Husby – Om rättigheten att reagera och skyldigheten att agera!

Polarisering av komplexa sammanhang

Diskussionen om händelserna i Husby, liksom liknande händelser, kommer med automatik att handla om minst två ytterligheter som omedelbart ställs mot varandra. En medveten polarisering. I ena hörnet har vi en bild av ett hårt ansatt Husby med djupa sociala problem som för alltid förklarar Husby som en socioekonomiskt förlorad enklav och där såväl icke-existensen av offentliga institutioner som närvaron av polis uppfattas som oerhört provocerande och av princip anses vara grundorsaken till den sociala oron. I det andra hörnet har vi ett kraftfullt rop på lag och ordning och där i huvudsak de människor polisen har att hantera av många uppfattas som yrkeskriminella som lever rövare med hjälp av yngre aspirerande småbusar och tillresande övre medelklassungdom med autonom flagga.

I det ena fallet hävdas att samhället har abdikerat och endast dyker upp när det känner sig hotat. I det andra fallet hävdas också att samhället abdikerat men genom att inte tidigt tagit terräng gentemot kriminella som försöker göra området till sitt.

Vi vet inte ännu säkert, men visst kan vi anta att det finns ledande inspirerande krafter som också är tungt kriminellt belastade. Vi kan förmodligen även anta att dessa krafter omger sig med en svans av ungdomar som mer drivs av sökandet efter spänning och gängidentitet. Den stora majoriteten medborgare som drabbas av våldet och förstörelsen är – med rätta – mest frustrerade och förbannade. Många av dom kanske känner sig tudelade i meningen att de såväl känner sig frustrerade över den höga arbetslösheten som de ser att många ungdomar befinner sig i samtidig som de själva har nått framgång i utbildning och på arbetsmarknaden. Andra ser hur ungdomarna speglar deras egen tillvaro. Även om kravallernas ledare visar sig vara kvalificerade busar som ska lagföras enligt konstens alla regler så finns det en omgivning och en tillkommande generation som förtjänar att uppmärksammas tidigt och där det inte finns något paket av enkla lösningar att plocka ur. Att beskriva utmaningar och möjligheter i Husby är komplext.

Intet är nytt – allt är nytt

Låt oss reflektera över hur snabbt vi glömmer vår egen historia. Fenomen som finns där pågående i vårt samhälle bedömer vi som unika just när de pyrt så länge att de till slut exploderar i vårt ansikte. Kungsankravallerna, Rosengård och Rinkeby i modern tid. Men fenomenet är ju förstås inte alls unikt för vår tid. Det var för över 150 år sedan, närmare bestämt söndagen den 19 mars 1848 som 18 personer dödades i kravallerna vid Storkyrkobrinken.

En helt annan tid, helt andra förutsättningar och ett helt annat resultat. I dagens Sverige dör inte människor när vi demonstrerar, inte ens i de mest våldsamma ögonblick så är det någon risk för att vi ska sablas ned och förlora våra liv. Tvärtom är det förmodligen i dag mer risk för men på såväl den fysiska som den psykosociala hälsan för de poliser som har till uppgift att upprätthålla ordningen.

Då, i fonden fanns det ett brinnande revolutionärt Europa i det år som kommit att kallas nationernas vår eller folkens vår. Liksom i dagens Europa skedde då stora sociala, ekonomiska och kulturella förändringar. Reaktionerna och konsekvenserna var förstås i en helt annan dimension än i dagens Europa. Fler än 50 länder påverkades av händelserna som har gått till historien som den största vågen av revolter i europeisk historia. Orsakerna var flera, bl.a. ett omfattande missnöje med det politiska ledarskapet, krav på demokrati i ett auktoritärt styrt Europa, arbetarklassens missnöje i sitt armod, stegrande nationalism och nya konstellationer kring de mer reaktionära krafterna av de då styrande kungafamiljerna, aristokratin armén och bönderna. Den rådande ordningen var – efter tiotusentals dödsoffer – snart i huvudsak återställd men trots detta kom händelserna att få stor betydelse för vår nutidshistoria då kraven på omfattande samhällsförändringar kom att återkomma och bli alltmer såväl omvälvande och ibland även framgångsrika under de kommande hundra åren.

Det finns en del över tiden återkommande likheter men också många rejäla olikheter. Sverige år 1848 och Sverige år 2013 är naturligtvis ett helt annat land! Sverige i dag är en demokrati med stark förankring i de mänskliga rättigheterna. Vi är en rättsstat där en stor majoritet av medborgarna har ett högt förtroende för vårt politiska system och för våra institutioner. Vi har en välfärdstat som omfamnar de flesta av oss invånare. Det finns många möjligheter att delta och att utöva inflytande direkt eller indirekt. Det är som sagt ett helt annat land. Dock har inte alla samma reella möjligheter att delta eller att göra sina livsval. Våra liv är självklart i alla avseende ojämförbart bättre men det finns fortfarande hinder för en del av våra medmänniskor. Hinder som återigen verkar bli allt mer oöverstigliga. Hinder som ibland kanske rentav bidrar till ett självhat byggt på vanmakt.

Vad handlar egentligen problematiken i Husby om?

