vår omvärld övergår efterhand till att bli en utarmad monokultur vad gäller förmågor och därmed slutligen en definitiv begränsning av vår handlingsfrihet.

Kommer vi år 2030 i huvudsak sitta på förmågor inom stridsflyg, ubåt, ytstridsfartyg, specialförband och underättelser? Vem skall då komma till vårt stöd den dagen när våra i fred fint hopsnickrade solidaritetsavtal sätts på prov av verklighetens intressen och händelseutveckling kring våra flöden och noder? Vill vi avhända oss vårt system av förmågor? Vill vi bli en förmågemonokultur?

Mindre är smartare, men inte nödvändigtvis bäst. I en maktprojicering eller i en strid gäller i huvudsak digitala förhållanden. Antingen har vi ett system av de förmågor – en förmågebredd – som behövs och då har vi åtminstone en möjlighet att hävda vår suveränitet, eller så har vi inte förmågorna och då får vi ta konsekvenserna av det. Vad vi känner till och som står sig över tiden är en naturlag som är benhårt icke flexibel och inte alls svår att förutse konsekvenserna av, nämligen att en prolongerad ekonomi slutar i ett digitalt noll, ett intet i alla avseenden. Mindre är smartare men rätt dimensionering är smartast!

Läs mer:

Försvarsmaktens perspektivstudie 2013

http://www.forsvarsmakten.se/Global/Myndighetswebbplatsen/3-Organisation-forband/Hogkvarteret/FM2013-276%201%202013-10-01%20PERP%202013.pdf

Smaller is smarter – exempel försvarsmakter

http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/03/11/smaller_is_smarter

Riksrevisionen dömer ut Försvarsmaktens förmåga

http://www.riksrevisionen.se/sv/rapporter/Rapporter/EFF/2013/Forsvarsmaktens-formaga-till-uthalliga-insatser/

SvD om stresstestet av Försvarsmakten

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=FA10AEDF6763E2E3E7BA8E758F09501F.sonny4?cid=25968641&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8830608%26amp%3bnew%3dtrue

Sverige är ett säkerhetspolitiskt vakum

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=B9E956B597BD22C65A705327C783F82B.sonny4?cid=25968641&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8778836%26amp%3bnew%3dtrue

Effekten av att inte göra någonting alls – Sydafrikas försvarsmakt

http://m.mg.co.za/index.php?view=article&urlid=2012-05-04-lack-of-funds-leaves-sa-vulnerable&views=1&mobi=true&KEY=l1tki5jvjivqeuko8tvgd69ua4#.UlbLI2Rhic0

Skipper om RB5 och de fortsatta nedskärningarna i FM

http://navyskipper.blogspot.se/2013/10/fm-org-18-nya-nedskarningar-vantar.html?spref=tw&m=1

Bruce Acker om behovet av fästning Gotland

http://folkochforsvar.se/index.php/debatt_reader/items/gotlands-strategic-significance.html</a

http://navyskipper.blogspot.se/2013/10/att-sila-mygg-och-svalja-kameler.html?m=1

Den ryska upprustningen kommer att lyckas

http://mobil.svd.se/8845592.ece

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Defence- and Securitypolicy, Management. Bookmark the permalink.

4 Responses to Mindre är smartare men rätt är smartast – om omvandlingen av vår försvarsmakt!

  1. Sven Hugosson says:

    “Smaller” är inte “smarter” om det lilla går asymptotiskt mot noll. Perspektivstudier har alltid varit mycket ordrika, men vad säger de egentligen? Sverige har inget försvar värt namnet.

    • brixski says:

      Överens. Försvarsmakt i sin reella betydelse syftar till att hävda vår suveränitet. Det kan vi möjligen göra i 48 timmar på en avgränsad plats. När underhållet tar slut efter 48 timmar så står även den mest kvalificerade förmåga stilla.

  2. J.K Nilsson says:

    35 av 60 fpl i luften vid varje given tid. Det var optimistisk räknat. 10 fpl av 60 med rätt konfiguration vid varje given tidpunkt är mer realistiskt. En tillgänglighet på 35 av 60 över dygnet är något pessimistiskt men efter någon veckas skymningsläge fullt troligt.

    Flygvapen är en kostsam försvarsgren som inte alltid är så ekonomisk men är en nödvändig komponent i ett försvar.

    J.K Nilsson

    • brixski says:

      Tack för informationen J.K. Låter fullt rimligt. Kan rakt av erkänna att jag angav siffran 35 i syfte att göra förhållandena greppbara även för en icke insatt läsare.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s