Ja, den som kan svara på det lika entydigt som det snabba digitala svaret i en tiotusenkronorsfråga borde vara välkommen att direkt börja bygga det nya Husby! Men förmodligen är inte svaret riktigt så linjärt enkelt. Det är många människor som sitter på såväl frågor som svar. Många människor som borde involverats för länge sedan. Deltagande är de små stegens och uthållighetens princip. Det är dock inte på något vis försent. När det gäller människor så är det nästan aldrig försent. Vi kan nog aldrig tillåta det vara försent. Vi kan alla bidra med var sin del till vår gemenskap, till vårt gemensamma samhälle. Det är en mänsklig rättighet att få delta i samhällslivet och skötseln av vårt gemensamma och det är också en skyldighet för var och en att respektera var och ens mänskliga rättigheter. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Låt oss pröva två tankar samtidigt, den ena handlar om våra rättigheter och skyldigheter i vår demokrati och den andra tanken handlar om vanmaktens orsaker och effekter.

Du har en rätt att delta och du har en skyldighet att respektera andra

Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) antogs genom Generalförsamlingens resolution 2200A (XXI) den 16 december 1966 och trädde ikraft den 23 mars 1976 (SÖ1971:42, prop. 1971:125). De medborgerliga och politiska rättigheterna ska garantera den enskilde individens rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. De säkerställer likhet inför lagen och förbjuder dödsstraff, tortyr och slaveri. De inkluderar också rätten till egendom och rätten att ingå äktenskap. I de medborgerliga och politiska rättigheterna ingår också de grundläggande friheterna som tanke- samvets- och religionsfrihet liksom åsikts- och yttrandefrihet och förenings- och mötesfrihet.

Enligt artikel 25 skall varje medborgare ha ”rätt och möjlighet att utan någon av de åtskillnader som anges i artikel 2 och utan oskäliga inskränkningar

a) delta i skötseln av allmänna angelägenheter, direkt eller genom fritt valda ombud,
b) rösta och bli vald vid periodiska och reella val, som förrättas på grundval av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning, varigenom garanteras att väljarnas vilja fritt kommer till uttryck….”

Rätten till deltagande i samhällslivet är en mänsklig rättighet. Förutom artikel 25 finns det ett antal andra bestämmelser som på olika sätt garanterar och främjar denna rättighet. Det gäller t.ex. enskildas möjligheter att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter utan att begränsas av andra grupper eller individer. Individens mänskliga rättigheter är alltid statens skyldigheter. Men varje individ har också ett ansvar att respektera andra individers rättigheter.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), artikel 30, klargörs t.ex. att ingenting i förklaringen får tolkas som en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av rättigheterna i förklaringen. En motsvarande formulering finns även i Europakonventionen (artikel 17), som gäller som lag i Sverige. Alla individer har alltså ansvar för att utöva sina mänskliga rättigheter på ett sätt som inte inskränker andras rättigheter.

Universalitet, odelbarhet och likabehandling är tre väsentliga principer för de mänskliga rättigheterna. Odelbarhetsprincipen innebär att alla mänskliga rättigheter är lika viktiga, ömsesidigt samverkande och en del av samma helhet. Denna princip slogs fast av FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993. Principen har sedan dess upprepats och bekräftats i ett stort antal internationella sammanhang.

Den svenska regeringen har förklarat i flera sammanhang, bland annat i de båda skrivelserna En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (Skr. 2001/02:83 och 2005/06:95) att rättigheterna inte skall graderas. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har alltså samma status som de medborgerliga och politiska rättigheterna vilket innebär att när demokratipolitiken utformas skall även dessa rättigheter vägas in i avgöranden vad gäller inriktning, prioriteringar, målgrupper, etc.

De mänskliga rättigheterna handlar alltså även om rätten till deltagande i samhällslivet i en bred mening.

Vägar till deltagande och delaktighet

Låt oss kika lite på några teorier om medborgerligt deltagande. Det är teorier som har mejslats fram bl.a. genom observationer på fältet. I teorier om medborgerligt deltagande lyfts ofta fram att omfattningen av och intensiteten i deltagande kan variera över ett mångdimensionellt spektrum, från passiv till aktiv och från maktlös till egenmakt. Såväl i Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) som i regeringens proposition Demokrati för det nya seklet 2001/02:80 resoneras kring demokratiteorier avseende medborgerligt deltagande. Särskilt betonas en deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter.

I Demokratiutredningen beskrivs den representativa demokratins värden, den svenska demokratins individ- och samhällscentrering, det dynamiska medborgarskapet, demokratin som rättvis procedur och demokratins förhållande till andra värden. Beskrivningarna är kanske mera aktuella i dag än någonsin tidigare.

Det finns en viktig skillnad mellan deltagande inom ramen för den representativa demokratins former och direkt deltagande utanför dess former. Den förra förutsätter att makten ligger hos ett offentligt organ som initierar processen och beslutar metod (ibland väljs metod i samråd med medborgare). Där handlar det oftast om att bygga konsensus, generera politiskt stöd, hantera konflikter, förbättra kvaliteten på beslut och åtgärder inom ramen för olika former av offentlig verksamhet.

När människor tar direkt kontroll, kan detta vara för att fylla ett tomrum där det finns behov men inte någon offentlig närvaro eller verksamhet, eller där motivet är att utmana befintliga former som motsätter sig förändring. Konflikten och friktionen är en drivkraft för delaktighet och förändring, snarare än något som ska hanteras.

Ett medborgarråd kan t.ex. bli intetsägande om deltagarna inte har tillräckligt med tid eller information, eller har liten eller ingen kontroll över dagordningen. Detsamma om rådets slutsatser helt eller delvis ignoreras av beslutsfattarna. På samma sätt kan delegerad makt till människor som använder offentliga tjänster i själva verket sluta med att dessa klandras för dåligt underbyggda beslut som de själva inte alls har ansvar för eller ens har möjligheter att påverka.

Anne Cote vid London Economics Institute menar att det gäller att veta vilket syfte och vilka mål som deltagandet innefattar. Om människor förväntar sig att vara aktivt engagerade i att fatta beslut och sedan finner sig behandlas som objekt i t.ex. tillintet-förpliktigande opinionsundersökningar, kommer de att känna sig maktlösa och vilseledda. Samrådströtthet är ett sådant problem!

Effektivt deltagande beror på en mängd olika faktorer, men Anna Coote framhåller särskilt några framgångsfaktorer vilka är:

Det bör vara välkänt vad deltagandet är till för, vilka insatser medborgaren kan göra och hur denna skall göra. Det bör också framgå vilka utfall som kan påräknas av engagemanget.

Alla med ett intresse för det tänkta beslutet eller den politiska processen bör ha lika tillgång till processerna och möjlighet att påverka beslutet. De som har möjlighet att delta gör det och de kontrollerar tillsammans processen och dagordningen. Det måste finnas en ömsesidig respekt och förståelse för att alla har något av värde att bidra med.

Det är också viktigt att deltagare är väl informerade om aktuella frågor och har tillräckligt med tid avsatt för att kunna delta fullt ut. När besluten är fattade är det viktigt att deltagarna får ärliga och tydliga rapporter om beslut som de har deltagit i, hur dessa uppfattas och vilka åtgärder som därefter vidtas.

Det är givetvis en förutsättning att tillräckliga resurser har tillförts för att säkerställa att deltagandet är omfattande, att alla deltagare är korrekt informerade och har förmåga att bidra på lika villkor, att tillräckligt med tid är tillgänglig och att önskade resultat av gemensamma beslut och åtgärder är möjliga att uppnå.

Det handlar alltså om att undanröja hinder för medborgarnas egna initiativ, engagemang och vilja att ta ansvar. Det handlar också om att skapa förutsättningar för medborgarna att delta, vilket innebär att insatser för att möjliggöra deltagande aldrig kan isoleras från den övriga politiken, t.ex. en aktiv politik för jämställdhet och utjämnande av sociala och ekonomiska skillnader.

Överordnat detta är politikens innehåll. Ett meningsfullt innehåll är direkt korrelerande till graden av deltagande. När dessa komponenter förs samman gestaltar sig de mänskliga rättigheterna och dessas universalitet och odelbarhet; allas rätt till deltagande kan ges en reell innebörd.

Vilka är då hindren för deltagande?

Professor Hugh Frazer har visat på resultat utifrån de senaste årens forskning vad gäller dels hinder för deltagande dels möjliga insatsområden för att öka människors egenmakt och förmåga att delta aktivt i samhällslivet och i de demokratiska beslutsprocesserna. De vanligaste hindren för ett aktivt deltagande i demokratins olika processer är fattigdom, ojämlikheter och social exkludering – marginalisering och utanförskap.

Förmågan att delta i demokratiska processer begränsas framförallt i tre särskilda avseenden.

1. För det första påverkas människors förmåga och möjligheter att uttrycka sina åsikter som jämlikar och att delta i att fatta beslut och genomföra dem i t.ex. politiska församlingar.
2. För det andra finns det ofta alltför lite tid, energi och resurser kvar att engagera sig i demokratiska processer, t.ex. i olika former av brukarråd och distriktsnämnder och/eller kommunfullmäktige och kommunala nämnder.
3. För det tredje upplevs det som orealistiskt och ointressant att engagera sig i ett politiskt parti och medverka som ledamot i fullmäktige eller andra politiska församlingar. Avståndet till de demokratiska beslutsprocesserna blir helt enkelt för stort.

Apati eller aktion kan bli en effekt av upplevelsen av att inte bli lyssnad till. Det är en upplevelse av att vara frikopplad från den demokratiska processen och en maktlöshet över att inte kunna påverka den. Det är en upplevelse som blir till verklighet när demokratiska system blir ytterst exklusiva och när människor upplever att de processer som den formella demokratin tillhandahåller inte ger dem tillräckligt inflytande över politiska beslut.

Framväxten av ett prekariat

Den brittiske professorn Guy Standing brukar framhålla framväxten av ett prekariat; ett växande antal människor, särskilt ungdomar, runtom i vår värld som bor och arbetar ur hand i hand, i otrygghet. Oftast präglas tillvaron av att de saknar stabila yrkesmässiga identiteter, stabil social trygghet eller skyddande regler som är relevanta för dem. De omfattar inte enbart migrerande arbetstagare, utan även grupper av individer ur lokalbefolkningen.

Professor Standing hävdar att denna nya klass kommer att skapa en ny instabilitet i samhället. De är allt mer frustrerade eftersom deras röst inte kanaliseras genom befintliga demokratiska strukturer och därmed är de utsatta och mottagliga för lockrop av extrema politiska rörelser, kriminella gängbildningar etc. Den sociala oron är i detta synsätt ett tecken på såväl ekonomisk och social exkludering som brister i delaktighet och inflytande. Återigen återkommer de mänskliga rättigheterna och dessas universalitet och odelbarhet. Sociala och ekonomiska rättigheter samt allas rätt till deltagande möter en direkt utmaning.

EU: s processer för social integration har under det senaste decenniet framhållit betydelsen av att främja ökat deltagande av människor som upplever fattigdom och social utestängning i det politiska beslutsfattandet. Vikten av deltagardemokrati har också lyfts fram med erkännande i artikel 11 i det reviderade Lissabonfördraget.

Statsindividualismen präglar oss som medborgare och vår syn på rättigheter och skyldigheter

Maktutredningen beskrev för tjugo år sedan att samhällsutvecklingen ”avlägsnar sig från den svenska modellens kollektivistiska ideal (…) Demokratin antas förverkligas genom politiska majoritetsbeslut, en stor offentlig sektor och centralisering (…) det samhällscentrerade perspektivet/har/ varit mer dominerande i svensk politik än i de flesta andra västländer. Mycket tyder emellertid på att utvecklingen i Sverige under 1990-talet gör att den rådande balansen mellan de samhällscentrerade och de individcentrerade aspekterna av demokratibegreppet allt mer kommer att ifrågasättas”.

I en kritisk värdering av sina direktiv kunde maktforskarna ”identifiera en stark utvecklingstendens, som tog sin utgångspunkt i en annan, mer individorienterad medborgardygd”, för att citera Demokratiutredningens analys av Maktutredningens arbete. I Demokratiutredningens egen analys av den svenska demokratiska traditionen menar utredningen att “den svenska demokratiska traditionen innehåller och bör innehålla betydande element av självorganisering, decentralisering och självförvaltning. Därmed ges utrymme för ett stort mått av pluralism och autonomisträvanden”.

Som framgår sker det succesivt en förskjutning i beskrivningen av i vilken omfattningen Sverige präglas av kollektivistiska eller individualistiska värderingar! Men är det så att själva utgångspunkten för dessa analyser, dvs. antagandet om det kollektivistiska Sverige egentligen inte håller som en normerande grund?

Inglehart och Welzel hävdar i sin bok Modernisering, Kulturell förändring och Demokrati: Human Development Sequence, att individualistiska värderingar är de faktiska kriterierna för en fungerande demokrati, och att det sätt på vilket demokratin fungerar i ett samhälle korrelerar mycket nära med nivån på individualistiska värderingar.

Men de visar också att dessa värden i sin tur är beroende av att den enskilde har tillgång till, och kan utöva ekonomisk frihet och självständighet samtidigt som de garanteras personlig säkerhet och rättvisa. Av sitt numera ofta refererade diagram från World Values Survey framgår att Sverige är det land i studien som är mest präglat av värden av självförverkligande och sekularisering!

World Values Survey är en följd av undersökningar som utvecklats för att mäta dominerande värderingar i olika länder, bl.a. om religion, politik och ekonomiskt och socialt liv. Studien visar på genomsnittliga värden i varje land och är på så sätt en stark förenkling. Enligt undersökningarna kan två dominerande dimensioner beskriva de stora värderingsskillnaderna mellan människor i olika delar av världen.

Den ena dimensionen står för graden av sekularisering, vilken speglar värderingar med koppling till religion och tradition kontra en sekulär hållning. Den andra dimensionen avspeglar graden av individualisering, dvs. värderingar kopplade till överlevnad kontra självförverkligande.

De traditionella värderingarna centreras kring religion och familj. De utmärks av att religion och gudstro spelar en central roll i livet, av en stark uppslutning kring och hög värdering av kärnfamiljen och av respekt för auktoriteter. De sekulära och emancipativa frihetsvärderingarna, nedan förkortade till ”frihetliga värderingar”, karaktäriseras av avståndstagande från auktoriteter som utövas av religiösa institutioner, av familjen som normativ institution för den primära sociala gruppen och av en nation med anspråk på underordning och pliktuppfyllelse från medborgarnas sida.

De frihetliga värderingarna utmärks också av att individuell identitet och integritet prioriteras framför ekonomisk trygghet, av subjektiv livstillfredsställelse, av acceptans för sociala minoriteter, av förtroende och tillit till andra och av deltagande i olika typer av protesthandlingar, som namninsamlingar och köpbojkotter.

Enligt World Values Survey kan de värderingar som dominerar bland befolkningen i Sverige beskrivas som dominerade av s.k. sekulära frihetliga värderingar. Enligt World Values Survey är attityderna hos en befolkning tydligt kopplade till landets ekonomiska utveckling. Allteftersom det ekonomiska välståndet ökar blir sekulariserade värderingar och frågor om självförverkligande allt mer dominerande bland befolkningen, generellt sett.

Globaliseringen tycks innebära att allt fler länder värderingsmässigt drar åt samma håll som Sverige och till att skillnaderna mellan länder långsamt jämnas ut. De senaste studierna visar dock att sekulariseringen avstannat något eller till och med gått tillbaka något i vissa länder, medan de nordiska länderna fortsatt att röra sig åt det sekulära och individualiserade hållet.

Det är viktigt att observera att undersökningen bygger på en generaliserad uppfattning om de värderingar som är karaktäristiska för länderna. Inom varje land finns en heterogen befolkning där värderingarna kan skilja sig stort mellan olika individer och grupper. För arbete i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter kan resultaten ändå vara av intresse.

Störst av allt är oberoendet är budskapet i professorerna Lars Trägårdh och Henrik Berggrens bok Är svensken människa? Författarna undersöker svensk ideologi från Almqvist och Geijer över Strindberg för att sluta i välfärdsprojektets kvinno- och familjepolitik. I boken skriver de att ingenting är väl vi svenskar så stolta över som den svenska modellen. Författarna spårar vad de menar är modellens förutsättning, den svenska s.k. statsindividualismen.

De visar att den “svenska modellen” har mycket djupare rötter än vad man hittills antagit. Välfärdsstaten bygger på en individualism som går tillbaka till tidigt 1800-tal och vars främsta värde var individens frihet och oberoende, också från familjen. Detta är ett för Sverige och de andra skandinaviska länderna unikt drag. Detta är en analys som väl följer de slutsatser som Inglehart och Welzel beskriver i sin ovan refererade bok om värden i världen.

Enligt Trägårdh och Berggren har den positiva inställningen till “statlighet” och som vi ofta brukar karakterisera med ordet “kollektivistisk” paradoxalt nog denna individualism som en förutsättning. Det svenska jämförs på ett klargörande sätt med framför allt den amerikanska och den tyska samhällsformen, där familjen är den grundläggande sociala enheten.

Denna individualistiska trend utgör samtidigt en stor utmaning både för staten och för individen. Utmaningen är att motverka förtryck av individer från andra individer, där kollektivism möter individualism, där enskilda eller grupper av individer inte accepterar att alla har rätt att kontrollera sitt eget liv. Kanske behövs det en ökad medvetenhet om det egna ansvaret för mänskliga rättigheter och för samhällsutvecklingen i stort. Juridiskt sett är individens mänskliga rättigheter statens skyldigheter. Inte desto mindre är det klart att varje individ också har ansvar att respektera andra individers rättigheter.

Som jag nämnde inledningsvis, tydliggör FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), artikel 30, att ingenting i förklaringen får tolkas som en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av rättigheterna i förklaringen. En motsvarande formulering finns även i Europakonventionen (artikel 17), som gäller som lag i Sverige. Alla individer har ett ansvar för att utöva sina mänskliga rättigheter på ett sätt som inte inskränker andras rättigheter.

Frågan om hur ett missbruk av de mänskliga rättigheterna kan motverkas har under det senaste decenniet getts allt större uppmärksamhet t.ex. vad gäller frågor om hedersvåld eller i samband med uppmärksammandet av Ungdomsstyrelsens rapport om att 70.000 ungdomar själva upplever att de inte får välja kärlek och partner. Även fortsättningsvis lär det vara angeläget att med utgångspunkt i dels denna förståelse av individualismens innebörd och konsekvenser för det svenska samhället dels de mänskliga rättigheternas skydd för denna individens rätt, stärka och värna demokratin.

Hur ser då kunskaper, attityder och värderingar om demokratin och mänskliga rättigheter ut i Sverige?

Valdeltagandet i de allmänna valen år 2010 steg med c:a 2,5 procentenheter och ökade mest i åldrarna 18-24 och bland invandrare. Vidare kan konstateras att det politiska intresset ökade i alla åldersgrupper under valrörelsen och allra mest i gruppen med de yngsta väljarna, 18-29 år. Även förtroendet för politiker, regering och riksdag ökade under perioden. Analyser visar också att väljare i åldersgruppen 19-29 år är de som i störst utsträckning söker upp information på nätet, ser tv-reklam och kontaktas av de politiska partierna (Mitt-universitetet Från dörrknackning till gröna pajasnäsor). Så långt kort fakta om valdeltagandet och förtroendet för vissa institutioner. Men hur ser attityder och värderingar om demokratin och mänskliga rättigheter ut?

I en kunskapsöversikt från Ungdomsstyrelsen och i en studie från Synovate framgår att bl.a. stödet för demokratin är starkt och att i princip alla svarande tycks positiva om frågor ställs om stödet för abstrakta principer såsom demokrati, minoriteters rättigheter eller jämställdhet. Av Synovates studie framgår att nästan alla svarande ansåg att människor måste ha möjlighet at vara med och påverka beslut också mellan valen, att man ska följa majoritetens beslut och att även extremister måste få komma till tals.

I Ungdomsstyrelsens studie framgår samtidigt att en tredjedel av de svarande angav att det är bra med ett styre där experter och inte valda företrädare beslutar vad som är bäst för landet. Liknande svar gavs i Synovates studie där tre av tio svarade att det ibland är bra om en liten grupp tar ansvar och bestämmer vilka regler som skall gälla. Av de svarande i Ungdomsstyrelsens kunskapsöversikt ansåg 23 procent att det kan vara rätt att bryta mot en lag om samvetet kräver. Yngre svarande var mindre benägna att hålla med om att lagar alltid skal följas jämfört med äldre. Tre av tio i Synovates studie ansåg att bara den som inte angriper den svenska demokratin skall ha laglig rätt att demonstrera.

Om grupper pekas ut i frågor är det fler som redovisar en skeptisk hållning och som kan tänka sig inskränkningar av rättigheter och friheter. Skilda uppfattningar blir mest synliga i situationer när olika mänskliga rättigheter och principer ställs mot varandra. Generellt kan dock konstateras att skillnaderna mellan män och kvinnor är små. En annan gemensam betydelsefull iakttagelse är att det finns tydliga värderingsskillnader mellan svarande med högre utbildning och de som hade endast grundskole- eller gymnasieutbildning.

Effekten och betydelsen av en förändrad syn på medborgarna som väljare samt nya demokratiinitiativ

Det pågår samtidigt en förskjutning av balansen mellan den formella demokratin och andra demokratiinitiativ, där de senare blir allt betydelsefullare vilket förändrar maktutövningens villkor. En utveckling som kan skönjas är att medborgare, för de politiska partierna, alltmer blir intressanta enbart i egenskapen av väljare. En annan utveckling är att medborgaren i det sammanhanget alltmer agerar genom att endast rösta emot snarare än för i olika valsituationer.

Vad blir effekten när medborgarens syn på demokratin i huvudsak innefattar en roll i förhållande till den etablerade demokratin som innebär att fungera övervakande, hindrande och dömande. Det kan ses som ett uttryck för en vilja att finna alternativa vägar att erövra makt; dvs. medborgarrättsliga initiativ, ickestatliga organisationers och lobbygruppers vilja att skapa opinion, eller olika former av aktivism och de möjligheter men också den problematik som kan följa med dessa informella interventioner i den politiska maktens mandat och komfortzoner. Den här utvecklingen bör ses i ljuset av klassiska demokratiideal såsom allas rätt till deltagande och deliberation, legitimitet för fattade beslut, representativitet i beslutande miljöer och maktcentra, deltagande som folkupplysning och ett bildningsideal etc.

Hur kan då demokratin även fortsättningsvis medverka till ett samhälle där alla ges samma förutsättningar och möjligheter att agera som medborgare och individer, där de mänskliga rättigheterna utvidgas till allt fler områden och formuleras just i termer av frihet och jämlikhet? Hur kan nya demokratiska rörelser och initiativ ingå i vitaliseringen av det politiska livet? Hur kan samhällsgemenskapen stärkas?

Dessa frågor är högaktuella och analyseras och laboreras av bl.a. P Rosanvallon, professor i modern historia vid College de France, som i sitt ytterst ambitiösa forskningsprojekt analyserar dagens politiska situation och där t.ex. ett minskat valdeltagande, misstro mot politiken inte nödvändigtvis är ett utslag av likgiltighet utan snarare kan ses som den alltmer välutbildade och politiskt medvetne medborgarens kritik av den etablerade makten, dvs. en ofta förespråkad demokratisyn och rentav demokratins mest grundläggande väsen. Insikten om och förståelsen för vad Rosanvallon kallar motdemokratins konsekvenser för demokratin, behöver finnas med som en fond vid tecknandet av och genomförandet av demokratipolitiken.

Ökad social oro

Om vi återvänder till Husby så kan vi enligt uppgifter från Ungdomsstyrelsen konstatera att 38 procent av 20-25 åringar varken studerar eller arbetar. Endast 50 procent av når grundskolans mål, jfr med 90 procent i innerstaden. I förra veckan redovisade OECD att inkomstklyftorna ökar snabbast av de 34 länder som jämförts. ILO spår ökade protester och oroligheter i finanskrisens spår. Bl.a. framhålls att det skulle behövas 80 miljoner nya jobb i världen för att få ner den globala arbetslösheten till samma nivå som före krisen år 2008. Den nuvarande krisen gör att det bara skapas hälften så många jobb, 40 miljoner. Av dem skapas bara 2,5 miljoner i industriländerna och resten i utvecklingsländerna, enligt ILO:s nya rapport. I 45 av de 118 undersökta staterna gör arbetslösheten att risken för social oro ökar. Det gäller EU, arabvärlden och i viss mån Asien. Antalet arbetslösa i hela världen uppgick i slutet av 2010 till 200 miljoner personer, den högsta uppmätta siffran någonsin. ILO räknar med att läget försvagas ytterligare.

Chefen för Internationella valutafonden, Christine Lagarde (förre franske finansministern) varnade i juli 2011 de europeiska ledarna om möjligheten till social oro som en följd av euroområdets ekonomiska problem “Sociala problem är av stor betydelse för de utvecklade ekonomierna, för de unga i synnerhet har haft svårt att hitta arbete – med potentiellt livslånga konsekvenser i form icke-anställbarhet och begränsade inkomster. Samtidigt kämpar de äldre generationerna för att få tillgång till hälsovård och pensionsförmåner.

Det inbördes beroendet mellan våra rättigheter och skyldigheter – behovet av att göra både ock!

Om vi nu ser på dessa två tankar samtidigt, den ena om våra rättigheter och skyldigheter i vår demokrati och den andra om vanmaktens orsaker och effekter då blir det svårt att bortse från att de är inbördes beroende av varandra. Det finns en rad basfakta som kan sammanställas och analyseras i syfte att beskriva utvecklingen vad gäller social oro och hur utmaningar och möjligheter ser ut i förhållande till demokratins funktionssätt.

1. Konflikten och friktionen är en drivkraft för delaktighet och förändring. Vi kan inte ta bort konflikter. De är nödvändiga för vår utveckling. Men vi må alltid förebygga och motverka våldet som medel.
2. De vanligaste hindren för ett aktivt deltagande i demokratins olika processer är fattigdom, ojämlikheter och social exkludering – marginalisering och utanförskap.
3. Apati eller aktion kan bli en effekt av upplevelsen av att inte bli lyssnad till. Det är en upplevelse av att vara frikopplad från demokratin och en maktlöshet över att inte kunna påverka den. Det är en upplevelse som blir till verklighet när demokratiska system blir ytterst exklusiva och när människor upplever att de processer som den formella demokratin tillhandahåller inte ger dem tillräckligt inflytande över politiska beslut.
4. Det finns en uppenbar risk att vi ser framväxten av ett prekariat; ett växande antal människor, särskilt ungdomar, som bor och arbetar ur hand i hand, i otrygghet. Oftast präglas tillvaron av att de saknar stabila yrkesmässiga identiteter, stabil social trygghet eller skyddande regler som är relevanta för dem.
5. Insatser för att möjliggöra deltagande kan aldrig isoleras från den övriga politiken, t.ex. en aktiv politik för jämställdhet och utjämnande av sociala och ekonomiska skillnader.
6. Den individualistiska trenden utgör samtidigt en stor utmaning både för staten och för individen. Utmaningen är att motverka förtryck av individer från andra individer, där kollektivism möter individualism, där enskilda eller grupper av individer inte accepterar att alla har rätt att kontrollera sitt eget liv. Kanske behövs det en ökad medvetenhet om det egna ansvaret för mänskliga rättigheter och för samhällsutvecklingen i stort. Juridiskt sett är individens mänskliga rättigheter statens skyldigheter. Inte desto mindre är det klart att varje individ också har ansvar att respektera andra individers rättigheter.
7. En annan gemensam betydelsefull iakttagelse är att det finns tydliga värderingsskillnader mellan svarande med högre utbildning och de som hade endast grundskole- eller gymnasieutbildning. Utbildning är en nyckel.
8. Hur kan då vår demokrati utformas så att den även fortsättningsvis kan medverka till ett samhälle där människor ges samma förutsättningar och möjligheter att agera som medborgare och individer, där de mänskliga rättigheterna utvidgas till allt fler områden och formuleras just i termer av frihet och jämlikhet? Hur kan nya rörelser ingå i vitaliseringen av det politiska livet? Hur kan samhällsgemenskapen stärkas?
9. En avgörande fråga är förstås politikens innehåll. Värderingar förverkligade till leverans genom vetenskap och erfarenhet.

Slutsatsen blir det vi redan vet, nämligen att det inte finns någon snabb-fix på komplexa problem. Men om den mänskliga rättigheten till deltagande utgör en betydelsefull grundsten för vår demokrati, då är även frågor om sammanhållning och social oro angelägna såväl att studera och analysera som att utveckla en verkningsfull strategi för förebyggande insatser som kan bidra till att stärka sammanhållningen och förebygga social oro. En sådan strategi blir i sakens natur såväl omfångsrik i sin utformning vad gäller medverkande av olika aktörer, som preciserad i sina konkreta riktade insatser. Den utgår från vårt samhälle i dag och tar sikte på hur vårt samhälle bör se ut bortom 2030.

En sådan strategi kan endast tas fram i en omfattande, allvarligt menad, seriös dialog och bred samverkan med det omgivande samhället såsom enskilda människor, det civila samhället, näringslivet, kommuner och landsting samt statliga myndigheter. Allmänna deklarationer, handlingsplaner med upprapade inflexibla åtgärder, korta lustfyllda feel-goodkampanjer, en veckas-besök, fluffiga politiska mobiliseringskampanjer och annat kortsiktigt trams duger inte. Det krävs ytterst uthålliga insatser som söker möta hela den komplexa bilden från att upprätthålla lag och ordning här och nu till att främja långsiktigt goda villkor för näring, arbete och utbildning. Det krävs framförallt att vårt samhälle – invånarna gemensamt – tar tillbaka den lokala ytan och det ekonomiska, sociala och politiska utrymmet. Det är såväl en skyldighet för staten som en rättighet för människan. Det krävs politisk leverans.

Läs mer:

Intervju i TheTakeAway. Komplexitet är temat.

http://www.thetakeaway.org/2013/may/27/intense-rioting-and-unrest-sweden/

http://www.thetakeaway.org/popup_player/#

Händelseförloppet tom fredag 23 maj

http://mobil.aftonbladet.se/a/www/16841326

Belastning hos hittills anhållna

http://mobil.aftonbladet.se/a/www/16841305

Kategorisering av inblandade; boende, yrkeskriminella, vana kravalldeltagare från framförallt autonoma men även högerextrema grupper

http://mobil.aftonbladet.se/a/www/16841783

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=7527C3FAD7264665CBB53705206A3CAC.aldo4?cid=25968641&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8207976%26amp%3bnew%3dtrue

Skador på polis

http://mobil.aftonbladet.se/a/www/16965949

Det goda exemplet

http://www.dn.se/nyheter/sverige/foraldrarna-satte-stopp-i-rosengard

En komplex berättelse

http://www.nationalreview.com/article/350017/torching-utopia-tino-sanandaji

http://m.guardian.co.uk/world/2013/may/25/sweden-europe-news

http://www.nytimes.com/2013/05/27/world/europe/swedens-riots-put-its-identity-in-question.html?hp&_r=0

Om att politik har betydelse

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article16887417.ab

http://monicagreen.webblogg.se/2013/june/vad-lar-vi-oss-av-husby.html

http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/06/easy-way-out.html?m=1

http://hogbergstankar.blogspot.se/2013/06/fel-tank-minister-ullenhag.html?m=1

Övriga kommentarer

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article16819288.ab

http://www.dn.se/sthlm/framlingsfientliga-krafter-tjanar-pa-upploppen

http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/05/politik-har-tagit-oss-hit-da-kan-bara.html?m=1

http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2013/05/arbetslosheten-den-okar-i-sverige-men.html?m=1

http://mobil.dn.se/c.jsp?cid=25495901&item=http%3a%2f%2fwww.dn.se%2fm%2fmobile%2farticle%3fid%3d914920__Article&rssid=25487531

http://nyheter24.se/blogg/6mannen/2013/05/22/brinnande-bilar-stenade-snutar/

http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/05/nationell-samling.html?m=1m

http://elaineeksvard.se/blog/2013/05/22/idag-vaknade-nagon-av-att-deras-bil-brann-i-husby/l

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=04083B5A9879500469891976EBAB52E9.aldo4?cid=25967591&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8196730%26amp%3bnew%3dtrue

http://fredrikedin.wordpress.com/2010/12/05/darfor-skar-jag-av-brandslangen-2/

http://www.google.se/search?client=safari&hl=sv&q=david+waddington+flashpoints&spell=1&sa=X&ei=SLCdUYqmFerm4QTvuoDwCA&ved=0CCsQBSgA&biw=320&bih=416

http://www.cnbc.com/id/100757907

http://www.folkbladet.nu/371026/de-nattliga-brandernas-logik?mobil

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1687971-en-social-mobilisering-kan-fa-stopp-pa-upploppen?ref=fb

http://www.dn.se/ledare/signerat/upplopp-husby-som-ett-rorschachtest

http://m.expressen.se/nyheter/pappan-sa-langt-ifran-vett-man-kan-komma/?partner=www

http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/

http://m.expressen.se/nyheter/polisman-om-husby-jag-vill-inte-langre-tiga/?partner=www

http://mobil.aftonbladet.se/a/www/16860564

Artikel om två böcker som behandlar den representativa demokratins kris och vad händer i den alternativa demokratin

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=616AFB4C0AB8D91209208D78CFC6EFA5.sonny4?cid=25967251&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8334130%26amp%3bnew%3dtrue

Om ett Europa i ekonomisk och demokratisk kris

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17153121.ab

About brixski

Varje linje är unik och förtjänar att åkas!
This entry was posted in Democracy and Human Rights, Social Unrest/Disorder. Bookmark the permalink.

2 Responses to Husby – Om rättigheten att reagera och skyldigheten att agera!

  1. Candide says:

    Ytterst påläst, hatten ner 🙂

    Häller med om att nyckeln är i det du definierar som “Överordnat detta är politikens innehåll. Ett meningsfullt innehåll är direkt korrelerande till graden av deltagande.”

    Om Historia har tagit slut när järnridån föll ner och det globala liberala systemet vann såsom Fukuyama påstår bör alla vara lyckliga? Kan försvinnande av sovjetkommunismen och därigenom hotet av spridningen av densamma ha samtidigt minskat incitament att hålla populationen i väst på gott humör därav nedskärningar av den offentliga sektorn, de facto försämringar av arbetsvillkoren (främst genom användning av bemanningsföretag), pensionsvillkor (vars fulla genomslag vi ännu inte insett, citerar Göran Person “Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år, när de som går i pension ser vad vi gjort”) osv. Med andra ord ter det sig som om existerande elitistiska oligarkier ungefär såsom Emmanuel Todd beskriver kan ta för sig utan att möta någon organiserad form av opposition. Och detta tycks ej enbart drabba de ekonomiskt utsatta ute i förorterna utan även en växande libertarianistisk skara ungdomar som känner sig förföljda p g a statens allt större befogenheter och insyn i vår privatliv och vad man anser vara drakoniska tag mot fildelare och närmast politiska processer mot ex personer bakom Piratebay där dommare och åklagare har uppenbara kopplingar till ”upphovsrättsindustrin” och poliser som jobbat på fallet därefter får välbetalda jobb hos skivbolag. Hos båda grupperna är förtroende för både polisen och det juridiska systemet skadat. Ex åtalas inte 99 av 100 anmälda poliser: http://www.sydsvenskan.se/sverige/99-av-100-anmalda-poliser-atalas-inte/

    När det sedan kommer politiska påtryckningar att jaga illegala invandrare genom att visitera random mörkhyade människor (REVA) bildas med tiden en explosiv massa. På något sätt måste man finna sätt att kanalisera missnöjet och strama upp det juridiska systemet så att inte helt uppenbara övertramp får ske annars kommer motsättningar med all säkerhet växa.

    När man pratar med folk och läser bloggar ser man att polariseringen är enorm och det är inte alls omöjligt att populistiska och fascistoida krafter får allt mer inflytande. Kom att tänka på Slavoj Zizeks tal om att Europas framtid är Italien – karismatisk ledare som använder spänningar i samhället för att få och behålla makten samt blint urskillningslöst våld som svar. Nu finns förresten chans att lyssna på hans föreläsning i Stockholm med temat om framtida utmaningar:

    http://www.sodrateatern.com/sv/Program-och-biljetter/Evenemang/TankeVerket1/Tankeverket—De-farliga-drommarnas-ar/

  2. Hans Kilsved says:

    Har några enkla kommentarer:
    1. Polisen ska inte ljuga
    2. Polisen ska inte döda personer i deras eget hem
    3. Polisen ska inte försöka dölja att de gjort en dödsskjutning
    4. Poliser som dödat ska genast förhöras
    5. Övriga vittnens ska genast förhöras
    6. Polisen har specialutbildad personal för dialog – de bör användas
    7. Svensk Polis ska inte använda dum-dum kulor
    8. Polisen ska inte hetsa 13-åringar med utrop:”kom an då!”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s